"Din jäkla åsna!"

En av baksidorna med vårt jobb är de hot som förekommer emellanåt. Under hösten har vi på vårt jobb haft en allvarlig hotsituation som medförde stora diskussioner kring säkerhet och mycket känslor av otrygghet.Så stora och omfattande hot skakar naturligtvis om och är obehagliga. Det tar lite tid, men sen lägger sig lugnet över kontoret igen. Om än kanske med något större vaksamhet.

Som väl är sker dessa grövre hot inte speciellt ofta på vårt socialkontor. Det händer dock med jämna mellanrum att vi tar emot hot som inte resulterar i stora säkerhetsåtgärder men som kan vara nog så obehagliga ändå. Det vanligaste tror jag är "Om jag inte får pengar till det eller det så är det ditt fel om jag rånar/stjäl/misshandlar." Det händer nog någon gång varje vecka att någon av kollegorna får höra den typen av hot. Jag tycker att det är svårt att hantera. Ska jag bara låta det passera och se det som ett uttryck för frustration? Eller ska jag bemöta det på ett eller annat sätt? Kanske beror det på vilken klient det är, hur bra jag känner honom eller henne och hur situationen i övrigt ser ut?

En annan diskussion som kan föras är om alla hot oavsett grad ska anmälas. På ett sätt kan jag tycka att det är en tydlig markering, precis som att alla bidragsbrott anmäls så borde alla hot anmälas. För det är faktiskt inte okej att hota andra människor i det här landet. Det är inte okej oavsett hur sjuk eller förvirrad eller frustrerad man är. Hotdiskussionen är ett återkommande dilemma som på sätt och vis blir symtomatiskt för en socialarbetare med myndighetsutövning. Vi arbetar alla för att hjälpa människor i svår kris och vi vill följa lag och ordning. Vi vill att samhället skall vara så rättvist som möjligt och vi vill inte göra någon annan människa illa. Samtidigt möter vi ideligen människor som av olika anledningar har svårt att förstå det.

Jag förstår absolut att min goda vilja som socialarbetare och grunden för mina beslut kan vara svåra att greppa när man som sökande är mitt uppe i en egen livskris. Från socialarbetarens perspektiv är det ändå slitsamt att så ofta kämpa i motvind och lägga energi på att försöka vinna över den misstroende och sårade människan på min sida, trots att jag från början är på min sökandes sida. Det är absolut en del av vårt arbete och vi är ganska bra på att hantera det, men jag tror att det är ett av skälen till att inte alla socialarbetare trivs som myndighetsutövare. Man är inte enbart "the good cop" utan ofta också fienden. Det passar inte alla.

Fattiga barn

Rädda barnen har åter kommit med sin årliga rapport om barnfattigdom. Den publicerades i veckan som gått och visar tack och lov inte på en ökning av barnfattigdomen, dessvärre inte heller på en minskning. Men skillnaderna mellan var i landet man bor och vilken bakgrund man har består.

Läs pressmeddelandet och rapporten här.

Var går gränsen för arbetet med jämställdhet?

Låt oss presentera:
Dagens gästbloggare - en socionomstudent som arbetar extra med försörjningsstöd.

Som sista projekt innan socionomexamen ska jag med två kursare komma med några interventioner för att lösa ett socialt problem. Inom arbetet med försörjningsstöd har jag uppmärksammat att många kvinnor går hemma under lång tid då de tar ut föräldradagar. Familjer där flera barn föds tätt eller familjer som kommer som flyktingar till Sverige med tre, fyra barn har många föräldradagar som de måste ta ut för att rätt till försörjningsstöd ska föreligga. När ofta endast den ena föräldern tar ut alla dagarna (utom de 60 dagar som är reserverade för den ena föräldern) kommer detta innebära att denne fråntas möjligheter att få stöd och hjälp till självförsörjning genom diverse arbetsmarknadsåtgärder eller studier för kompetenshöjning, som svenska för invandrare.

Kanske är detta något som kvinnan, som det i de flesta fall handlar om, tycker är tryggt, skönt och bra eller ser hon detta som en fälla? Oavsett hur har forskning påvisat svårigheter att återgå till arbete efter att ha varit borta från arbetsmarknaden under lång tid.

I arbetet med försörjningsstöd ska socialsekreterare arbeta för att frigöra samt utveckla den enskildes ”egna resurser så att bistånd inte utformas så att det blir passivitet och leder till bidragsberoende. Frihet och självbestämmande ska vara vägledande och innebär att den enskilde bestämmer om denne vill ta emot erbjudanden om viss social tjänst. Detta betyder dock inte att socialnämnden ska vara kravlös. Ett krav är att den enskilde efter bästa förmåga ska bidra till sin försörjning”, enligt RÅ 2009 ref 103.

Sedan 1 januari 2012 finns jämställdhetsbonusen. Jämställdhetsbonusen kan de föräldrar få som delar sina föräldradagar lika, desto mer lika ju mer pengar dock maximalt 13 500 kr/barn. Utifrån kanske både lagmässiga och moraliska skäl kan det vara svårt att ställa krav på familjer att dela föräldradagarna jämnt för att på så vis vara berättigad denna inkomst, främst utifrån självbestämmanderätten. Interventionen kan istället bestå utav att uppmuntra till att dela föräldradagarna för att på så vis få denna inkomst. Inkomsten kommer dock att dras av från försörjningsstödet och denna ekonomiska morot kommer därför inte till nytta för de föräldrar som är några tusenlappar ifrån självförsörjning.

Men var går gränsen för självbestämmande? Var går gränsen för att en socialsekreterare ska kunna arbeta för jämställdhet föräldrarna emellan som kan leda till att båda i paret når självförsörjning istället för enbart den ena?

Utifrån ett barnperspektiv skulle det vara av stor nytta både att ha nära kontakt med båda sina föräldrar, men också av att båda föräldrarna har kommit väl in i samhället och kan det svenska språket. Det gynnar även läxläsningen. Utifrån ett genusperspektiv är det viktigt att båda föräldrarna kan känna sig självständiga och inte vara helt beroende av den andre.

Ett av våra förslag är att denna ekonomiska morot, som ju jämställdhetsbonusen är, skulle komma även föräldrar som uppbär försörjningsstöd till nytta. Detta genom att t ex behålla 50% av jämställdhetsbonusen som skulle bli runt 1500 kr/månad när den förälder som tagit ut minst tar ut en månads föräldradagar. För att detta skulle ske måste ett beslut fattas i socialnämnden om att detta arbetssätt är godkänt. Om inte detta skulle ske vore det ändå bra att just börja uppmuntra föräldrar att dela sin föräldraledighet. Det har visat sig att många pappor inte ens vet att de får lov att ta ut mer än 60 dagars ledighet, då de tror att resterande dagar tillhör mamman.

En upplysning om ett jämnt uttags fördelar vore därför av många anledningar till stor nytta.

Riksnormen 2013

Låt oss presentera....

... Riksnormen 2013!

Du hittar den på Socialstyrelsens hemsida.

Ni som kan riksnormen för 2012 utantill ser lätt att normen höjts med hela 40 kr, vilket motsvarar 1% ökning. Bra eller dåligt? Diskutera gärna i kommentarsfältet.

En bitter och snål autopilot

För en tid sedan var en av mina sökande, en mycket driftig och hårt arbetande människa som jonglerar åtskilliga timanställningar och flera arbetsgivare men som ändock inte tjänar tillräckligt för att bli självförsörjande, i knipa. Vederbörande kontaktade mig eftersom penningarna var slut långt innan månaden var likaledes. Anledningen var att hen prioriterat att återbetala skulder istället för att spara det lilla som fanns kvar i plånboken till sitt uppehälle.

Det händer att människor väljer att prioritera så, trots konsekvensen att magen förblir tom. "Ty den som är satt i skuld är icke fri." Tycka vad man vill om vår förre statsminister, men det är sanning för många och jag ställer mig inte oförstående inför den verkligheten. Likväl fanns det variabler i det aktuella fallet som gjorde att mitt svar till min desperate sökande blev nekande. Generellt sett tar inte socialtjänstlagen hänsyn till skulder som en godtagbar utgift när rätten till försörjningsstöd skall bedömas. Det skall inte vara möjligt att lägga sina sista sekiner på att betala skulder och sedan få sin försörjning tryggad av skattemedel.

I vårt telefonsamtal förklarade jag detta regelverk och vad resultatet av det skulle bli för min sökande. Jag var respektfull och tydlig, lugn och pedagogisk som jag brukar. Utan värderingar, utan svallande känslor. Min erfarenhet av liknande samtal har lärt mig att vuxna människor ofta vill ha svåra besked på det viset. Vi brukar ha lättast att förstå då. Det skulle dock visa sig att just denna sökande skulle ge mig en läxa.

Samtalet blev omedelbart väldigt känsloladdat, vilket i sig är helt enligt regelboken och naturligt. Dock berodde inte känslorna så mycket på beslutet fick jag förklarat för mig, det var ju logiskt och begripligt förklarat av undertecknad. Däremot hade min sökande invändningar mot mitt engagemang i frågan. För första gången sedan jag började arbeta med försörjningsstöd fick jag, på allvar, kritik för att vara känslokall och oempatisk. Det tog hårt.

Det händer så klart med jämna och ojämna mellanrum i det här arbetet att det regnar anklagelser om cynism och bitterhet över en, men oftast handlar det egentligen om något annat. Det var dessutom något av det fulaste en socialarbetare kunde beskrivas som enligt gängse uppfattning bland studenterna på Socialhögskolan när jag gick där. Offer för studenternas förakt var givetvis "soc-tanterna" som jobbat för länge och blivit bittra och snåla. Sådana skulle de visionära och idealistiska socionomstudenterna självfallet aldrig bli.

Plötsligt satt jag där själv och hade uppfattats precis så. Trots att jag gjort allt precis enligt den beprövade mallen, alldeles som jag alltid gör och brukar lyckas med. Förvisso förmådde jag upphämta situationen och återfå lite av min i sökandens ögon tappade respekt innan vi la på luren, men jag har grunnat på det hela efteråt. Vill du veta vad jag tänkte?

Att det var just den beprövade mallen, min vanliga rutin, som ställde till det för mig den här gången. Metoder är bra när de fungerar, men de får aldrig gå på autopilot. Att kunna göra det här jobbet effektivt och korrekt med rätt ordval och rätt kroppsspråk lär man sig skapligt på några år, men att fortsätta göra det med passion och inlevelse är mäkta krävande. Att bemöta misär och desperation blir märkligt nog en del av vardagslunket. Dels för att mina verktyg att hantera det blir allt mer finslipade och dels för att jag över huvudtaget skall orka med det. Samtidigt skall de människor jag möter aldrig känna att jag går på rutin. De får gärna ana professionalism och erfarenhet, men aldrig slentrian. Om jag så har 10 liknande samtal på en dag, vilket inte skulle vara helt otänkbart, så måste jag inför varje ny människa uppbåda ny kraft att ge av mig själv.

Så i dagens inlägg vill jag tacka denna sökande som hindrade mig från att sätta på autopiloten och inspirerade mig att fortsätta köra på känsla!

Adventstid

Idag är det första advent. Enligt den kristna traditionen är adventstiden en tid för eftertanke. I dagens Sverige ter sig adventstiden snarare som en tid för överdriven konsumtion, stress och överflöd. I de flesta familjer blir december en kostsam månad. Det kostar extra med julklappar, julmat, stearinljus, adventskalender, julkort, frimärken, gran och allt annat som vi alla tycker hör till julen och som vi är mycket ovilliga att kompromissa med.

För den som har försörjningsstöd blir det under december månad ännu tydligare att man inte har möjlighet att införskaffa allt som förväntas, eller ens en del av det. Det är svårt att leva i ett samhälle som är så centrerat kring konsumtion utan att kunna delta i det samhället. Att inte kunna ge sina barn julklappar. Att inte kunna köpa ett lucialinne till sina barn så att de kan delta i luciatåget i skolan.

 Det kan tyckas att detta är I-landsproblem. Och det är det. Men de som är fattiga i Sverige lever i ett I-land, men har det sämre än de flesta andra i samma I-land. De flesta av dem vill ha det som alla andra utan problem kan unna sig, men har inte möjlighet att leva så. Ska vi ägna oss åt eftertanke i advent kanske det är värt att fundera på detta en stund. 

Motprestation

Jag har i dagarna fått hem ett blad från ett av partierna i min kommun, där de vill att jag ska svara på en massa frågor om hur jag vill att kommunen ska skötas.

En av frågorna är: Tycker du att du att man ska införa krav på motprestation för dem som söker socialbidrag?

För att inte fördjupa mig i frågan varför politiker väljer att kalla försörjningsstödet för socialbidrag, trots att de bestämt att det ska heta försörjningsstöd så går jag i stället in på det lite mer centrala i frågan. Motprestationen.

Jag har läst en del artiklar i ämnet och inte riktigt fått fram vad som menas med motprestation. För idag är systemet uppbyggt med krav på att den sökande ska göra vad han eller hon kan för att bli självförsörjande. Det innebär ett aktivt arbetssökande för de allra flesta människor. Alla som uppbär försörjningsstöd har en planering som ska sikta mot självförsörjning. Räknas inte det som motprestation?

Om man läser den motion som lagts fram till riksdagen i ämnet framgår det att motprestation innebär praktik eller annan kompetenshöjande verksamhet. Något som kan krävas av dem under 25 år och till dem som passerat 25 år i särskilda fall. Det är intressant att fundera på vad man vill uppnå med sådana insatser, och om det är kommunen eller Arbetsförmedlingen som ska tillhandahålla praktik för dem som står till arbetsmarknadens förfogande. Jag har inga svar i nuläget, kommer jag på några så återkommer jag.

Men jag tycker att det är intressant att frågeställningen många gånger framställs som att det idag inte ställs några som helst krav på de som söker försörjningsstöd, när det i själva verket gör det.

Varför fattigdom?

Här kommer ett litet TV-tips för nästa vecka. Programmet ifråga har alltså inte sänts ännu och jag kan därmed inte garantera något, men det låter onekligen intressant! Kolla själva!

Med start den 25:e november börjar Sveriges Television att sända ett internationellt dokumentärprojekt som heter Why Poverty? och består av 8 entimmesdokumentärer och 30 kortfilmer som sänds samtidigt runt om i världen.

Här är länken till SVT's sida om projektet och här är länken till projektets egen hemsida.

Något som skulle kunna fungera bättre

Just nu arbetar vi på vår enhet för att utveckla vårt samarbete med lärarna som ansvarar för SFI-undervisningen (svenska för invandrare) i vår kommun. Det är en utmaning. Trots att vi arbetar med samma människor står vi idag förvånansvärt långt ifrån varandra och varandras verksamheter. Så som det fungerar hos oss idag förväntas de individer som läser SFI och uppbär försörjningsstöd vara ganska självständiga. De skall själva rapportera sin närvaro varje månad för att eventuellt avdrag för ogiltig frånvaro skall kunna göras. De ska också alldeles själva stå i kö och vänta flera månader på att få börja sin undervisning. Många hinner tappa motivation och intresse redan innan de börjat.

I princip endast i de fall när eleverna skrivs ut från undervisningen på grund av att de gjort för lite framsteg får vi kontakt med lärarna. För min del händer det inte ens en gång per termin. Det är dels alldeles för lite samarbete och dels samarbete som inträffar lite försent. Vi skulle börjat samarbeta redan innan undervisningen börjar!

Är det någon jag skulle vilja har ett tajtare samarbete med så är det SFI-lärarna eftersom deras undervisning är så avgörande för individens framtid i Sverige. Min upplevelse av mina sökande som läser SFI är att de ofta behöver extra stöd och motiverande samtal för att behålla fokus. De är precis i början av sitt liv i Sverige och de har ofta erfarenheter i bagaget som pockar på uppmärksamhet. De har självklart också sina egna mål och visioner om hur de vill leva sina liv i Sverige. Dessvärre händer det att vägarna att nå målen inte alltid går att fläta samman med reglerna för försörjningsstöd.

Jag menar inte att individernas mål på något sätt är omoraliska eller lagstridiga. Jag menar att ramarna är ganska fyrkantiga och Sveriges socialförsäkringssystem och dess regler är inte så lätta att förstå och kan vara obekväma att foga sig i. Många av dem som läser SFI har svårt att att på egen hand bibehålla samhällets uträknade riktning mot samhällets mål; självförsörjning. Förmodligen hade det varit lättare för individen att förstå sitt sammanhang om det hade funnits möjlighet till dialog med de professionella som under den tid man inte har egna pengar och närapå är livegen styr och ställer i ens ekonomi och vardag.

Jag önskar att jag hade haft utrymme att under mer avslappnade former samtala med mina sökande om varför det är så viktigt att göra det som är så märkligt. Nämligen att istället för att göra det man själv vill, göra det som socialsekreteraren eller etableringslotsen eller läkaren eller SFI-läraren vill. Det är klart att det bär emot för vuxna människor att bortse från sin egen vilja till förmån för någon annans när det gäller ens eget liv.

Idag kan individen sitta flera år i skolbänken utan att ha uppföljningssamtal med mig och läraren en enda gång. Det är inte så jag vill jobba med dessa människor. Jag vill följa dem närmare, finnas där för frågor, finnas där för att tydliggöra vägen mot självförsörjning. Det gör jag så klart redan idag, i viss mån, men utan struktur och mest slumpartat. Jag tror att ett närmare samarbete mellan socialsekreterare och SFI-lärare kan ge goda resultat för individen.

Om ni inte läste denna skrämmande artikel om hur SFI har kunnat se ut på en del håll i det här landet när vi länkade till den i inlägget Förebilder på jobbet och en kommentar om SFI så tycker jag att ni skall göra det. Självklart är det en extrem beskrivning men för mig är det en viktig varningslampa som vi inte får ignorera.

Om vi som är utbildade till det skall kunna göra skillnad för de samhällsmedborgare som har behövt fly från sina hemländer så att fler än idag har en ärlig chans att ta sig in på arbetsmarknaden så krävs det att vi har ett introduktionssystem som både ställer krav men också tar hänsyn till de olika utgångspunkter som individerna har när de kommer hit. Visst har vi kommit en bit på väg i Sverige men jag tror att vi skulle kunna göra mycket mer om vi vågade investera mera. Investera mer i välfärdspersonalen (socialarbetarna, SFI-lärarna, etableringslotsarna), hyreslägenhetsbyggandet, arbetsmarknadsåtgärderna och utbildningsinsatserna.

Här kan du läsa mer om Svenska för invandrare och om arbetsförmedlingens etableringslotsar.

Jag är dagens Robin Hood

När jag började arbeta med försörjningsstöd och skulle tala om för vänner och bekanta vad jag gjorde så förklarade jag mitt uppdrag som att jag är en modern Robin Hood. Det är en karaktär som människor kan relatera till, han är positivt laddad för de flesta, han har ett starkt rättvisepatos, lever ett ganska oglamoröst liv OCH han tar från de rika och ger till de fattiga! Precis som jag. Det blir lite roligare för min samtalspartner än om jag säger att jag arbetar med socialbidrag eller att jag är soc-tant eller hur jag nu annars hade kunnat tänkas beskriva mitt arbete. För mig är dock Robin Hood och soc-tant i den här skildringen samma sak och därmed precis lika roliga jobb, men det vet ju inte den personen som jag pratar med. I allmänhet.

Jag är de utsattas och fattigas kvinna på insidan av den stora borgen i Nottingham där alla skattepengarna finns. Genom gallren och gluggarna i muren kan jag möta och kommunicera med medborgarna där ute. Jag lyssnar in deras behov och så går jag in i borgen för att se hur jag kan vända och vrida på lagar och regler för att förhoppningsvis kunna komma ut med en påse pengar till den som behöver det. Skillnaden är att jag inte måste smyga in medan min chef sover med alla pengarna under huvudkudden. Jag kan utföra mitt arbete i fullt dagsljus och med stöd både i lagen och hos min chef. Jag får dessutom lite betalt på kuppen. Så på pricken lika är vi inte, Robin Hood och jag.

Ändå använder jag fortfarande den här beskrivningen ibland. Den är tillräckligt nära verkligheten och den fångar, om ni ursäktar en något grandios formulering, den hjälteliknande-känsla som jag ibland kan drabbas av när jag väl kan hjälpa till och rädda tillvaron för en individ eller familj i kris.

Det är därtill ett mycket bra sätt att beskriva arbetet så att det inte skrämmer bort folk utan lockar till diskussion om vad det faktiskt innebär att vara socialsekreterare på en enhet för försörjningsstöd. Och tro mig, ibland behövs det lite PR-trick för att vinna uppmärksamhet och goodwill i den här branschen.

Glappar lagen?

Det här inlägget har en kritisk ton och jag vill vara tydlig med att jag tycker att socialtjänsten gör mycket fantastiskt arbete och vi måste absolut försvara våra gemensamma barn i samhället men, man måste också kunna vara kritisk och få påtala brister som skulle kunna förbättras. Så här kommer det!

Det finns ett glapp i lagstiftningen mellan de frivilliga insatserna och tvångsvården. Ett exempel på när vi hamnar i glappet är när ekonomiskt bistånd bekostar boendelösningar för barnfamiljer när föräldrarna inte tar sitt föräldraansvar. Betalar gör vi då trots att familjen kanske inte i övrigt är berättigad bistånd. Det blir så för att det inte är aktuellt att ta barnen från sina föräldrar på grund av bristande föräldraförmåga, men vi får enligt lag inte låta barnen komma i kläm och bli offer för sina föräldrars dåliga omdöme. Det är bra. Vi får aldrig riskera barnen.

Men finns det ingen bättre lösning? Som reglerna ser ut nu är det stor chans att föräldrar kan få dyra boendelösningar betalade av skattepengar tack vare barnperspektivet. Inget ont om barnen, men ibland känns det som att vi underminerar vårt eget förändringsarbete med föräldrarna som inte får ta konsekvensen av sina handlingar. Ibland önskar jag att den vuxna individens egna ansvar skulle få väga tyngre i våra bedömningar än vad det gör idag. Jag tycker att socialtjänstens försörjningsstöd ska vara sista utvägen när man gjort allt man kan för att lösa sin situation. Det ska inte vara första, andra eller tredjealternativet som man planerar för innan man testar andra lösningar, vilket faktiskt händer.

Observera följande. De flesta gånger jag går in och betalar boende för hemlösa barnfamiljer så är jag helt överens med lagstiftningen och tycker att det är rätt beslut. Ännu bättre hade det varit om kommunen tillämpat Bostad Först-politik så att vi hade sluppit hotellboende. Hemlöshet är ett förfärligt socialt problem som jag skulle vilja utplåna om det gick. Mitt arbete med fattigdom hade varit mycket enklare om jag hade sluppit betala dyra hotellboende till folk som i övrigt inte är berättigade bistånd. Det hade stuckit mindre i mina ögon. Det hade känts bättre, mer rättvist och varit lättare att rädda ett vanligt lägenhetsboende. Ska jag vara brutalt ärlig så är människor mer eller mindre ansvariga för sin hemlöshet. De finns en del som är mer ansvariga, och dem bär det emot en smula att betala 20 000 kr/månad för. 

Bloggen fyller 1 år!

Igår firade bloggen sin 1-årsdag. Vi har haft över 10 000 läsare och är mycket stolta över det så klart. Det motiverar oss att skriva vidare. Det finns alltid någonting ytterligare att säga om arbetet med fattigdom.

Tack alla ni som läst vad vi funderat över och delat med oss av. Vi hoppas att vi kommer kunna fortsätta att locka er att läsa!

Är det något särskilt ni undrar över, skriv gärna och fråga oss så skall vi försöka svara.

Alla lika, alla olika!

En central grej när man handlägger försörjningsstöd är de individuella bedömningarna. Alltså möjligheten att göra lite annorlunda för att situationen kring just den personen är lite annorlunda. Detta är ett fantastiskt verktyg som dessutom Socialstyrelsen hänvisar till som mycket viktigt i sina granskningar och dokument och andra ting som pekar ut hur vi ska arbeta.

Grunden för försörjningsstöd är ganska tydligt reglerad, inte genom socialtjänstlagen, som är en ramlag, men genom förordningar, riktlinjer, kommunala regelverk, domar och liknande. Vi som arbetar med försörjningsstöd kan på generella frågor svara ett tydligt JA eller NEJ på de flesta frågor någon skulle kunna ställa.
Kan man få bistånd till hyra: JA (om man har en hyreskostnad)
Kan man få bistånd till träningskort: NEJ (det ingår kostnader för fritidsaktiviteter i normen)
Kan man få bistånd till guld och diamanter: NEJ (det anses vara över skälig levnadsnivå)
Kan man få bistånd till läkarvård: JA
Och så vidare, och så vidare.

MEN, samtliga svar måste alltid följas av ett: om inte..
För i alla lägen ska vi också väga in just den personens alldeles egen situation och om det finns något i den som gör att vi kan tänka annorlunda i just det fallet. Hyran till exempel ska vara skälig, alltså inte för hög (var gränsen går varierar från kommun till kommun), men om det finns särskilda skäl kan hyran godkännas till en högre nivå. Exempelvis har vi i vår kommun ganska dyra LSS-boenden, och om en person som bor där och därmed kanske inte kan bo någon annanstans så kan den kostnaden beviljas även om den är lite hög och inte skulle beviljats i normalfallet.

Det är detta som är så kul med vårt jobb, och som gör det svårt. För att kunna göra dessa bedömningar krävs det att vi är nyfikna på våra sökande, att vi ställer frågor och att vi utreder om det föreligger undantag eller inte. När vi kan göra det där undantaget känns det ofta bra i magen och klienterna blir ofta glada och nöjda.

Denna lilla detalj i lagstiftningen gör att försörjningsstödet faktiskt kan vara till större hjälp än vad många verkar tro. Det är en inbyggd flexibilitet och ger ett stöd för att kunna hjälpa till. Hade inte den funnits hade man i princip kunnat mata in alla uppgifter i en dator och sedan få ut ett bifall eller avslag. Men nu behövs i stället kvalificerade och duktiga socialarbetare! 

Ett slöseri med mänskliga resurser

Många av de som söker försörjningsstöd hos mig är flyktingar. Nu talar jag alltså inte om arbetskraftsinvandrare, kärleksinvandrare, studerande & forskare, nordiska eller europeiska invandrare. Jag talar om människor som flytt från krig och förödelse, svält och förföljelse mestadels från mellanöstern och Afghanistan. De har efter stora ansträngningar och med förfärliga erfarenheter i bagaget tagit sig till Sverige. Somliga är mycket välutbildade sedan innan och har decennier av arbetslivserfarenhet med sig. Andra har lyckats ta sig hit trots att de är analfabeter och aldrig någonsin förvärvsarbetat. Det de har gemensamt är att de är driftiga människor som anstränger sig för att göra livet för sig själva och sin familj bättre och att de behöver lära sig svenska för att ha en chans i Sverige. Om de inte kan svenska är de ofta begränsade till svartjobb utan försäkringar och trygghet.

Oftast har de flyktingar jag träffar i jobbet redan varit i Sverige i några år eftersom de innan kontakten med mig genomgått kommunens (numera är det dock Arbetsförmedlingens) introduktionstid men har trots introduktionen ännu inte lyckats bli självförsörjande. Många av dem har under dessa första år provat på att arbeta i Sverige via egna kontakter eller vanligare, genom Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsåtgärd Instegsjobb. Många av dem som provat på arbete i Sverige har fått goda vitsord från arbetsgivaren men får inte behålla jobbet av två skäl; att arbetsgivaren inte längre har råd när det ekonomiska stödet från staten tar slut eller att individen inte kan tillräckligt bra svenska för att passa in på arbetsplatsen. Detta händelseförlopp har jag sett många gånger.

Skälen till att det tar tid att lära sig svenska kan vara många. Att exempelvis vara analfabet från början är ett stort hinder som måste överkommas. Att vara svårt traumatiserad av det man gått igenom på vägen hit är ett annat. En del klarar det. Jag är väldigt imponerad av de kvinnor, för det handlar allt som oftast om kvinnor, som kommer hit från Afghanistan eller Somalia och som aldrig satt sin fot i en skola eller på en arbetsplats. Ibland har de varit beroende av familj eller make som försörjt familjen och ändå lyckas de lära sig skaplig svenska, reda i hushållsekonomin, arbeta och se till att barnen klarar sig genom en skola de själva aldrig varit i närheten av. En del klarar det inte. Flera föräldrar resonerar så att även om de själva aldrig lär sig tillräcklig svenska för att få jobb på den svenska arbetsmarknaden så ska åtminstone deras barn klara skolan och gå ut och bli delaktiga och bidra i det svenska samhället. 

Det är klokt och förnuftigt tänkt av dessa föräldrar, men det är samtidigt lite sorgligt. Ska det behöva vara så? Vad gör vi idag för att hjälpa dessa människor att få bidra med sin kompetens och bli så självständiga som de önskar? Vad kan vi göra annorlunda? Viktiga frågor som kräver eget utrymme, en annan dag. 

Hur det sociala arbetet förändrats för mig

Som en fortsättning på vårt föregående inlägg om socialsekreterare som höjer sina röster på grund av arbetsbelastningen så vill jag bidra med en liten reflektion.

För bara några dagar sedan hade jag ett litet meningsutbyte med en kollega om överlevnadsstrategier i den ökade mängden papper och ärenden. Allt oftare måste vi tänka på att vi skall göra mindre i det enskilda ärendet än vad vi vill göra eftersom tiden inte finns för att ge hjälp i den utsträckning som vi skulle önska. Det är svåra avvägningar att göra. Vilka individer och familjer skall få av min tid? Vems misär är viktigast att bemöta först? Vilka skall få beskedet att de får vänta över en månad innan de får besökstid och vilka skall få nöja sig med samtal per telefon? Hur noga skall jag utreda rätten till försörjningsstöd till en utgift till exempelvis möbler? Hur mycket tid skall jag ägna åt att jaga eventuella fuskare och hur mycket tid skall gå till de personer som verkligen behöver biståndet? Hembesök för att se hur behovet ser ut finns det inte tid till.

Vi har i vår kommun, liksom på flera andra håll i landet varit tvungna att minska på antalet klientbesök för att bättre hinna med allt det administrativa och på det viset hantera den stora arbetsbelastningen. Även om jag idag hanterar de administrativa uppgifterna snabbare än när jag började jobba för ett antal år sedan så kunde jag då hinna med 8 klientbesök på en vecka. Idag hamnar antalet inte sällan på 2-3 besök per vecka. Det är en mycket tråkig konsekvens av det ökade trycket, inte minst för att socialarbetarens, och socialsekreterarens, kompetens ligger i mötet med människor. Vi arbetar och når bäst resultat genom möten och samtal med de individer som vi skall utreda och hjälpa.

Jag tror absolut att flera individer är fullt nöjda med den service jag kan ge via telefonkontakt och skriftliga ansökningar. Ibland är det tillräckligt för mig med. Men jag vet att det finns många som gärna vill träffas, för det är lättare att förklara sin situation om man träffas. Det är också lättare för mig att ställa rätt frågor och skaffa mig en uppfattning om individen eller familjen om jag träffar dem.

En viktig faktor i ekvationen är också att många av mina sökande inte talar så bra svenska så det är nödvändigt med tolk. Vid ungefär hälften av mina besök har jag tolk närvarande. Kan man inte kommunicera obesvärat på svenska är det mycket svårt att räta ut frågetecken per telefon.

Nöjdast och bäst känner jag mig när jag verkligen tar mig tid att prata färdigt med den sökande. När jag ställer alla frågor som jag vill ställa utan att känna mig stressad av att jag inte kommer ha tid att hantera de svar jag får. Eller när jag låter den sökande ställa så mycket frågor denne vill och jag har tid att ge ett redigt svar som är begripligt. Inte minst är jag nöjd när jag låter den sökande prata, eller för den delen gråta, till punkt innan jag måste avsluta vårt samtal. Dessvärre har jag allt för sällan det lugnet i kroppen nu förtiden och dessutom vet jag att det kan komma att dröja månader, kanske ännu längre, tills jag träffar personen nästa gång.

Naturligtvis påverkar dessa omständigheter kvaliteten på mitt arbete. Det blir ineffektivare och svårare att bedriva ett konstruktivt förändringsarbete, precis som en av våra läsare kommenterat i inlägget "De är ett personnummer, en journalbild i datorn". Jag har inte kunnat släppa den kommentaren och inser att mitt svar på den till viss del är en försvarsmekanism. Det är lätt att bli hemmablind och tänka att vårt sätt är rätt sätt, är tillräckligt. Det är lätt att glömma att man skulle kunna arbeta annorlunda.

Till alla socialarbetare!

I tidningarna, på stan och lite här och var ser vi hur lärarna börjat strida för högre löner och för en bättre skola. En hedervärd kamp som skapat debatt och opinion. Det är också roligt att de faktiskt fick ett bättre avtal än många andra i årets avtalsrörelse.

Under de år som jag jobbat inom socialtjänsten har jag noterat ett allt mer växande missnöje som i mångt och mycket liknar det jag kan se hos lärarkåren. Under det senaste året har jag noterat att även vi börjar mobilisera kraft och energi för att stå upp för oss och inte minst för våra klienter.

Vi är välutbildade och skickliga. Vi arbetar med att ta hand om det som människor inte vill se, vi blir utsatta för hot. Vi hjälper människor till ett bättre liv. Vi är duktiga på det vi gör.

Det som man kan se nu är inte att socialarbetarna samlar sig för högre löner, och då inte sagt att vi inte skulle vara förtjänta av det. Vi går samman för bättre arbetsförhållanden, lägre arbetsbelastning, mer resurser. Vi ser att läget idag är ohållbart, vi kan inte fortsätta ha en socialtjänst där tjänstemännen går på knäna. Där vi känner att vi kunde gjort så mycket mer om det bara fanns tid.

Kampen för bättre arbetsförhållanden poppar upp här och var, den har synts i Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på mindre orter. Det är så bra att vi börjar säga ifrån. Det är ingen annan än vi som vet hur det är att jobba med det vi gör. Kampen är ännu i startgroparna, och har kanske inte gett så mycket resultat, och inte heller fått så mycket uppmärksamhet i media. Men så länge vi kämpar så finns det hopp om förändring.

Det finns massa sätt att delta i kampen:
* Vid skyddsronden på jobbet kan vi nämna att arbetsbelastningen är ett stort arbetsmiljöproblem.
* Vi kan i likhet med socialsekreterarna i Malmö samlas i manifestation.
* Vi kan ständigt påminna våra överordnade om vad vi kunde gjort om vi hade möjlighet.
* Vi kan bli bättre på att berätta hur bra vi är.
* Vi kan prata om våra jobb i alla sammanhang.
* Vi kan engagera oss i facket.
* Vi kan blogga(!)
* Vi kan samla oss på Facebook.
* Vi kan vara stolta över våra jobb.

Jag vill också hylla alla socionomer som drar sitt strå till stacken. Tillsammans kan vi göra underverk! Vore det inte härligt om det i nästa avtalsrörelse är vi som tar plats på samma sätt som lärarna gjort i denna?

Vem ansvarar för mig?

I gårdagens inlägg skrev vi om en föreläsning om barn, ohälsa och fattigdom som vi lyssnade till under eftermiddagen. Min kollega skrev en del om Elisabet Näslunds del av föreläsningen. Jag kommer idag att filosofera lite kring ett spår i Frank Lindblads föreläsning.

Frank Lindblad forskar bland annat kring varför barn mår så dåligt i ett land där vi har det så bra. Hans forskning är sammanfattad på framtidskommissionens hemsida. Han menar att den allt mer utbredda ohälsa vi ser hos unga människor, alltså unga som är fysiskt friska, men som ändå lider av sömnsvårigheter, huvudvärk och stresskänslor, beror på bieffekter från välfärdssamhället. Han menar, som jag förstod det att välfärdssamhället och de insatser som finns oftast är har en välriktad tanke bakom, men ibland kan få bieffekter som vi inte väntat oss och som påverkar oss på mindre bra sätt.

En av de spår han tog upp var att vi skolas i att lita på samhället i alla möjliga lägen och att vi därmed också har en tendens att lägga över ansvaret på samhället. Vi tycker i allt större utsträckning att det borde finnas någon myndighet som tar tag i alla bekymmer. Detta gör att vi blir maktlösa inför våra egna liv.

Jag har funderat i samma banor i många år. Jag kan uppleva dessa tankar både hos mina klienter, mina kollegor, mina kompisar och inte minst hos mig själv. När det gäller försörjningsstödet har jag starka åsikter om att folk behöver ta sitt ansvar och planera för sin ekonomi. Men på andra områden kan jag vara lika ansvarslös som jag ibland upplever att några av mina sökande är. Jag vill därmed poängtera att jag tror att vi alla är något drabbade av detta.

Det är jätteviktigt och centralt att vi har en fungerande välfärd, som är till stöd när vi inte riktigt räcker till. Jag vill inte på något sätt nedmontera välfärden. Men jag tycker att Frank Lindblad har en poäng när han säger att baksidan av myntet kan vara en passivitet inför vårt eget ansvar. En förväntan att någon annan (en myndighet) alltid träder in.

Så frågan som jag hänger ut här ikväll är om vi kan hitta en medelväg. Ett välfärdssystem som vi kan lita på när vi verkligen behöver det, men också en känsla av att jag själv klarar av att vara ytterst ansvarig för mitt liv.

Barns ohälsa och barnfattigdom - ur ett annat perspektiv idag

Idag har vi spenderat eftermiddagen på två mycket tänkvärda föreläsningar om barns ohälsa och barnfattigdom i Sverige. Vi lyssnade på Frank Lindblad och Elisabet Näsman från Uppsala. Lindblads föreläsning och forskning om varför barn mår så dåligt när de borde må så bra, var mycket intressant och hans bok Välfärdslandets gåta verkar vara spännande läsning.

I det här inlägget tänker jag reflektera kring Näslunds forskning. Hennes presentation av sin studie om socialtjänst, skola och fattiga barn och föräldrar i Uppsala län mycket nedslående. Läs gärna mer om den i länken ovan, eftersom det är ett viktigt ämne.

Vi som jobbar med försörjningsstöd vet mycket väl att fattigdom är ett högst aktuellt och reellt socialt problem i Sverige idag. Att Näslunds forskning visar att pengarna inte räcker till mat för dagen, ny vinterjacka när den gamla blivit för liten eller matsäck till skolutflykten är inget nytt. Att föräldrar vänder ut och in på sig själva för att göra det bästa för sina barn och ändå inte får pengarna att räcka är inte förvånande, det är en bekräftelse på vad vi ser dagligen. Trots att vi har ett av världens mest utbyggda välfärdssystem kan verkligheten se ut så för en del barn i Sverige.

Vad som var nedslående var att forskningsresultaten visade att barnen är mer eller mindre bortglömda i socialtjänstens bedömningar av rätten till bistånd. Den beskrivningen av arbetet med försörjningsstöd skiljer sig storligen från hur vi upplever arbetet i vår kommun. Det förekom flera exempel i presentationen som vi inte alls vill skriva under på.

För att nämna några exempel skulle vi inte avslå en familjs ansökan om bistånd flera månader i rad och hänvisa till samma skäl varje gång. Vi bedömer inte att man kan straffa ut sig. Ett avslag gäller för en månad, nästa månad görs en ny bedömning av rätten till bistånd. Att flytta till en dyrare lägenhet tycker inte vi är skäl för avslag på hela ansökan, förmodligen hade vi gett avslag på den förhöjda hyran om flytten inte skett i samråd med socialtjänsten. Att vägra träffa eller prata med barn som är med sina föräldrar på besök skulle vi inte göra. Däremot tycker jag att det är en spännande idé att ha mer strukturerade barnsamtal, i enlighet med barnkonventionen, där kan vi säkert bli bättre! Vi skulle inte hjälpa en familj att ansöka om fondpengar från till exempel Majblomman för att sedan räkna pengarna som en inkomst.

En del i återgivningen stämmer dock naturligtvis. Försörjningsstöd är samhällets sista utväg för försörjning och det är inte tänkt att det skall finnas några marginaler. Det är inte ett förmånligt sätt att försörja sig och det tycker jag inte heller att det skall vara. Det finns andra socialförsäkringar som borde(!) vara tillräckliga för de allra flesta individer och familjer.

Däremot måste vi hitta effektivare sätt att hjälpa familjerna till självförsörjning igen. Om vi skulle ha utrymme att arbeta med det skulle vi kunna göra stor skillnad. Elisabet Näslund var tydlig med att regelverket och systemet är otillräckliga och viktiga delar av fattigdomsproblematiken. Jag skulle vilja säga att regelverket och systemet även är nödvändiga för lösningen. Socialtjänstlagen är en ramlag utan detaljstyrning. Det finns riktlinjer från Socialstyrelsen och det finns domar från förvaltningsrätt och i synnerhet från kammarrätt att rätta sig efter i bedömningen av rätten till bistånd. Men därutöver tåls det att upprepa att handläggningen av försörjningsstöd lyder under de lokala politikernas riktlinjer, enskilda chefer och tjänstemäns kompetens och förmåga att göra rättsäkra och skäliga bedömningar, vilka så klart skiljer sig från kommun till kommun.

I vår kommun har vi turen att ha politiker som, i samråd med tjänstemännen, i flera avseenden satt barnens rättigheter och barnens bästa i främsta rummet vid bedömning av rätt till försörjningsstöd och vid uppsägningar för att minimera avhysningar av barn. Det går således att tolka socialtjänstlagen på många olika sätt. Det svängrummet gör arbetet med försörjningsstöd svårt, inte minst för att konsekvenserna av besluten man fattar har så stora effekter för de som söker ekonomiskt bistånd.

Det är därför viktigt att kommunen som arbetsgivare inte underskattar arbetet att utreda och bedöma rätten till försörjningsstöd. Det är ett oerhört krävande arbete. Det kan tyckas att det räcker att kunna räkna plus och minus, men så är absolut inte fallet. Bedömningarna är komplexa. Det är inte heller så enkelt att det alltid går att betala ut pengar bara för att det finns barn i hushållet, exempelvis. Det hade inte heller varit lagenligt, så som lagen ser ut idag. Näslunds forskning visar på vikten av att det är kompetent personal med rätt utbildning (socionomutbildning om du frågar mig) som utför arbetet.

Haddile och den tredje statsmakten

Jag kan tänka mig att flera av er som läser har undrat vad vår åsikt är om uppståndelsen kring flickan Haddile. Skall hon få stanna i Sverige och vad är bäst för henne? Även om ni inte undrar så tänker jag dela med mig av en fundering på ämnet.

Hur media har behandlat ärendet är ett skolexempel på vad denna blogg är tänkt att vara en motvikt till. Läs mer om vad vårt syfte är här nere i högerspalten.

Journalister har en enorm makt när det gäller att sätta både agenda och ton på debatterna som förs i samhället. De skall både granska makthavare och sprida information på ett så korrekt sätt som möjligt. De har en mycket viktig uppgift i en demokrati. Ibland förstår jag dock inte vilken agenda som ligger på bordet hos denna vår tredje statsmakt.

I detta skolexempel ligger fokus, som vanligt, på individen; en liten söt och oskyldig flicka som väcker känslor hos de flesta. Anställda på Migrationsverket och på socialtjänsten kritiseras i media för att inte ha något hjärta och för att å ena sidan slita flickan från sitt sammanhang och å andra sidan inte försöka återförena henne med sin biologiska mamma. Denna kritik delas frikostigt ut trots att ärendet är sekretessbelagt och ingen i mediabranschen rimligtvis borde ha tillräcklig insyn för att kunna ha belägg för sådana åsikter.

Det är mänskligt att bli emotionellt engagerad i ett fall som Haddiles. Det vore konstigt om journalister inte också blev det. Men förmåga till eftertänksamhet är också mänskligt och i skolan lär vi oss att vara källkritiska, inte minst journalisterna. Ibland verkar det dock som att källkritik och eftertänksamhet inte får vara förhärskande i granskningen av myndigheter.

Därför ställer jag mig frågorna; i enlighet med vilken agenda är det meningsfullt att svartmåla tjänstemän som hjärtlösa eller oberörda så som jag beskrivit ovan? Varför utgå från att de män och kvinnor som arbetar med dessa frågor inte gör sitt bästa för att fatta lagenliga beslut som blir så bra som möjligt för individen? Har journalisterna funderat över vad deras ord gör med medborgarnas syn på sina myndigheter? Funderar de på vad konsekvenserna blir av att underminera myndigheternas arbete?Anser inte journalisterna som ägnar sig åt sådan ensidig verklighetsbeskrivning att de har ett ansvar för att det blir mycket svårare för oss myndighetsutövare att utföra vårt arbete om vi på grund av okunskap, förakt och rädsla har dåligt rykte? Om media hade valt att belysa sådana här fall från en annan vinkel så hade det gynnat både oss som arbetar på myndigheterna och de som söker våra tjänster.

Men av någon anledning verkar det som att journalister och gemene man lätt får minnesförlust när ärenden som dessa kommer i rampljuset. Man glömmer att tjänstemän på Migrationsverket och på socialtjänsten har en skyldighet att följa de lagar, regler och föreskrifter som finns upprättade. Syftet med det är naturligtvis att hanteringen av dessa känsliga ärenden skall vara rättssäkra och för att alla individer skall vara lika inför lagen. Att vilja vara snäll är inte en variabel som får spela in i beslutsfattandet, men inte heller att vara elak.

Jag säger inte att tjänstemän är felfria eller opartiska, naturligtvis inte, det är ingen. Jag utgår däremot från att de allra flesta som arbetar på Migrationsverket, liksom på socialtjänsten, är godhjärtade och kompetenta. Människor är nämligen oftast det. När misstag begås tycker jag inte heller att det finns skäl för medial straffavrättning av den enskilde tjänstemannen för påstådd inkompetens eller brist på medkänsla.

Däremot går det alldeles utmärkt och finns goda skäl att granska myndigheter och ge konstruktiv kritik av regelverk utan att svartmåla individer och utsätta barn för onödig mediabevakning. Det går att ha en diskussion om under vilka omständigheter som arbetet måste utföras och om det är en rimlig arbetsbelastning på tjänstemännen. Man kan titta närmare på utredning och beslutsfattande och vilka omständigheter som inte går att bortse från under ärendegången samt vilka skyldigheter, begränsningar och möjligheter tjänstemännen har att individanpassa sina beslut.

Media kan välja att lägga debatten på en folkbildande nivå. Medborgare kan få ökat förtroende för de instanser vi bekostar med våra skattepengar och de svåra besluten som skall fattas. Dessutom kan då felaktigheter i regelverket, som måste ändras för att öka rättssäkerhet och likheten inför lagen, belysas.

Så skulle jag önska att media bevakade socialtjänsten och Migrationsverket.

Försäkringskassan är inte så dumma i alla fall!

Idag var jag på studiebesök på Försäkringskassan tillsammans med några av mina kollegor. Vi fick chansen att ställa frågor kring allt möjligt som vi ville ha svar på. Så nu vet jag ännu mer om sjukersättning, aktivitetsersättning och sjukpenning.

Jag faller lätt in i det jag upplever som det allmänt rådande känsloläget kring Försäkringskassan (Attans skitmyndighet, som bara avslår och avslår och avslår och inte ser människor och bara är dumma), trots att jag rent intellektuellt kan räkna ut att de, precis som vi jobbar utifrån en lagstiftning med riktlinjer och regler, som de måste följa och att de flesta som söker faktiskt får det som de söker. Idag har jag fått en helt ändrad bild av Försäkringskassan. Vi träffade två personer som var djupt engagerade i sitt arbete, som verkligen ville göra ett gott arbete utifrån de förutsättningar de har. Man måste bara beundra en man som inleder varje svar på våra frågor med ett stort leende och meningen "Det här är så himla intressant..."

Nu tänkte jag inte att detta skulle bli ett inlägg som bara är en hyllning till Försäkringskassan även om de säkert både behöver och förtjänar en och annan hyllning, utan jag vill poängtera vikten av samarbete och kontakt mellan myndigheterna. För att vi ska kunna ge våra sökande en så bra service som möjligt behöver vi se till att införskaffa kunskaper om varandras verksamheter. Så klart kan vi inte kunna alla detaljer om de andras arbete, men ändå veta lite grann, så mycket att vi kan hänvisa rätt. Så mycket att vi vet att det som står i tidningarna inte alltid är sant och att väldigt många får väldigt mycket hjälp.

Om jag undviker att känna att Försäkringskassan/Arbetsförmedlingen/sjukvården/Komvux eller vad det nu kan vara, är skit, då kan jag lättare också motivera mina sökande till att våga ta kontakten, eller till och med hjälpa dem i kontakten. Därför är mitt löfte till mig själv och alla andra att jag från och med nu ska tänka snälla tankar om Försäkringskassan och förmedla detta till dem jag möter i mitt arbete!

Förebilder på jobbet och en kommentar om SFI

Den här veckan har jag haft förmånen att träffa två stora förebilder.

Visst är det imponerande med framgångsrika ledare, skickliga idrottsmän eller musiker och intelligenta vetenskapsmän, men det är något särskilt att få samtala med människor som varit igenom ett helvete (helt ofrivilligt) och kanske fortfarande har ett helvete men som ändå lyckas behålla sin värdighet, sitt tålamod och sin respekt för mänskligheten och samhället och inte minst lyckas vara en god förälder. Jag vet inte om jag skulle klara det. 

Ofta när jag blir så här engagerad och medryckt så handlar det om ensamstående kvinnor, inte sällan analfabeter, som flytt sitt hemland på grund av krig och nu står själva i Sverige med sina barn och ska göra det bästa av situationen. 

Min respekt inför dessa människor och deras erfarenheter i livet är stor. Jag hoppas innerligt att jag på mitt sätt och andra i vårt samhälle (arbetsförmedlare, arbetsgivare, sociala företag, frivilliga organisationer etcetera) på sitt sätt kan hitta vägar att dra nytta av all kompetens och erfarenhet dessa kvinnor och män har istället för att de ska behöva leva på existensminimum och komma till mig och samtala om livets prövningar och essenser.

En stor och viktig utmaning är att göra undervisningen av svenska för invandrare (SFI) mer tillgänglig och applicerbar på samhället. Det är inte ett lätt uppdrag som lärarna på SFI-undervisningen har. Det är nära inpå det viktigaste uppdraget som finns när det gäller integration i samhället. Jag tror att vi är många instanser som måste hjälpas åt för att göra den undervisningen ännu bättre! Inte minst har våra folkvalda ett visst ansvar i frågan. 

Här är, som en slump, en spännande liten artikel om svenska för invandrare. En smula åldrad betraktelse från en annan kommun. 

Det goda samtalet och att dansa i ögonblicket

Vi socialsekreterare träffar massor av helt olika människor i jobbet. Det enda de har gemensamt är att deras inkomster inte är tillräckliga. Vårt viktigaste verktyg, för att dra till med en allt för sann klyscha, är samtalet. Vi skrattar ihop, vi gråter ihop och vi är arga och besvikna ihop och ibland är vi även besvikna och irriterade på varandra. Men respekten för varandra får inte dala.

De goda samtalen kommer dock inte av sig själv. De kräver stor koncentration och förberedelse. Du som läser vet så klart redan att det inte är samma sak att ha ett professionellt samtal som att prata med en vän eller en kollega. Alla samtal kräver uppmärksamhet och lyhördhet för att bli bra samtal. Ett professionellt samtal kräver ännu mer. I min bransch kräver det, bland annat, empati och tajming, mod att ställa direkta och svåra frågor, det kräver distans och närhet på samma gång. Det kräver kompetens inom expertisområdet och det kräver förmågan att inte ge råd och inte försöka ta över problemet (problemet är nämligen inte delegerbart).

Jag träffar mina sökande relativt sällan. Ett litet fåtal träffar jag nästan en gång i månaden, en del träffar jag aldrig, de allra flesta träffar jag någon eller ett par gånger per år. Allt beroende på behov. Här görs minsann ingenting per automatik eller på rutin. Har man över 140 ärenden samtidigt gäller det att balansera sin tid för att hinna med allt och alla. Oavsett hur ofta jag träffar en människa så vill jag att den tid hen får med sin socialsekreterare är av hög kvalitet och gör en skillnad för vederbörande. Det ska kännas meningsfullt och det ska kännas bra i magen. Om det inte gör så före samtalet så ska det i alla fall kännas bra efteråt. Det är inte så lätt att lyckas med alla gånger eftersom det är myndighetsutövning och därmed också maktutövning som jag jobbar med, i viss mån. Ibland har jag dessutom en dålig dag och då lyckas jag inte heller med att uppnå mitt mål.

För att det ska bli så bra som möjligt vill jag alltid läsa igenom journalen bakåt några månader, och så klart läsa vad jag skrev senast vi träffades och senast vi talades vid i telefon. Jag vet i princip alltid vem jag ska träffa eftersom jag har löpande ärenden, inga nybesök.

Jag brukar också vilja ha några minuters ihopsamlande av mig själv innan ett samtal. Då plockar jag tillfälligt ner alla bollarna jag har i luften så att all fokus är på den som jag ska träffa. Så klart har jag med åren lärt mig att göra detta förberedelsearbete allt snabbare och effektivare. Det är dock inte mindre viktigt nu än när jag började.

Väl inne i samtalet gäller det att vara alert och koncentrerad. En kollega till mig beskrev arbetet med människor i grupp som att man måste kunna dansa i ögonblicket. Att vara beredd på att det svänger eller byter tempo och då måste man hantera det. Det passar bra även på arbete med individer tycker jag. Att både kunna vara följsam och anpassningsbar men också föra och ta kommandot när dialogen behöver styras upp.

Det är också mitt ansvar att samla ihop alla spretiga tankar när mötet är till ända. Att göra det vi sagt tydligt och fläta ihop det till ett naturligt avslut. Det kräver sin socionom när man varit igenom en timmes svettigt samspråk om allt möjligt. Professionella samtal är svårt och jätteroligt!

Tillgodoses på annat sätt

"Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt."

Detta utdrag från socialtjänstlagen är, som vi skrivit om tidigare, centralt för vårt arbete med försörjningsstöd. Idag fördjupar vi oss i "få dem tillgodosedda på annat sätt". Vad i hela fridens namn betyder det. Antingen klarar man väl sig eller så gör man inte det. Det är väl inget att krångla med?

Försörjningsstödet är allra sista utvägen för att få pengar. Det innebär att alla andra möjligheter ska vara uttömda. Jag fördjupar mig inte i säljande av bilar, bostadsrätter, fonder eller liknande i detta inlägg, eftersom detta faktiskt är att själv tillgodose behovet.

I stället tittar vi på andra sätt att få inkomster. Det solklaraste är lön om man har ett arbete. Att jobba så mycket man kan om man har en timanställning så att man behöver så lite försörjningsstöd som möjligt.

Har man inte arbete, men har haft det kan man ansöka om A-kassa eller alfa-kassa. De flesta som får detta behöver inte försörjningsstöd. Men hellre än att söka försörjningsstöd ska man söka A-kassa eller alfa-kassa.

Får man barn kan man få föräldrapenning, barnbidrag och om man är ensamstående även underhållsstöd. Föräldrapenningen ska tas ut med 7 dagar i veckan. Barnbidraget kickar vanligen igång automatiskt. Barnfamiljer och de under 29 år kan också ansöka om bostadsbidrag.

Den som är sjuk kan ansöka om sjukpenning om man har arbetat tidigare. Om man är långvarigt sjuk kan man ansöka om aktivitetsersättning eller sjukersättning.

Det finns säkert flera andra bidrag och ersättningar som man kan få, men just nu kommer jag inte på dem och det är egentligen inte poängen. Poängen är att det finns en mängd annan hjälp att få och att de ska föregå behovet av försörjningsstöd. Det innebär också att försörjningsstödet minskar lika mycket som den ersättning man får från andra instanser.

Barnfattigdom får mig att rynka på näsan

Här kommer en socialetymologisk reflektion med socialkonstruktionistisk skruv. Jag är osäker på om det finns sådana men jag gör en icke desto mindre.

Ordet barnfattigdom är ett märkligt ord tycker jag. Det har figurerat tämligen frekvent i mediabruset på sistone. Du har säkert hört det, kanske till och med använt det. Både politiker och organisationer som Rädda Barnen tillika EU har använt sig av begreppet under 2000-talet.

Ordet kommer sig av att godhjärtade själar och vänner av ordning uppmärksammade att barnen glömdes bort i fattigdomsdebatten runt om i Europa. Genom att benämna barnen i språkbruket skulle makthavare uppmärksammas och samhällsmedborgares empati väckas för barnen av idag som skrämmande ofta saknar adekvata levnadsförhållande.

Visst är det viktigt att uppmärksamma att vi i vårt samhälle har fattiga barn som inte alltid har tak över huvudet och som inte alltid har mat på bordet och hela kläder. Det är oacceptabelt år 2012 och jag lovordar gärna den som satte barnen på agendan.

Jag kan ändå inte låta bli att rynka lite på näsan när jag hör ordet barnfattigdom. Jag kan tycka att det är missvisande. Det antyder i någon mån att dessa barn står alldeles själva och övergivna i en hård och kall vuxenvärld.

Barn som är fattiga i Sverige idag lever vanligen tillsammans med sina kärleksfulla och kompetenta föräldrar. Det finns ensamkommande barn och det finns placerade barn och det finns barn som lever gömda, men de är inte i majoritet. Hur kommer det sig att vi väljer att ta bort föräldrarna ur ekvationen? Att barnen är fattiga beror ändock på att deras föräldrar är fattiga.

Borde inte föräldrarna tillerkännas det ansvar de har för sina barn och uppmärksammas när de saknar förutsättningar att sörja för sina barn? I många fall beror inte de fattiga barnen på enskilda föräldrars oförmågor. Vi vet idag genom statistisk att ensamstående föräldrar, i synnerhet mammor, oftare är fattiga. Vi vet att föräldrar med utländsk bakgrund oftare är fattiga. Vi vet att föräldrar utan utbildning oftare är fattiga. De fattiga barnen beror alltså snarast på strukturer i samhället som hindrar vissa grupper.

Att plocka bort föräldrarna från ekvationen, eller språkbruket, är på sätt och vis att omyndigförklara dem tycker jag, och det är orättvist. Om barnen skall bli mindre fattiga måste vi bereda möjligheter för föräldrarna att vara mindre fattiga. Jag tycker därför att vi hade kunnat vinna poänger genom att prata om föräldrafattigdom eller möjligen barn med fattiga föräldrar.

Jag tror att vi är mogna för ett språkbruk som inte bara väcker vår empati för barnen utan också riktar vår uppmärksamhet mot de människor som verkligen behöver vårt stöd och som är bäst lämpade att rädda de fattiga barnen. Nämligen deras föräldrar.

--------

* Därmed inte sagt att det inte finns föräldrar som ideligen väljer fel och har svårt att ge sina barn en bättre uppväxt, trots samhällets uppbackning. Jag har träffat sådana föräldrar också. Jag vet att de finns. Men min uppfattning är att den barnfattigdom som ökat i Sverige i huvudsak inte har med oansvariga föräldrar att göra. Den har med förändrade samhällsstrukturer som pågått sedan 80-talet att göra. Det är förändringar som förefaller ha varit oberoende av politisk ledning och har mer med gemene medborgares uppfattning om sig själv och sin omvärld att göra. Det i sin tur kan vi påverka genom hur vi pratar med och om varandra. Så låt oss vara noga med språket så kanske vi kan utrota barnfattigdom!

Vad är din uppfattning?

Expert på sociala utredningar

"Socionomer är experter på att utreda sociala förhållanden"

På en föreläsning om professionen på socialhögskolan häromdagen fick vi bland annat höra detta. Jag känner att det sätter fingret på skillnaden mellan socionomer och andra professioner, såsom jurister och psykologer. Det är också den expertisen som ligger till grund för de bedömningar vi sedan gör kring hjälpen som människor ansöker om.

Så hur gör vi då?

Kort sagt pratar vi med människor och frågar dem om det som är viktigt för att vi ska kunna göra en riktig bedömning. Som verktyg har vi en mängd teorier och tekniker som vi lärt oss genom utbildning, erfarenhet och handledning.

Det är värt att se detta från några olika vinklar.
För det första är det viktigt hur vi pratar om våra klienter, att vi faktiskt kommer ihåg att vi inte vet allt om dem, utan bara den begränsade bild som de vill visa. Och så tycker jag att det ska vara. Det är den sökandes ansvar att ge mig de uppgifter jag behöver för att kunna göra en rimlig bedömning. Det är mitt ansvar att berätta för personen i fråga vilka uppgifter jag behöver och varför.

För det andra är det viktigt att vi ställer samma frågor kring samma ansökningar och inte drar slutsatser kring sådant vi inte vet något om. Att vi inte förutsätter att alla som är missbrukare inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, eller att alla ungdomar som flyttar saknar all hemutrustning. Vi behöver ställa frågor kring allt vi inte redan vet för att de som söker ska få så rättvisa och rättssäkra bedömningar som möjligt.

För det tredje tycker jag att det är viktigt att vi inte rotar i det vi inte har med att göra. Vi behöver respektera våra sökandes integritet och bara utreda det vi faktiskt behöver för att kunna hjälpa dem med det som de vill ha hjälp med.

Det finns säkert fler vinklar på det här med vår expertis kring sociala utredningar, men just nu nöjer jag mig med detta.

"Det är ju bara invandrare som får hjälp"

Mina måndagar börjar med telefontid. En tid som ibland är skrämmande för att jag aldrig vet vad som ska hända, men för det mesta är det bara spännande för att jag inte vet vad som ska hända. Nästan alla samtal är trevliga och en del är till och med så trevliga att de lämnar mig med ett leende resten av dagen.

Idag hade jag ett samtal från en mamma. Hon var redan från början upprörd, jag lyckades så småningom få så mycket sammanhang att jag förstod att hennes son hade fått avslag på ansökan om försörjningsstöd, jag lyckades också lista ut att jag inte var handläggare i ärendet.

Jag berättade lugnt för henne att jag och mina kollegor har sekretess och att vi inte kan berätta något om enskilda ärenden, samt gav henne tipset att om sonen fått ett avslagsbeslut bör det stå vilka grunder beslutet är fattat på och att de skulle kunna titta på beslutet tillsammans och om de sedan fortfarande tyckte att det var felaktigt kunde de överklaga beslutet.

Kvinnan var faktiskt ganska nöjd med informationen och jag trodde att samtalet var på väg att ta slut, men då kom det: "Det är ju bara så himla tråkigt att våra svenska ungdomar inte kan få någon hjälp av samhället när de för en gångs skull behöver det. Det är bara invandrare som får hjälp nuförtiden."

De kommentarerna är bland det värsta jag vet. För det första vet jag att det inte är sant, jag har både infödda och utfödda svenskar på min tjänst. Jag vet också att det är samma lagstiftning som gäller för alla oavsett ursprung. Och personligen så brukar jag inte ens reflektera över vilket ursprung mina sökande har i annat fall än för att undersöka om vi behöver tolk vid besöket. Mina sökande är inte sitt ursprung, de är personer, människor som jag har träffat och som berättat sina historier för mig. Människor som har drömmar och mål.

Det som också är intressant är att jag lika ofta som jag hör ovanstående kommentar också hör kommentaren: "Jag får inga pengar bara för att jag är invandrare, du är rasist".

Jag menar inte att socialtjänsten är immun mot diskriminering. Det kan säkert förekomma och i de fall det gör det är det allvarligt och ska anmälas direkt. Men jag är så himla trött på att avslagsbeslut följs av anklagelser att vara oriktiga på sådana grunder, att vi systematiskt skulle gynna invandrade svenskar eller infödda svenskar är orimligt, det finns mig veterligen ingen grund till beslut som handlar om det.

Detta sa jag inte till kvinnan i telefonen, utan bara ett lite lamt "så är det inte". Sparade det till er i stället!

Ett litet TV-tips

Vi har tidigare skrivit om våra två kollegor (i en annan kommun) som provat på att leva på riksnormen under en månad och bloggat om det under tiden. Riksnormen är alltså den summa en person som söker försörjningsstöd är begränsad till. Nu finns ett inslag med tjejerna på SVT Play.

Titta gärna på det och fundera på vad du tycker att lyx är och vad tycker att lyx borde vara i landet Sverige idag.

Här är länken till klippet på svt.

Här är länken till deras blogg

Och här är länken till vårt inlägg.

Bidragsbrott

Gårdagens inlägg handlade om fusk. Idag kommer den lite mer formella uppföljningen!

Att fuska med socialbidraget kallas formellt för bidragsbrott. Bidragsbrottslagen kom till 2007 och reglerar de typer av ersättningar som privatpersoner kan ansöka om från kommunen, a-kassan, pensionsmyndigheten och Försäkringskassan.

Lagen innebär i korthet att den som uppger felaktiga uppgifter eller underlåter att berätta om ändrade förhållanden ska anmälas för bidragsbrott. Den sista paragrafen ställer också krav på att myndigheten ska anmäla dessa brott vid misstanke.

Att begå bidragsbrott kan leda till fängelse i upp till 4 år om brottet anses vara grovt.

Här hittar ni en länk till bidragsbrottslagen.

Innan denna lag trädde i kraft 2007 omfattades dessa brott av samma lag som alla andra bedrägerier. Syftet med den nya lagen var att anpassa den till de förhållanden som gäller vid utbetalningar av bidrag av ett eller annat slag, samt att strama upp reglerna och göra dem tydligare.

Den största förändringen var att man nu kunde dömas för vårdslöst bidragsbrott, vilket inte kräver uppsåt. En person kan alltså dömas utan att han eller hon menat att luras, om personen lämnat felaktiga uppgifter eller underlåtit att lämna in ändrade uppgifter. Det räcker också att en person anger felaktiga uppgifter och där det finns risk för felaktig utbetalning för att personen ska kunna dömas. Tidigare behövde den felaktiga utbetalningen ha ägt rum.

En liten mediabevakning om bostadslöshet

Ett annat önskemål från en läsare var att vi skulle kommentera mer av vad som nämns i media om socialtjänsten. Det var faktiskt en av våra grundtankar när bloggen startades, eftersom vi tyckte att socialtjänstens arbete ofta framställs allt för ensidigt.

Nu har jag hittat en artikel som jag inte vill ifrågasätta eller väga upp med motstridiga erfarenheter från fältet utan som jag vill dela med mig av för jag råkar tycka att den är klok. Det är Inger Leite som varit chef för individ- och familjeomsorgen i den socioekonomiskt utsatta stadsdelen Rosengård i Malmö som skriver om bostadslöshet i Sydsvenskan den 5 augusti.

Det finns inte så mycket att orda om egentligen. Hon har en bra poäng helt enkelt. Många medborgare kommer till socialtjänsten på grund av att de inte har någonstans att bo.  De riktigt pålästa hänvisar så klart till socialtjänstlagens portalparagraf och påtalar att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för individen och skall åtgärda akuta behov i väntan på andra lösningar.

Det var bara det lilla bekymret att socialtjänsten inte var tänkt att agera bostadsförmedlare till vanliga människor utan andra sociala problem. Människor skall inte behöva utsättas för påfrestningen att "bli klient" bara för att de saknar bostad. Som bostadspolitiken förs i landet i dag är det, så vitt jag förstår, fler kommuner än min egen som har bostadsbrist och där bostadslösheten ofta har strukturella förklaringar snarare än individuella i många fall.

Detta har även Inger Leite uppmärksammat från sin kommun Malmö. Läs debattartikeln här.

Fusk

Idag kommer önskemålet om att vi ska skriva lite om bidragsfusk att uppfyllas.

Först och främst kan vi fastställa att det går att fuska, det går att fuska med föräldrapenningen, med a-kassan, med bygglovsansökningar och i monopol, och då är det rimligt att anta att det går att fuska även med försörjningsstödet. Jag tänker dock inte lära ut några trix här i bloggen, utan i linje med önskemålet dela med mig av min syn på saken.

De flesta människor är ärliga. De vill inte utnyttja systemet och är glada för den hjälp de kan få. De gör vad de kan och ska för att redovisa alla uppgifter och för att så snabbt som möjligt hitta andra lösningar. Det är de allra flesta, men nu skulle vi ju skriva om dem som kanske inte ser på saken riktigt på det viset.

Jag tror att det finns lite olika typer av "fuskare". Jag väljer att stanna vid dem som med berått mod undanhåller uppgifter som de vet att de borde uppge och sedan håller tummarna för att vi inte ska upptäcka det. Dessa upptäcker vi ibland, säkert inte alltid. Jag har varit med om de som då blånekar och varken visste om att de fått inkomsterna (för det handlar oftast om att man "glömmer" uppge inkomster), och inte heller hade de en aning om att de skulle redovisa dem, trots att de har fått muntlig och skriftlig information om det mer än en gång. Jag har också varit med om de som säger att de struntade i att berätta för att de ville ha guldkant på vardagen.

Det som händer när vi upptäcker fusk är att vi pratar med den sökande om det och han eller hon får berätta sin sida av historien. Sedan skriver vi en polisanmälan och kräver tillbaka pengarna.

Personligen blir jag arg, ledsen och trött när jag upptäcker fusk. Det är ju inte bara systemet de ljugit för utan för mig. Jag har suttit i besök med dessa personer och trott på deras berättelse. Vad mer är inte sant? Kan jag lita på något annat personen säger? Jag känner mig lurad helt enkelt.

Jag behöver konfrontera personen med uppgifterna, kanske möta honom eller henne i rätten, och nästa dag hjälpa honom eller henne att komma närmare arbetsmarknaden. Det är svårt och obekvämt. Definitivt en sida av jobbet som jag inte längtar efter.

"De är ett personnummer, en journalbild i datorn"

Min semester är snart till ända. Nästa måndag är jag tillbaka på kontoret igen. Det är fantastiskt skönt att vara ledig, men jag tillhör inte dem som varje år längtar efter semestern och som känner att de inte hade orkat med en enda dag till. Det finns absolut dagar jag verkligen önskar att jag hade gjort något annat, när arbetsbelastningen, arga och desperata människor och deras misär suger musten ur mig, men jag har ändå roligt nästan jämt på jobbet. Dels jobbar det många kloka och glada människor på min arbetsplats och dels är det ett stimulerande arbete. Det ska bli roligt att komma tillbaka igen!

Hur som helst. Här kommer en liten reflektion av upplevelsen av att arbeta med försörjningsstöd som jag tror att många, inte bara socionomer, kan känna igen sig i. 

I det här jobbet, liksom i många andra människobehandlande yrken, kommer man väldigt nära de människor man försöker hjälpa. Myndighetsutövning innebär ofta att jag måste ställa frågor om väldigt privata saker och för många människor upplevs det, helt förståeligt, som integritetskränkande. Kravet på utredning av nödvändigheten i olika ansökningar och om behovet inte kan tillgodoses på andra sätt gör att jag och mina kollegor inte kan låta bli att ställa en del privata frågor. Många människor jag träffar berättar ingående om sin historia och bakgrunden till deras behov. De förstår mitt dilemma och att jag har större chans att fatta ett korrekt lagenligt beslut med hänsyn till just deras individuella förutsättningar om jag vet mer om deras situation. 

Under de år jag arbetat med försörjningsstöd har jag alltid haft fler än 100 löpande ärenden samtidigt, ibland bortåt 170 och det senaste året runt ca 130 stycken. Det vill säga att jag i mitt arbete försöker komma ihåg och särskilja 130 familjer för att kunna göra så korrekta bedömningar som möjligt i ansökningar om allt från busskort, begravningar, fritidssysselsättningar och flyttkostnader till möbler, hyra och mat. Det är många vuxna och många barn att hålla reda på. 

Jag vet att mängden ärenden varierar mycket från kommun till kommun och beroende på hur arbetsuppgifter fördelas och om man som socialsekreterare varje månad dessutom skall utföra de ekonomiska beräkningarna som ligger till grund för hur mycket bistånd som skall utbetalas. Lämna gärna en kommentar om hur ärendefördelningen ser ut hos dig och hur arbetsuppgifterna har fördelats i din kommun? 

Trots att det är ganska stor ruljans på de människor som söker bistånd hos mig så har jag nu känt en hel del av dem i flera år och det som jag tror att många av er känner igen sig i är att det uppstår en konstig blandning av privat/professionell/ojämlik relation med dessa människor. Jag känner dem (åtminstone vissa sidor av dem) väldigt väl, de känner inte mig på samma sätt. Relationen är ytterst ojämlik och full av märkliga maktspel och beroende. Det finns gott om individer på min tjänst (brukare) som jag verkligen är nyfiken på att höra hur de haft det under sommaren och individer som jag funderar över hur de klarat sig igenom kriser som de var mitt uppe i när jag tog min semester och gick från kontoret hem till mitt privata hem. Det finns också sökande som jag känner absolut ingenting kring. De bara finns där, de är ett personnummer, en journalbild i datorn. Förhoppningsvis är deras relation till mig lika känslokall och förhoppningsvis slipper de mig inom kort och klarar sig utan socialtjänsten. Så olika kan det vara. 

Det var en liten reflektion om upplevelsen av arbetet härifrån min korgstol i sommarvinden. Kaffet puttrar på och jag ska nu ta mig en kopp och ägna mig åt min egen privatekonomi en stund. Vi hörs!

Pengar till toner!

Jag har ägnat en stund av denna semesterdag åt att strukturerat läsa igenom alla kommentarer från våra engagerade läsare, ända sedan bloggen startades. Det är väldigt roligt att läsa vad ni tycker och tänker! Vissa har dessutom fått svar på sina kommentarer, så scrolla ner och se om det gäller just din kommentar!

Än så länge har två av er, och förhoppningsvis blir ni fler med tiden, hört av er med önskemål om vad ni vill läsa mer om. Det tackar vi ödmjukast för! Det hjälper liksom inspirationen på traven när sommarsolen och semestern har dragit ner på aktivitetsnivån en smula. 

Jag skall genast luta mig tillbaka i min korgfåtölj och fundera över vilka aspekter av era önskemål som skall få uppmärksammas först. 

Här kommer så länge ett litet lättsammare tips på en låtlista som ni kan spela medan ni väntar på nästa inlägg, om ni tillåter att vi frångår vår annars så förhållandevis allvarsamma attityd här på vårt eget lilla speakers corner. 

Snart tillbaka! 

Money, money, money (Abba)

Money for nothing (Dire Straits)

No money (Kings of Leon)

Money, that's what I want (Barret Strong)

Money honey (Lady Gaga)

All 'bout the money (Meja)

Free money (Patti Smith)

Money (Chris Rea)

Pay me my money down (Bruce Springsteen)

If you got the money (Jamie T)

Can't buy me love (The Beatles)

Send more money (Johnossi)

Money jungle (Duke Ellington)

Money (Michael Jackson)

Money (Pink Floyd)
Money Song (Monty Python)
No money down (Chuck Berry)

Bostadsansökan (Laleh)
Money honey (Elvis Presley)
Money won't change you (Aretha Franklin)
Smells like money (Ry Cooder)
Money talks (J.J. Cale)
Easy money (Rickie Lee Jones)
Money (Sharon Jones & the Dap-Kings)
'Til the money runs out (Tom Waits)
With plenty of money and you (Tony Bennet)
Why don't you do right (Peggy Lee)

Ny länk till Tapio Salonens analys av Malmö

En av våra intresserade läsare har påtalat, för ett ganska bra tag sedan, att det inte går att nå Tapio Salonens analys av Malmös fattigdom via den länk som vi har publicerat i inlägget Ett lästips för den nördige. Så kan vi absolut inte ha det! Klart att Louise med flera skall kunna läsa analysen. Därför kommer här ett nytt försök med en ny länk som vi hoppas fungerar. Det borde inte krävas något logg in här. Hör av er annars!

Trevlig läsning!

Länk till Tapio Salonens analys av Malmö

Vad vill DU läsa om?

Kära läsare, är det någon av er som funderar på något särskilt som har med försörjningsstöd och socialt arbete att göra? Nu har vi skrivit ett antal inlägg om ganska olika saker och vi undrar vad ni tycker och om ni saknar något särskilt här.

Kanske har ni någon liten fråga eller undring på grund av något vi skrivit om tidigare?
Eller också tycker ni kanske att vi missar någon aspekt som ni hade velat veta mer om?
Kanske undrar ni hur vi ställer oss i förhållande till något etiskt dilemma?
Har ni någon faktisk, praktisk fråga om hur något fungerar i handläggningen?
Eller undrar ni över våra egna upplevelser av någon del i arbetet?

Lämna gärna en kommentar nedan så ska vi se om vi kan återkomma med ett givande inlägg på ämnet. Annars får ni leva med att vi fortsätter ta upp sådant som vi själva tycker är relevant.

Önskar fortsatt fin sommar till er alla!

Arbetssökande

Så vilka skyldigheter har då de som söker försörjningsstöd?

I princip kan man säga att de som söker försörjningsstöd har samma skyldighet att stå till arbetsmarknadens förfogande som de som omfattas av arbetslöshetsföräkringen, detta innebär att den enskilde ska vara inskriven på Arbetsförmedlingen och vara beredd att ta anvisat arbete.
Det innebär också att den enskilde behöver medverka i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Som exempel kan nämnas jobbgarantin och jobbgarantin för ungdomar på Arbetsförmedlingen, arbetspraktik, arbetssökarverksamhet, SFI och liknande.

Den enskilde har alltså stora krav på sig att inte bara hitta ett arbete utan också att på vägen dit ta emot all hjälp han eller hon kan erbjudas för att nå dit. I detta åligger det också socialtjänsten att utforma den hjälp man erbjuder på ett sätt så att den enskilde ska få ett stöd som är till hjälp för honom eller henne. Det innebär till exempel samarbete med Arbetsförmedling, Försäkringskassa och sjukvård.

För att anses vara aktivt arbetssökande behöver personen söka alla typer av jobb, som han eller hon kan få. Både jobb som stämmer med den utbildning och de erfarenheter den enskilde har, men också jobb där det inte krävs någon utbildning.

Som vi tidigare skrivit om så ska det göras enskilda bedömningar i alla ärenden. Det kan innebära att en person som är väldigt nära arbetsmarknaden kan ha omfattande krav på sitt arbetssökande, medan en person som är sjukskriven och inte omfattas av sjukförsäkringen inte har några krav alls på arbetssökande under tiden som bedömningen är att han eller hon är för sjuk för det. Jag kommer att skriva mer om undantagen lite längre fram.

Det ska löna sig att få lön

Lagom till min semester släpper regeringen ett förslag om förändring kring försörjningsstödet.
Förslaget innebär i korthet att man i stället för att räkna med hela inkomsten av lönearbete i ska räkna med endast 75 % av lönen.

Idag räknas hela lönen med och alltså minskar socialbidraget med lika mycket som man tjänar, tills den dag man tjänar mer än ens socialbidrag är. Då är man i stället självförsörjande och klarar sin ekonomi utan att behöva söka bidrag från kommunen.

Det nya förslaget innebär att den som arbetar deltid, eller har en timanställning och får en lön som inte räcker till för att bli självförsörjande ska få en lite mindre minskning av sitt försörjningsstöd fram till den dagen han eller hon blir självförsörjande.

Detta är i dagsläget endast ett förslag och som för närvarande är ute på remiss, vi vet alltså inte var det kommer att sluta, men om det går igenom är tanken att ändringen ska gälla från 1 juli 2013.

Förslaget i sin helhet kan du läsa om här.

Jag länkar också till vad som skrivits i media om detta under veckan som gått:
Regering och departement
Svenska dagbladet
Dagens nyheter

Skälig levnadsnivå

I lagtexten kring försörjningsstöd (Socialtjänstlagen 4 kap 1 §) framgår det att den enskilde genom biståndet ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Detta begrepp är det som hela det svenska biståndssystemet utgår från. Då är det intressant att ta reda på vad lagstiftaren menade med begreppet skälig levnadsnivå.

I lagen definieras inte begreppet närmare, utan vi får leta oss in i förarbetena till lagen för att hitta ledtrådar kring vad som menas. Där kan man se att begreppet skälig levnadsnivå i grund och botten handlar om medborgarnas rätt att få sitt behov av bistånd tillgodosett. Det ekonomiska biståndet behöver därmed utformas på ett sådant sätt att detta uppfylls, skälig levnadsnivå blir då ett uttryck för de minimikrav som ställs på insatserna.

Riksnormen, som vi skrivit om i tidigare inlägg, är bestämd till en nivå som ska täcka de mest grundläggande behoven (mat, kläder etc). Anledningen till att man i lagen inte definierat nivåerna närmare är att det omöjligen går att fastställa vad som är behövligt, då den allmänna standarden i samhället förändras över tid. Man mäter då i stället i relation till vad människor i allmänhet kan kosta på sig. Det är inte meningen att de som behöver ekonomiskt stöd ska halka efter den allmänna ekonomiska utvecklingen i alltför stor utsträckning (då pratar vi alltså om de biståndsbehövande som grupp).

Utöver riksnormen beviljas som ni vet också kostnader som inte kan schabloniseras. Dessa ska beviljas till skäliga kostnader och här mäter man kostnaderna i relation till vad en låginkomsttagare på orten kan kosta på sig. Detta gäller till exempel bostadskostnader. Socialstyrelsen har i sina riktlinjer också fastställt att i alla bedömningar som är utöver riksnormen ska en individuell bedömning göras. Om vi stannar vid boendekostnaderna kan det således vara så att en person som bor i Göteborg kan beviljas högre kostnad för boendet är en person i Nässjö, eftersom de allmänna bostadskostnaderna i större orter i allmänhet är högre än de i mindre orter. Men i andra hand görs också en bedömning som kan innebära att Nisse och Lisa som båda bor i Nässjö kan beviljas olika kostnader för boende, beroende på hur deras individuella situation ser ut (det kan vara så att Lisa har ett funktionshinder som innebär att hon behöver bo i en anpassad lägenhet, som kostar mer).

Sammanfattningsvis kan man säga att regering och riksdag fastställt att skälig levnadsnivå utgår från en jämförelse med vad en låginkomsttagare på orten har råd med. Vidare har Socialstyrelsen fastställt att i alla bedömningar ytterst bygger på individens behov av hjälp. Detta gör att begreppet skälig levnadsnivå är oerhört svårt att definiera närmare.

I verkligheten bygger de individuella bedömningarna på den kunskap som socialsekreteraren har kring lagstiftning, riktlinjer, domar och liknande, men också i stor utsträckning på den kunskap som socialsekreteraren har kring de sökande som de möter. Det är därför, mina vänner, som mötet med individerna är så viktigt.

Som hjälp kring detta inlägg har jag läst i Socialstyrelsens kartläggning om skälig levnadsnivå.

Socialtjänstlagen

Arbetet med försörjningsstöd utgår i grund och botten från en enda lagparagraf:

Socialtjästlagen 4 kap. 1 §
Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.
/.../
Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Lag (2010:52).

Paragrafen reglerar försörjningsstödet och är som ni ser inte särdeles specifik. Hela socialtjänstlagen är en ramlag och det innebär i princip att lagen bara ger en ram för hur biståndet ska utformas. Sedan regleras den ytterligare av socialtjänstförordningen, av riktlinjer från socialstyrelsen och av kommunernas egna riktlinjer.

Det finns ytterligare några paragrafer i Socialtjänstlagen som är intressanta i samband med försörjningsstöd.

Socialtjänstlagen 1 kap. 1 §
Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet.
- jämlikhet i levnadsvillkor,
- aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människans ansvar för sin och andras sociala situation inriktas på att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.
Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

Detta är socialtjänstlagens så kallade portalparagraf som ger tonen för hela socialtjänstens grundsyn. Den bygger alltså på att människor i så stor utsträckning som möjligt ska ges möjlighet att stå på egna ben.

Hela 4:e kapitlet i Socialtjänstlagen fokuserar på försörjningsstödet och 9:e kapitlet fokuserar på återkrav. Jag kommer säkert att dyka in mer i socialtjänstlagen. Men för dig som inte vill tåla dig till den dagen kommer kan jag rekommendera att läsa Socialtjänstlagen själv.

Litet snabblexikon

Emellanåt kommer jag framöver att publicera ett gäng lite mer faktabaserade inlägg om försörjningsstöd. Inte så mycket åsikter utan lite mer träigt om summor, lagar, ansökningar och krav. Ni kommer att hitta inläggen under "Lexikon" i taggmolnet, jag ska också försöka hitta ett sätt att samla dem under en flik här ovanför. Tanken är att ni som sitter och läser och tänker det här med tandvård, det vill jag veta mer om, ni ska lätt kunna hitta mer information om det.

Jag kommer att fylla på efterhand som jag kommer på mer saker, men är det något ni saknar så hojta till!

Så håll ut ett par minuter så kommer det första inlägget i serien!

Ett lästips för den nördige

Här kommer ett litet lästips från en nörd till er andra.
Först en liten sammanhangsmarkering.

Det har pratats mycket om Malmö i media på sista tiden och dess bekymmer med utanförskap och fattigdom och kriminalitet och våld. Nu har en av Sveriges främsta forskare inom socialt arbete, Tapio Salonen, på uppdrag av Malmö stad tagit fram ett intressant underlag där statistik kring befolkningsdynamik, inkomstojämlikheter och bostadssegregation lyfts fram och inbjuder till diskussion.

Det är intressant läsning tycker jag. Framför allt för att den med siffror och diagram bekräftar den bild jag har av hur de ekonomiska villkoren för invånarna i Sverige ser ut idag. Vi har gott om rika som blir allt rikare med allt större möjlighet till konsumtion och fantastisk extravagans i sitt liv (vilket naturligtvis inte måste vara negativt) och vi har fattiga som kanske inte alltid blir fattigare i absoluta termer men som i jämförelse absolut blir relativt betydligt fattigare.

Det är fokus på Malmö i forskningen och Malmö är extremt i det här avseendet men absolut inte den enda kommun i Sverige som står inför utmaningen att integrera en heterogen befolkning med blandade förutsättningar att försörja sig.

Sverige har högt ställda krav på alla människors lika värde och en målsättning att alla individer skall ha rätt, och skyldighet, att bidra till vårt gemensamma samhälle, i alla fall uppfattar jag vår lagstiftning och politiska jargong på det viset. Salonens rapport är också relevant för om vi vill nå det målet måste vi bättra på vår förståelse för hur spelplanen ser ut och vilka styrkor och svagheter våra spelare har. Annars kommer vi misslyckas med både taktiken, träningen och laguppställningen och vi kommer att förlora matchen... om ni tillåter liknelsen så här nära inpå gårdagen.

Här är länken till Tapio Salonens Befolkningsrörelser, försörjningsvillkor och bostadssegregation - en sociodynamisk analys av Malmö.

Att leva på riksnormen

Kollegor till oss (fast i annan kommun) har ägnat sig åt att leva på riksnormen under en period och det har gått att följa deras upplevelse av det i en blogg. Vi är nog många med dem som tänkt samma tanke men inte förmått genomföra det krävande experimentet. Att välja att leva på existensminimum när man inte måste kräver stor självdisciplin. Författarna till bloggen vittnar om att även om de bara var hänvisade till att leva på riksnormen under en mycket kort period och även om de visste att de kunde sluta när som helst så var det oerhört slitsamt.

Tanken med försörjningsstöd är att det bara skall täcka de allra nödvändigaste utgifterna och det skall vara ett tillfälligt sätt att försörja sig i väntan på att man får andra inkomster. Om man lyckas bli självförsörjande igen efter ett par månader tänker jag mig att det är en hanterbar nivå och ett bra system.

Men jag vet ju att det är många som inte lyckas bli självförsörjande igen på ett par månader. Jag träffar många människor i tjänsten som har levt på existensminimum i över två år, i över fem år och vissa i mer än tio år. Jag tänker på barnen som växer upp i de familjerna. De kan ha fantastiska älskande och omtänksamma föräldrar, och det vet jag att flera av dem har, men vi har en levnadsstandard i Sverige idag som dessa föräldrar omöjligt kan låta sina barn leva upp till, även om man lyckas med det basala som mat på bordet och hela och rena kläder. Det är så mycket mer som krävs idag för att man ska vara en i gänget när man är 7-åring, 12-åring eller 16-åring.

Det går att läsa ett reportage om tjejerna som skriver bloggen i tidningen Socionomen också.