Kort om arbetsbelastning och stress

På gp.se kunde man igår läsa en artikel om socialarbetare som genom en manifestation på torsdag vill påvisa den extrema arbetsbelastningen på socialkontoret. Det gäller både barnutredningar som arbetet med försörjningsstöd.

Det är oerhört viktigt att vår yrkeskår vågar väsnas lite och säga ifrån när vi märker att vi inte längre kan utföra ett rättssäkert arbete och när fokus skiftar från att hjälpa människor till att kontrollera dem.  Jag är övertygad om att detta socialkontor i Göteborg inte är det enda i Sverige där arbetsbelastningen resulterar i   att folk söker sig vidare och i stressreaktioner som ångest och sömnproblem.

Att klaga låter tråkigt och det kanske inte är produktivt heller, ingen lyssnar på en klagokör. Vi måste våga prata om våra förutsättningar att göra det arbete vi är utbildade och anställda att göra. Vi måste kunna visa för våra chefer och våra politiker att de hade tjänat mer på att satsa på sin personal, vårda den och hitta arbetssätt som är rimligt för arbetsbelastningen.

Jag tror också att det finns en rädsla hos en del av oss kommunalanställda socialarbetare att om vi skulle komma till en punkt där vi effektiviserat vårt arbetssätt tillräckligt mycket så att vi faktiskt hinner med allt vi ska göra, då skär politikerna ner på verksamheten så att vi åter igen hamnar i en belastningsmässigt tveksam situation. Kanske är det en befogad rädsla. Men den hindrar oss från att utveckla vårt arbetssätt och vår möjlighet att ge så bra service som möjligt. Jag vet inte vilket scenario som är värst för skattebetalarna, oss anställda och våra brukare i längden.

Kan man söka försörjningsstöd elektroniskt?

Vår förvaltning står inför utmaningen att hantera ett mastodontlokalbyte inom en "snar" framtid. Ordvalet snar gör jag eftersom ett par år (som det rör sig om i vårt fall) är nästan detsamma som ögonblicklig i kommunal tideräkning. Saker tar sin tid i vår bransch. Det säger jag utan värdering.

Hur som helst. Detta lokalbyte innebär en chans att tänka om och göra annorlunda i våra arbetssätt och det är aldrig fel. Personligen tror jag att det mestadels innebär fördelar för oss. Förutsatt att vi tar möjligheten till utveckling på allvar.

En stor utmaning för just vår enhet är pappershanteringen. När man arbetar med försörjningsstöd så arbetar man i stor utsträckning med papper. Varje månad lämnar alla som söker försörjningsstöd in en ansökningsblankett (den i sig består av motsvarande 2 A4-blad i vår kommun). Till den ansökan bifogas diverse kopior på fakturor, lönebesked, hyreskontrakt, brev, listor på sökta arbeten, kvitton, kontoutdrag, handlingsplaner från Arbetsförmedlingen, beslut om insatser från Arbetsförmedlingen, deklarationer, beslut från försäkringskassan, läkarintyg, kursintyg, utredningar från andra instanser, domstolsbeslut etc. Mängden papper varierar så klart från sökande till sökande beroende på den enskildes situation, men det blir VÄLDIGT mycket papper som skall hanteras varje månad för att rätten till bistånd skall kunna utredas. Och det tar VÄLDIGT mycket plats när det skall arkiveras.

Vi har en lagstadgad skyldighet att spara inkomna handlingar under en viss tid innan vi får kassera dem.  En del handlingar kasseras aldrig (de sparas till forskning). De krav vi har på oss om noggrann utredning blir allt hårdare, förmodligen för att minska risken för bidragsfusk och öka andelen korrekt fattade beslut, och därmed blir pappren allt fler. Men det måste gå att effektivisera pappershanteringen vid ansökan om försörjningsstöd. Det måste finnas elektroniska lösningar som kan minska antalet papper.

Jag är så nyfiken på vad min egen ledning kommer att hitta för lösning inför vår lokalflytt. Som planritningarna ser ut nu, eller snarast de planer som kommit oss yrkesverksamma till känna, så saknas det en lösning för alla våra papper. Jag har försökt nosa till mig information men har inte lyckats. Min förhoppning är att min ledning ligger i framkant och arbetar på att hitta elektroniska lösningar som skall underlätta vårt arbete och våra brukares upplevelse av att vara i kontakt med oss. Idag är vi inte riktigt uppdaterade på den tekniska fronten.

Det framstår en smula märkligt att flytta in i ett toppmodernt hus med fräsig design och sedan inte kunna vara tillgängliga för våra sökande via mejl eftersom vårt mejlprogram inte är säkert nog för sekretessuppgifter och inte kunna skicka sms med besökspåminnelser o.dyl. eftersom vi inte har mobiler (eller motsvarande funktion i datorn). Det är så vi har det idag. Många av våra sökande föredrar kontakt via mejl och mobil, och vi kan inte möta dem där de är. Det är ett typiskt symtom på en verksamhet som inte förstår att vi finns för våra sökande, inte tvärtom.

Jag vill efterfråga erfarenheter från andra kommuner. Är det någon som känner till en kommun där man hanterar ansökningsproceduren elektroniskt? I så fall är jag intresserad av att veta mera.

Nationell mötesplats om försörjningsstöd

De två senaste dagarna har det varit nationell konferens om försörjningsstöd i Kalmar. Konferensen ordnas av Fokus Kalmar, som arbetar med forskning och kunskapsutveckling i socialtjänsten.

Vi var på plats i Kalmar och har fått många nya och gamla tankar och ideér som säkert kommer att visa sig på bloggen inom kort, nu kommer jag dock fokusera mer på mina övergripande intryck från konferensen.

Första dagen bestod av storföreläsningar av forskare, Socialstyrelsen och andra stora namn. Andra dagen var det mindre seminarier, där vi fick lära oss hur andra kommuner arbetar med försörjningsstöd. Det är ett suveränt upplägg. Det är precis så jag vill ha det, jag vill veta vad det senaste är i forskning kring fattigdom och försörjningsstöd, men jag vill också veta hur andra gör och vad som fungerar i andra kommuner.

Det jag saknade lite under dessa dagar var mer handfast forskning kring försörjningsstödet, de forskare som var på plats pratade om historia, makt och nätverkande. I och för sig intressanta ämnen, men jag hade gärna sett lite mer om vad de senaste rönen är. Jag önskar överlag mer forskning om försörjningsstöd, för att jag ska kunna luta mig mot metoder som fungerar och kunna göra ett så bra arbete som möjligt för mina sökande.

Men som sagt, vi kommer återkomma med mer fördjupande inlägg om detta inom kort. Håll ut!


Läs mer om Fokus Kalmar här.

Undermåligt arbete...

En debattartikel i GP bekräftar vår upplevelse av att socialsekreterarnas arbete blir allt svårare, arbetsvillkoren tuffare och arbetsbelastningen högre.

Detta är allvarligt. De som behöver hjälp av socialtjänsten får därmed vänta längre på hjälp och riskerar att rättssäkerheten inte är tillräckligt hög. Det är viktigt att de som vänder sig till det yttersta skyddsnätet i samhället inte bara får hjälp, utan att de får rätt hjälp och hjälp av hög kvalitet. De som behöver hjälp av socialtjänsten är ofta väldigt väldigt utsatta och det är inte rättvist om det inte får hjälp.

Det är inte heller rättvist att vi som utbildat oss för att ge den hjälpen behöver jobba över utan att få betalt för det för att vi ska känna att vi hinner med att göra ett någotsånär gott arbete. Det är inte rättvist att inte kunna gå hem på kvällen och känna att jag har gjort allt jag kan för att hjälpa dem jag mött idag, utan att i stället behöva gå hem för att arbetstiden tog slut och veta att jag kunde gjort ett bättre jobb om jag bara hade hunnit, om mina högar bara varit något lägre.

Läs artikeln på GP och sprid den. Den är ett upprop till alla socialarbetare att enas, och det är inte en dag för tidigt!

Det som media skriver om är inte hela sanningen

Aftonbladet skriver en artikel om Frida som har en matbudget på 500 kr i månaden. Det är svårt för mig att läsa artikeln utan att bli en smula bestört.

Frida får inte försörjningsstöd, anledningen till det är svår att utläsa från artikeln, men vi kan läsa att hon har en bostadsrätt, vilket ska räknas som tillgång. I vissa kommuner där det är svårt att få bostad kan man få behålla sin bostadsrätt under en period, medan man letar efter en annan boendelösning.

Det kan också vara så att Frida på sin timanställning tjänar mer än normen + boendekostnad + el. Vilket också innebär att hon inte kan beviljas försörjningsstöd.

Eller så är hon inte aktivt arbetssökande upp till heltid, hon nämner bara jobbet på TV, som det hon sökt, och det hade inte jag bedömt som tillräckligt om jag fick det på mitt bord.

Vilken anledningen, till att hon inte beviljas försörjningsstöd är kan jag bara spekulera i. Troligen finns det en anledning. Naturligtvis är det tråkigt att det finns människor i Sverige som lever så fattigt, som Frida upplever att hon gör. Det jag blir bestört över är dock att det känns som om kvinnan i artikeln inte är ett så lysande exempel på den sven,ska fattigdomen. De jag träffar i mitt jobb har ingen bostadsrätt, de har osäkra andrahandskontrakt eller inneboendekontrakt, och vet ibland inte var de ska bo nästa månad. De söker jobb aktivt utan att få några för att det alltid finns någon som har lite mer utbildning eller lite mer erfarenhet. Eller så har de dolda arbetshinder, oftast inte utredda, som gör att de har svårt att hålla tankarna i styr länge nog för att klara av att söka, få eller behålla ett arbete.

Ibland kan jag önska att någon ville skriva om dessa människor, de som faktiskt gör allt de kan på det sätt som lagstiftaren har bestämt, men som ändå inte får ihop det. Som får hjälp med försörjningsstöd och som kämpar och kämpar. De lever i fattigdom och de gör allt de kan. De skulle jag vilja belysa. Det är nämligen en hel del människor som har det så.

Jag blev riktigt, riktigt arg

Det var länge sen sist. Riktigt ordentligt arg var jag. Dessutom på en klient. Det händer sällan, mycket sällan. Ofta är min förståelse och mitt tålamod för desperationen och diverse olika nedsättningar i förmågan stor. Jag kan bli frustrerad, irriterad, besviken, ledsen, orolig, glad eller trött på människor jag möter. Men ordentligt arg, nej, det är jag sällan.

Kanske kan det förklaras med ordet temperament, kanske med ordet yrkeskompetens? Jag tror att tålamod är ett nödvändigt verktyg när man arbetar med utsatta och pressade människor. Både för klienternas skull och för socialarbetarens. Vi som arbetar inom socialtjänsten och i vårt fall med myndighetsutövning är inte bara tjänstemän, vi är människor också (om ni ursäktar uttrycket). Och vi är allt som oftast pressade under hård arbetsbelastning och med många och tunga ärenden. Att tålamodet inte alltid räcker kanske inte är så förvånande. Det viktiga är att kunna vara professionell och respektfull trots trytande tålamod.

På min arbetsplats och säkert på fler socialkontor sätts stort värde på kontinuitet för klienten, att ha kontakt med samma socialsekreterare hela sin tid på socialtjänsten sägs vara för brukarens bästa. Ofta håller jag med om det. Idag funderar jag dock på om det kan finnas en nackdel med denna kontinuitet.

Kvinnan som jag blev arg på har jag haft tät kontakt med i flera år. Vår relation existerar förvisso endast på socialkontoret men hon har fäst stor vikt vid den och har jämfört mig med en syster. Det händer att de människor jag möter uttrycker liknande familjära känslor som jag inte kan besvara. Det är fint att vara viktig för folk men också en risk tycker jag.

Min och kvinnans långa relation var kanske inte hela men definitivt en del av skälet till att jag blev så arg. Jag vet ju att hon är klok och kompetent. Ändå väljer hon att göra tvärtemot de regler som hon vet gäller och försätter sig därmed i en mycket svår situation som hon helt kallt förväntar sig att socialtjänsten skall lösa.

Eftersom jag känner henne och vi har varit igenom mycket tillsammans under åren så blir min reaktion på hennes felaktiga val mycket större än om det varit en människa som jag inte känt. Med okända människor brukar jag ha lättare att hålla distans. I den här kvinnan har jag investerat mycket tid och energi för att försöka hjälpa henne och jag hade (måhända naivt?) förväntat mig ett klokare agerande från hennes sida. Jag vet ju att hon besitter förmågorna att göra rätt val.

Här vill jag göra ett litet tillägg, jag tror i stor utsträckning på att människor reagerar på strukturella omständigheter och vi är alltid mer eller mindre ansvariga för att vi försätter oss i den situation vi hamnar i. Jag tror inte att alla tillsynes märkliga val har strukturella förklaringar, ibland spelar individens egen prioritering huvudrollen.

Jag kan vara rak och tydlig gentemot kvinnan i det här exemplet att jag är arg och besviken på hur hon betett sig. Att visa en ärlig reaktion tror jag kan vara bra. Det förstärker upplevelsen av att det är en "riktig" människa man möter och inte en känslokall och fyrkantig myndighetsrepresentant som rabblar regler. Det gör något med mötet för både henne och för mig. Jag som individ behöver det för att inte fullständigt bli en överkörd dörrmatta.

Som tur är har jag en kompetent kollega med i ärendet som hjälper mig att hålla mig lugn och professionell. Jag får också förståelse från min ledning och mina andra kollegor, vilket jag tror är nödvändigt för att kunna vara professionell i mötet med klienten. Det var min svåraste utmaning på jobbet på mycket länge att ta mig igenom två möten med denna kvinna samtidigt som jag var så arg. Jag vet inte om jag lyckades. Antagligen förstod hon att jag var mycket arg. Förhoppningsvis kan hon förstå varför, åtminstone lite. Och har jag riktig tur så gjorde det till och med något gott för vårt fortsatta samarbete framåt. Det får tiden utvisa.

Jag hoppas så klart att hon tar sig igenom denna kris, med eller utan en arg socialsekreterare, och jag är övertygad om att jag kommer bli skickligare i mitt arbete om jag får lite andrum att analysera min reaktion och hitta strategier för nästa liknande tillfälle, om (när) det händer igen. Jag analyserar det hela nu som ni märker. Men strategier för att hantera en så arg socialsekreterare, det behöver jag nog lite hjälp med. Ilska är som sagt inte en känsla jag är så van vid. Jag ser med längtan fram emot nästa handledningstillfälle!