Det var länge sen sist. Riktigt ordentligt arg var jag. Dessutom på en klient. Det händer sällan, mycket sällan. Ofta är min förståelse och mitt tålamod för desperationen och diverse olika nedsättningar i förmågan stor. Jag kan bli frustrerad, irriterad, besviken, ledsen, orolig, glad eller trött på människor jag möter. Men ordentligt arg, nej, det är jag sällan.
Kanske kan det förklaras med ordet temperament, kanske med ordet yrkeskompetens? Jag tror att tålamod är ett nödvändigt verktyg när man arbetar med utsatta och pressade människor. Både för klienternas skull och för socialarbetarens. Vi som arbetar inom socialtjänsten och i vårt fall med myndighetsutövning är inte bara tjänstemän, vi är människor också (om ni ursäktar uttrycket). Och vi är allt som oftast pressade under hård arbetsbelastning och med många och tunga ärenden. Att tålamodet inte alltid räcker kanske inte är så förvånande. Det viktiga är att kunna vara professionell och respektfull trots trytande tålamod.
På min arbetsplats och säkert på fler socialkontor sätts stort värde på kontinuitet för klienten, att ha kontakt med samma socialsekreterare hela sin tid på socialtjänsten sägs vara för brukarens bästa. Ofta håller jag med om det. Idag funderar jag dock på om det kan finnas en nackdel med denna kontinuitet.
Kvinnan som jag blev arg på har jag haft tät kontakt med i flera år. Vår relation existerar förvisso endast på socialkontoret men hon har fäst stor vikt vid den och har jämfört mig med en syster. Det händer att de människor jag möter uttrycker liknande familjära känslor som jag inte kan besvara. Det är fint att vara viktig för folk men också en risk tycker jag.
Min och kvinnans långa relation var kanske inte hela men definitivt en del av skälet till att jag blev så arg. Jag vet ju att hon är klok och kompetent. Ändå väljer hon att göra tvärtemot de regler som hon vet gäller och försätter sig därmed i en mycket svår situation som hon helt kallt förväntar sig att socialtjänsten skall lösa.
Eftersom jag känner henne och vi har varit igenom mycket tillsammans under åren så blir min reaktion på hennes felaktiga val mycket större än om det varit en människa som jag inte känt. Med okända människor brukar jag ha lättare att hålla distans. I den här kvinnan har jag investerat mycket tid och energi för att försöka hjälpa henne och jag hade (måhända naivt?) förväntat mig ett klokare agerande från hennes sida. Jag vet ju att hon besitter förmågorna att göra rätt val.
Här vill jag göra ett litet tillägg, jag tror i stor utsträckning på att människor reagerar på strukturella omständigheter och vi är alltid mer eller mindre ansvariga för att vi försätter oss i den situation vi hamnar i. Jag tror inte att alla tillsynes märkliga val har strukturella förklaringar, ibland spelar individens egen prioritering huvudrollen.
Jag kan vara rak och tydlig gentemot kvinnan i det här exemplet att jag är arg och besviken på hur hon betett sig. Att visa en ärlig reaktion tror jag kan vara bra. Det förstärker upplevelsen av att det är en "riktig" människa man möter och inte en känslokall och fyrkantig myndighetsrepresentant som rabblar regler. Det gör något med mötet för både henne och för mig. Jag som individ behöver det för att inte fullständigt bli en överkörd dörrmatta.
Som tur är har jag en kompetent kollega med i ärendet som hjälper mig att hålla mig lugn och professionell. Jag får också förståelse från min ledning och mina andra kollegor, vilket jag tror är nödvändigt för att kunna vara professionell i mötet med klienten. Det var min svåraste utmaning på jobbet på mycket länge att ta mig igenom två möten med denna kvinna samtidigt som jag var så arg. Jag vet inte om jag lyckades. Antagligen förstod hon att jag var mycket arg. Förhoppningsvis kan hon förstå varför, åtminstone lite. Och har jag riktig tur så gjorde det till och med något gott för vårt fortsatta samarbete framåt. Det får tiden utvisa.
Jag hoppas så klart att hon tar sig igenom denna kris, med eller utan en arg socialsekreterare, och jag är övertygad om att jag kommer bli skickligare i mitt arbete om jag får lite andrum att analysera min reaktion och hitta strategier för nästa liknande tillfälle, om (när) det händer igen. Jag analyserar det hela nu som ni märker. Men strategier för att hantera en så arg socialsekreterare, det behöver jag nog lite hjälp med. Ilska är som sagt inte en känsla jag är så van vid. Jag ser med längtan fram emot nästa handledningstillfälle!
