Låna pengar för att skolan inte klarade av mig...

Som ni vet stöter vi på många väldigt utsatta medborgare i vårt arbete. Jag träffar ständigt ungdomar som av en eller annan anledning inte avslutat sina gymnasiestudier. En del av dem var skoltrötta, någon enstaka fick jobb i stället, en del var mobbade och klarade inte att gå dit, andra hade det för jobbigt hemma för att kunna hantera skolan. Den grupp som jag vill belysa idag är de som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och därför inte klarar av skolan.

Dessa ungdomar hamnar ofta väldigt snett eftersom skolan inta klarar av att ge dem det stöd de behöver för att klara av studierna. Oftast är de kloka ungdomar, men de fixar inte stora klasser, oklara instruktioner, flera bollar i luften, och mycket annat. Oftast är deras funktionsnedsättning som starkast i slutet av tonåren, alltså när man går i gymnasiet. I frustrationen tar de till olika sätt att hantera livet, droger, utagerande beteende, självskadebeteende och mycket annat.

Konsekvensen är inte sällan att de avbryter studierna, de hoppar av och ägnar sig åt annat än skolan. Efter ett par år ser vi att de landar i sig själv och inser att de behöver sina betyg för att få arbete, då finns det många sätt att ta igen sina studier. Folkhögskolor, distanskurser, anpassade program, precis det som de behövde när de var tonåringar. Men nu kostar det pengar att studera. De behöver låna från CSN för att kunna avsluta sina gymnasiestudier.

När ungdomen går i gymnasiet måste skolan bli bättre på att hjälpa dessa ungdomar. Det är inte rimligt att någons funktionsnedsättning gör att de inte kan klara skolan. Jag vet att det finns skolor som ger rätt hjälp och många ungdomar med dessa hinder som får rätt hjälp. Därför är det obegripligt att det ändå förekommer ungdomar som inte får tillräcklig hjälp. Det är inte rättvist.
Det måste vara skolans ansvar att ge dem stöd att kunna avsluta sina studier, att få hjälp och stöd att få en utbildning så att de kan få möjlighet att delta i samhället på samma villkor som sina kompisar. Kanske rädda dem från missbruk, kriminalitet och andra bekymmer.

Dessa ungdomar far illa för att vi som samhälle inte klarar av att hjälpa dem på rätt sätt. Det får mig att undra vad som hänt om de kunde ansöka om skadestånd på samma sätt som de fosterhemsbarn som farit illa i placeringen... Bara en tanke..

Så tar vi en sväng med bostadsfrågan igen...

Det här blogginlägget riskerar att bli en repris av tidigare inlägg, men jag tror att ämnet inte kan belysas för lite.

Jag jobbar med ungdomar som är under 25 år. Inte helt sällan kontaktar ungdomarna och vill flytta hemifrån. De tycker att de är gamla nog. "Nu när jag är 20 år kan jag ju inte bo hemma längre" eller "Nu när jag skaffat flickvän kan jag ju inte bo hemma längre" eller liknande meningar hör jag varje månad. Och visst är det bra om unga människor kan flytta till en egen lya och bli självständiga.
Men är det verkligen rimligt att kräva att socialtjänsten ska stå för hyran? Är det inte rimligare att bo kvar hemma, och koncentrera sig på att skaffa ett jobb och en inkomst innan man drar på sig en hyreskostnad? Enligt de riktlinjer som finns så är det inte okej att höja sin boendekostnad när man har försörjningsstöd (öka sitt bidragsberoende), och därmed blir det också svårt att motivera flytt hemifrån eftersom det i de allra flesta fall innebär en kostnadsökning. Det finns så klart särskilda fall som kräver en individuell bedömning och den bedömningen har vi möjlighet att göra även i dessa frågor.

Jag förstår inte riktigt var den här förväntan på att samhället kommer ifrån. Det måste någonstans ha blivit en missuppfattning att socialtjänsten har skyldighet att uppfylla alla mina rättigheter i alla situationer. När det i själva verket är socialtjänstens uppdrag att individen ska uppnå en skälig levnadsnivå. Inte mer. Det är skäligt att bo. Men kanske inte att bo hur bra som helst.

För det är fult!

Ett vanligt förekommande steg mot självförsörjning som mina sökande kan genomgå är praktik. Det kan vara praktik via Arbetsförmedlingen eller kommunen i syfte att arbetsträna, få nya referenser, få relevant arbetslivserfarenhet, träna svenska eller provjobba inför en faktisk anställning. Det finns många goda skäl till praktik varav "förvaring" eller "vuxendagis" som det pratas om ibland i samhällsdebatten inte kvalificerar sig.

Den senaste tiden har jag vid alldeles för många tillfällen varit med om att sökande som står nära arbetsmarknaden får praktik som provjobb inför en lovad anställning och därefter blir utnyttjade av arbetsgivaren.

Jag har varit med om arbetsgivare som lovar dyrt och heligt, både till mig, arbetsförmedlaren, arbetsmarknadskonsulenten och till den sökande att efter en månads provjobb blir det heltidsanställning. En månad blir sen förlängd till tre månader, tre månader förlängs till sex månader. Allt på grund av att arbetsgivaren är "osäker på den sökandes arbetsförmåga".

Under praktiktiden sliter den sökande hårt för att visa sig duglig och för att få det efterlängtade arbetet. Det händer att den sökande, i ren desperation, ställer upp och praktiserar mer än heltid för att visa sin kompetens. Det godkänns aldrig av Arbetsförmedling och socialtjänst och kommer därför sällan till vår kännedom så vi kan göra något åt det, förrän det är försent. Under tiden lever den sökande på existensminimum och arbetsgivaren betalar ingenting för gratis arbetskraft som är absolut duglig.

I slutändan har anställningen brunnit inne eller blivit tillfällig deltidsanställning.

I många fall fungerar kontakten med arbetsgivaren utmärkt, ovanstående exempel är trots allt undantag, men det är undantag som inte borde finnas alls. När de klumpar ihop sig som de gjort för mina sökande den senaste tiden så blir problemet tydligare och jag blir arg. Den sökande själv och "det sociala skyddsnätet" bestående av Arbetsförmedling och socialtjänst i det här fallen gör sin del av jobbet för att minska utanförskapet i samhället. Arbetsgivaren måste också göra sin del genom att hålla vad hen lovar och inte fuska till sig gratis arbetskraft och utnyttja den till max. För det är fult!