Det här blogginlägget riskerar att bli en repris av tidigare inlägg, men jag tror att ämnet inte kan belysas för lite.
Jag jobbar med ungdomar som är under 25 år. Inte helt sällan kontaktar ungdomarna och vill flytta hemifrån. De tycker att de är gamla nog. "Nu när jag är 20 år kan jag ju inte bo hemma längre" eller "Nu när jag skaffat flickvän kan jag ju inte bo hemma längre" eller liknande meningar hör jag varje månad. Och visst är det bra om unga människor kan flytta till en egen lya och bli självständiga.
Men är det verkligen rimligt att kräva att socialtjänsten ska stå för hyran? Är det inte rimligare att bo kvar hemma, och koncentrera sig på att skaffa ett jobb och en inkomst innan man drar på sig en hyreskostnad? Enligt de riktlinjer som finns så är det inte okej att höja sin boendekostnad när man har försörjningsstöd (öka sitt bidragsberoende), och därmed blir det också svårt att motivera flytt hemifrån eftersom det i de allra flesta fall innebär en kostnadsökning. Det finns så klart särskilda fall som kräver en individuell bedömning och den bedömningen har vi möjlighet att göra även i dessa frågor.
Jag förstår inte riktigt var den här förväntan på att samhället kommer ifrån. Det måste någonstans ha blivit en missuppfattning att socialtjänsten har skyldighet att uppfylla alla mina rättigheter i alla situationer. När det i själva verket är socialtjänstens uppdrag att individen ska uppnå en skälig levnadsnivå. Inte mer. Det är skäligt att bo. Men kanske inte att bo hur bra som helst.
