Jag är dagens Robin Hood

När jag började arbeta med försörjningsstöd och skulle tala om för vänner och bekanta vad jag gjorde så förklarade jag mitt uppdrag som att jag är en modern Robin Hood. Det är en karaktär som människor kan relatera till, han är positivt laddad för de flesta, han har ett starkt rättvisepatos, lever ett ganska oglamoröst liv OCH han tar från de rika och ger till de fattiga! Precis som jag. Det blir lite roligare för min samtalspartner än om jag säger att jag arbetar med socialbidrag eller att jag är soc-tant eller hur jag nu annars hade kunnat tänkas beskriva mitt arbete. För mig är dock Robin Hood och soc-tant i den här skildringen samma sak och därmed precis lika roliga jobb, men det vet ju inte den personen som jag pratar med. I allmänhet.

Jag är de utsattas och fattigas kvinna på insidan av den stora borgen i Nottingham där alla skattepengarna finns. Genom gallren och gluggarna i muren kan jag möta och kommunicera med medborgarna där ute. Jag lyssnar in deras behov och så går jag in i borgen för att se hur jag kan vända och vrida på lagar och regler för att förhoppningsvis kunna komma ut med en påse pengar till den som behöver det. Skillnaden är att jag inte måste smyga in medan min chef sover med alla pengarna under huvudkudden. Jag kan utföra mitt arbete i fullt dagsljus och med stöd både i lagen och hos min chef. Jag får dessutom lite betalt på kuppen. Så på pricken lika är vi inte, Robin Hood och jag.

Ändå använder jag fortfarande den här beskrivningen ibland. Den är tillräckligt nära verkligheten och den fångar, om ni ursäktar en något grandios formulering, den hjälteliknande-känsla som jag ibland kan drabbas av när jag väl kan hjälpa till och rädda tillvaron för en individ eller familj i kris.

Det är därtill ett mycket bra sätt att beskriva arbetet så att det inte skrämmer bort folk utan lockar till diskussion om vad det faktiskt innebär att vara socialsekreterare på en enhet för försörjningsstöd. Och tro mig, ibland behövs det lite PR-trick för att vinna uppmärksamhet och goodwill i den här branschen.

Glappar lagen?

Det här inlägget har en kritisk ton och jag vill vara tydlig med att jag tycker att socialtjänsten gör mycket fantastiskt arbete och vi måste absolut försvara våra gemensamma barn i samhället men, man måste också kunna vara kritisk och få påtala brister som skulle kunna förbättras. Så här kommer det!

Det finns ett glapp i lagstiftningen mellan de frivilliga insatserna och tvångsvården. Ett exempel på när vi hamnar i glappet är när ekonomiskt bistånd bekostar boendelösningar för barnfamiljer när föräldrarna inte tar sitt föräldraansvar. Betalar gör vi då trots att familjen kanske inte i övrigt är berättigad bistånd. Det blir så för att det inte är aktuellt att ta barnen från sina föräldrar på grund av bristande föräldraförmåga, men vi får enligt lag inte låta barnen komma i kläm och bli offer för sina föräldrars dåliga omdöme. Det är bra. Vi får aldrig riskera barnen.

Men finns det ingen bättre lösning? Som reglerna ser ut nu är det stor chans att föräldrar kan få dyra boendelösningar betalade av skattepengar tack vare barnperspektivet. Inget ont om barnen, men ibland känns det som att vi underminerar vårt eget förändringsarbete med föräldrarna som inte får ta konsekvensen av sina handlingar. Ibland önskar jag att den vuxna individens egna ansvar skulle få väga tyngre i våra bedömningar än vad det gör idag. Jag tycker att socialtjänstens försörjningsstöd ska vara sista utvägen när man gjort allt man kan för att lösa sin situation. Det ska inte vara första, andra eller tredjealternativet som man planerar för innan man testar andra lösningar, vilket faktiskt händer.

Observera följande. De flesta gånger jag går in och betalar boende för hemlösa barnfamiljer så är jag helt överens med lagstiftningen och tycker att det är rätt beslut. Ännu bättre hade det varit om kommunen tillämpat Bostad Först-politik så att vi hade sluppit hotellboende. Hemlöshet är ett förfärligt socialt problem som jag skulle vilja utplåna om det gick. Mitt arbete med fattigdom hade varit mycket enklare om jag hade sluppit betala dyra hotellboende till folk som i övrigt inte är berättigade bistånd. Det hade stuckit mindre i mina ögon. Det hade känts bättre, mer rättvist och varit lättare att rädda ett vanligt lägenhetsboende. Ska jag vara brutalt ärlig så är människor mer eller mindre ansvariga för sin hemlöshet. De finns en del som är mer ansvariga, och dem bär det emot en smula att betala 20 000 kr/månad för. 

Bloggen fyller 1 år!

Igår firade bloggen sin 1-årsdag. Vi har haft över 10 000 läsare och är mycket stolta över det så klart. Det motiverar oss att skriva vidare. Det finns alltid någonting ytterligare att säga om arbetet med fattigdom.

Tack alla ni som läst vad vi funderat över och delat med oss av. Vi hoppas att vi kommer kunna fortsätta att locka er att läsa!

Är det något särskilt ni undrar över, skriv gärna och fråga oss så skall vi försöka svara.

Alla lika, alla olika!

En central grej när man handlägger försörjningsstöd är de individuella bedömningarna. Alltså möjligheten att göra lite annorlunda för att situationen kring just den personen är lite annorlunda. Detta är ett fantastiskt verktyg som dessutom Socialstyrelsen hänvisar till som mycket viktigt i sina granskningar och dokument och andra ting som pekar ut hur vi ska arbeta.

Grunden för försörjningsstöd är ganska tydligt reglerad, inte genom socialtjänstlagen, som är en ramlag, men genom förordningar, riktlinjer, kommunala regelverk, domar och liknande. Vi som arbetar med försörjningsstöd kan på generella frågor svara ett tydligt JA eller NEJ på de flesta frågor någon skulle kunna ställa.
Kan man få bistånd till hyra: JA (om man har en hyreskostnad)
Kan man få bistånd till träningskort: NEJ (det ingår kostnader för fritidsaktiviteter i normen)
Kan man få bistånd till guld och diamanter: NEJ (det anses vara över skälig levnadsnivå)
Kan man få bistånd till läkarvård: JA
Och så vidare, och så vidare.

MEN, samtliga svar måste alltid följas av ett: om inte..
För i alla lägen ska vi också väga in just den personens alldeles egen situation och om det finns något i den som gör att vi kan tänka annorlunda i just det fallet. Hyran till exempel ska vara skälig, alltså inte för hög (var gränsen går varierar från kommun till kommun), men om det finns särskilda skäl kan hyran godkännas till en högre nivå. Exempelvis har vi i vår kommun ganska dyra LSS-boenden, och om en person som bor där och därmed kanske inte kan bo någon annanstans så kan den kostnaden beviljas även om den är lite hög och inte skulle beviljats i normalfallet.

Det är detta som är så kul med vårt jobb, och som gör det svårt. För att kunna göra dessa bedömningar krävs det att vi är nyfikna på våra sökande, att vi ställer frågor och att vi utreder om det föreligger undantag eller inte. När vi kan göra det där undantaget känns det ofta bra i magen och klienterna blir ofta glada och nöjda.

Denna lilla detalj i lagstiftningen gör att försörjningsstödet faktiskt kan vara till större hjälp än vad många verkar tro. Det är en inbyggd flexibilitet och ger ett stöd för att kunna hjälpa till. Hade inte den funnits hade man i princip kunnat mata in alla uppgifter i en dator och sedan få ut ett bifall eller avslag. Men nu behövs i stället kvalificerade och duktiga socialarbetare! 

Ett slöseri med mänskliga resurser

Många av de som söker försörjningsstöd hos mig är flyktingar. Nu talar jag alltså inte om arbetskraftsinvandrare, kärleksinvandrare, studerande & forskare, nordiska eller europeiska invandrare. Jag talar om människor som flytt från krig och förödelse, svält och förföljelse mestadels från mellanöstern och Afghanistan. De har efter stora ansträngningar och med förfärliga erfarenheter i bagaget tagit sig till Sverige. Somliga är mycket välutbildade sedan innan och har decennier av arbetslivserfarenhet med sig. Andra har lyckats ta sig hit trots att de är analfabeter och aldrig någonsin förvärvsarbetat. Det de har gemensamt är att de är driftiga människor som anstränger sig för att göra livet för sig själva och sin familj bättre och att de behöver lära sig svenska för att ha en chans i Sverige. Om de inte kan svenska är de ofta begränsade till svartjobb utan försäkringar och trygghet.

Oftast har de flyktingar jag träffar i jobbet redan varit i Sverige i några år eftersom de innan kontakten med mig genomgått kommunens (numera är det dock Arbetsförmedlingens) introduktionstid men har trots introduktionen ännu inte lyckats bli självförsörjande. Många av dem har under dessa första år provat på att arbeta i Sverige via egna kontakter eller vanligare, genom Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsåtgärd Instegsjobb. Många av dem som provat på arbete i Sverige har fått goda vitsord från arbetsgivaren men får inte behålla jobbet av två skäl; att arbetsgivaren inte längre har råd när det ekonomiska stödet från staten tar slut eller att individen inte kan tillräckligt bra svenska för att passa in på arbetsplatsen. Detta händelseförlopp har jag sett många gånger.

Skälen till att det tar tid att lära sig svenska kan vara många. Att exempelvis vara analfabet från början är ett stort hinder som måste överkommas. Att vara svårt traumatiserad av det man gått igenom på vägen hit är ett annat. En del klarar det. Jag är väldigt imponerad av de kvinnor, för det handlar allt som oftast om kvinnor, som kommer hit från Afghanistan eller Somalia och som aldrig satt sin fot i en skola eller på en arbetsplats. Ibland har de varit beroende av familj eller make som försörjt familjen och ändå lyckas de lära sig skaplig svenska, reda i hushållsekonomin, arbeta och se till att barnen klarar sig genom en skola de själva aldrig varit i närheten av. En del klarar det inte. Flera föräldrar resonerar så att även om de själva aldrig lär sig tillräcklig svenska för att få jobb på den svenska arbetsmarknaden så ska åtminstone deras barn klara skolan och gå ut och bli delaktiga och bidra i det svenska samhället. 

Det är klokt och förnuftigt tänkt av dessa föräldrar, men det är samtidigt lite sorgligt. Ska det behöva vara så? Vad gör vi idag för att hjälpa dessa människor att få bidra med sin kompetens och bli så självständiga som de önskar? Vad kan vi göra annorlunda? Viktiga frågor som kräver eget utrymme, en annan dag. 

Hur det sociala arbetet förändrats för mig

Som en fortsättning på vårt föregående inlägg om socialsekreterare som höjer sina röster på grund av arbetsbelastningen så vill jag bidra med en liten reflektion.

För bara några dagar sedan hade jag ett litet meningsutbyte med en kollega om överlevnadsstrategier i den ökade mängden papper och ärenden. Allt oftare måste vi tänka på att vi skall göra mindre i det enskilda ärendet än vad vi vill göra eftersom tiden inte finns för att ge hjälp i den utsträckning som vi skulle önska. Det är svåra avvägningar att göra. Vilka individer och familjer skall få av min tid? Vems misär är viktigast att bemöta först? Vilka skall få beskedet att de får vänta över en månad innan de får besökstid och vilka skall få nöja sig med samtal per telefon? Hur noga skall jag utreda rätten till försörjningsstöd till en utgift till exempelvis möbler? Hur mycket tid skall jag ägna åt att jaga eventuella fuskare och hur mycket tid skall gå till de personer som verkligen behöver biståndet? Hembesök för att se hur behovet ser ut finns det inte tid till.

Vi har i vår kommun, liksom på flera andra håll i landet varit tvungna att minska på antalet klientbesök för att bättre hinna med allt det administrativa och på det viset hantera den stora arbetsbelastningen. Även om jag idag hanterar de administrativa uppgifterna snabbare än när jag började jobba för ett antal år sedan så kunde jag då hinna med 8 klientbesök på en vecka. Idag hamnar antalet inte sällan på 2-3 besök per vecka. Det är en mycket tråkig konsekvens av det ökade trycket, inte minst för att socialarbetarens, och socialsekreterarens, kompetens ligger i mötet med människor. Vi arbetar och når bäst resultat genom möten och samtal med de individer som vi skall utreda och hjälpa.

Jag tror absolut att flera individer är fullt nöjda med den service jag kan ge via telefonkontakt och skriftliga ansökningar. Ibland är det tillräckligt för mig med. Men jag vet att det finns många som gärna vill träffas, för det är lättare att förklara sin situation om man träffas. Det är också lättare för mig att ställa rätt frågor och skaffa mig en uppfattning om individen eller familjen om jag träffar dem.

En viktig faktor i ekvationen är också att många av mina sökande inte talar så bra svenska så det är nödvändigt med tolk. Vid ungefär hälften av mina besök har jag tolk närvarande. Kan man inte kommunicera obesvärat på svenska är det mycket svårt att räta ut frågetecken per telefon.

Nöjdast och bäst känner jag mig när jag verkligen tar mig tid att prata färdigt med den sökande. När jag ställer alla frågor som jag vill ställa utan att känna mig stressad av att jag inte kommer ha tid att hantera de svar jag får. Eller när jag låter den sökande ställa så mycket frågor denne vill och jag har tid att ge ett redigt svar som är begripligt. Inte minst är jag nöjd när jag låter den sökande prata, eller för den delen gråta, till punkt innan jag måste avsluta vårt samtal. Dessvärre har jag allt för sällan det lugnet i kroppen nu förtiden och dessutom vet jag att det kan komma att dröja månader, kanske ännu längre, tills jag träffar personen nästa gång.

Naturligtvis påverkar dessa omständigheter kvaliteten på mitt arbete. Det blir ineffektivare och svårare att bedriva ett konstruktivt förändringsarbete, precis som en av våra läsare kommenterat i inlägget "De är ett personnummer, en journalbild i datorn". Jag har inte kunnat släppa den kommentaren och inser att mitt svar på den till viss del är en försvarsmekanism. Det är lätt att bli hemmablind och tänka att vårt sätt är rätt sätt, är tillräckligt. Det är lätt att glömma att man skulle kunna arbeta annorlunda.

Till alla socialarbetare!

I tidningarna, på stan och lite här och var ser vi hur lärarna börjat strida för högre löner och för en bättre skola. En hedervärd kamp som skapat debatt och opinion. Det är också roligt att de faktiskt fick ett bättre avtal än många andra i årets avtalsrörelse.

Under de år som jag jobbat inom socialtjänsten har jag noterat ett allt mer växande missnöje som i mångt och mycket liknar det jag kan se hos lärarkåren. Under det senaste året har jag noterat att även vi börjar mobilisera kraft och energi för att stå upp för oss och inte minst för våra klienter.

Vi är välutbildade och skickliga. Vi arbetar med att ta hand om det som människor inte vill se, vi blir utsatta för hot. Vi hjälper människor till ett bättre liv. Vi är duktiga på det vi gör.

Det som man kan se nu är inte att socialarbetarna samlar sig för högre löner, och då inte sagt att vi inte skulle vara förtjänta av det. Vi går samman för bättre arbetsförhållanden, lägre arbetsbelastning, mer resurser. Vi ser att läget idag är ohållbart, vi kan inte fortsätta ha en socialtjänst där tjänstemännen går på knäna. Där vi känner att vi kunde gjort så mycket mer om det bara fanns tid.

Kampen för bättre arbetsförhållanden poppar upp här och var, den har synts i Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på mindre orter. Det är så bra att vi börjar säga ifrån. Det är ingen annan än vi som vet hur det är att jobba med det vi gör. Kampen är ännu i startgroparna, och har kanske inte gett så mycket resultat, och inte heller fått så mycket uppmärksamhet i media. Men så länge vi kämpar så finns det hopp om förändring.

Det finns massa sätt att delta i kampen:
* Vid skyddsronden på jobbet kan vi nämna att arbetsbelastningen är ett stort arbetsmiljöproblem.
* Vi kan i likhet med socialsekreterarna i Malmö samlas i manifestation.
* Vi kan ständigt påminna våra överordnade om vad vi kunde gjort om vi hade möjlighet.
* Vi kan bli bättre på att berätta hur bra vi är.
* Vi kan prata om våra jobb i alla sammanhang.
* Vi kan engagera oss i facket.
* Vi kan blogga(!)
* Vi kan samla oss på Facebook.
* Vi kan vara stolta över våra jobb.

Jag vill också hylla alla socionomer som drar sitt strå till stacken. Tillsammans kan vi göra underverk! Vore det inte härligt om det i nästa avtalsrörelse är vi som tar plats på samma sätt som lärarna gjort i denna?

Vem ansvarar för mig?

I gårdagens inlägg skrev vi om en föreläsning om barn, ohälsa och fattigdom som vi lyssnade till under eftermiddagen. Min kollega skrev en del om Elisabet Näslunds del av föreläsningen. Jag kommer idag att filosofera lite kring ett spår i Frank Lindblads föreläsning.

Frank Lindblad forskar bland annat kring varför barn mår så dåligt i ett land där vi har det så bra. Hans forskning är sammanfattad på framtidskommissionens hemsida. Han menar att den allt mer utbredda ohälsa vi ser hos unga människor, alltså unga som är fysiskt friska, men som ändå lider av sömnsvårigheter, huvudvärk och stresskänslor, beror på bieffekter från välfärdssamhället. Han menar, som jag förstod det att välfärdssamhället och de insatser som finns oftast är har en välriktad tanke bakom, men ibland kan få bieffekter som vi inte väntat oss och som påverkar oss på mindre bra sätt.

En av de spår han tog upp var att vi skolas i att lita på samhället i alla möjliga lägen och att vi därmed också har en tendens att lägga över ansvaret på samhället. Vi tycker i allt större utsträckning att det borde finnas någon myndighet som tar tag i alla bekymmer. Detta gör att vi blir maktlösa inför våra egna liv.

Jag har funderat i samma banor i många år. Jag kan uppleva dessa tankar både hos mina klienter, mina kollegor, mina kompisar och inte minst hos mig själv. När det gäller försörjningsstödet har jag starka åsikter om att folk behöver ta sitt ansvar och planera för sin ekonomi. Men på andra områden kan jag vara lika ansvarslös som jag ibland upplever att några av mina sökande är. Jag vill därmed poängtera att jag tror att vi alla är något drabbade av detta.

Det är jätteviktigt och centralt att vi har en fungerande välfärd, som är till stöd när vi inte riktigt räcker till. Jag vill inte på något sätt nedmontera välfärden. Men jag tycker att Frank Lindblad har en poäng när han säger att baksidan av myntet kan vara en passivitet inför vårt eget ansvar. En förväntan att någon annan (en myndighet) alltid träder in.

Så frågan som jag hänger ut här ikväll är om vi kan hitta en medelväg. Ett välfärdssystem som vi kan lita på när vi verkligen behöver det, men också en känsla av att jag själv klarar av att vara ytterst ansvarig för mitt liv.

Barns ohälsa och barnfattigdom - ur ett annat perspektiv idag

Idag har vi spenderat eftermiddagen på två mycket tänkvärda föreläsningar om barns ohälsa och barnfattigdom i Sverige. Vi lyssnade på Frank Lindblad och Elisabet Näsman från Uppsala. Lindblads föreläsning och forskning om varför barn mår så dåligt när de borde må så bra, var mycket intressant och hans bok Välfärdslandets gåta verkar vara spännande läsning.

I det här inlägget tänker jag reflektera kring Näslunds forskning. Hennes presentation av sin studie om socialtjänst, skola och fattiga barn och föräldrar i Uppsala län mycket nedslående. Läs gärna mer om den i länken ovan, eftersom det är ett viktigt ämne.

Vi som jobbar med försörjningsstöd vet mycket väl att fattigdom är ett högst aktuellt och reellt socialt problem i Sverige idag. Att Näslunds forskning visar att pengarna inte räcker till mat för dagen, ny vinterjacka när den gamla blivit för liten eller matsäck till skolutflykten är inget nytt. Att föräldrar vänder ut och in på sig själva för att göra det bästa för sina barn och ändå inte får pengarna att räcka är inte förvånande, det är en bekräftelse på vad vi ser dagligen. Trots att vi har ett av världens mest utbyggda välfärdssystem kan verkligheten se ut så för en del barn i Sverige.

Vad som var nedslående var att forskningsresultaten visade att barnen är mer eller mindre bortglömda i socialtjänstens bedömningar av rätten till bistånd. Den beskrivningen av arbetet med försörjningsstöd skiljer sig storligen från hur vi upplever arbetet i vår kommun. Det förekom flera exempel i presentationen som vi inte alls vill skriva under på.

För att nämna några exempel skulle vi inte avslå en familjs ansökan om bistånd flera månader i rad och hänvisa till samma skäl varje gång. Vi bedömer inte att man kan straffa ut sig. Ett avslag gäller för en månad, nästa månad görs en ny bedömning av rätten till bistånd. Att flytta till en dyrare lägenhet tycker inte vi är skäl för avslag på hela ansökan, förmodligen hade vi gett avslag på den förhöjda hyran om flytten inte skett i samråd med socialtjänsten. Att vägra träffa eller prata med barn som är med sina föräldrar på besök skulle vi inte göra. Däremot tycker jag att det är en spännande idé att ha mer strukturerade barnsamtal, i enlighet med barnkonventionen, där kan vi säkert bli bättre! Vi skulle inte hjälpa en familj att ansöka om fondpengar från till exempel Majblomman för att sedan räkna pengarna som en inkomst.

En del i återgivningen stämmer dock naturligtvis. Försörjningsstöd är samhällets sista utväg för försörjning och det är inte tänkt att det skall finnas några marginaler. Det är inte ett förmånligt sätt att försörja sig och det tycker jag inte heller att det skall vara. Det finns andra socialförsäkringar som borde(!) vara tillräckliga för de allra flesta individer och familjer.

Däremot måste vi hitta effektivare sätt att hjälpa familjerna till självförsörjning igen. Om vi skulle ha utrymme att arbeta med det skulle vi kunna göra stor skillnad. Elisabet Näslund var tydlig med att regelverket och systemet är otillräckliga och viktiga delar av fattigdomsproblematiken. Jag skulle vilja säga att regelverket och systemet även är nödvändiga för lösningen. Socialtjänstlagen är en ramlag utan detaljstyrning. Det finns riktlinjer från Socialstyrelsen och det finns domar från förvaltningsrätt och i synnerhet från kammarrätt att rätta sig efter i bedömningen av rätten till bistånd. Men därutöver tåls det att upprepa att handläggningen av försörjningsstöd lyder under de lokala politikernas riktlinjer, enskilda chefer och tjänstemäns kompetens och förmåga att göra rättsäkra och skäliga bedömningar, vilka så klart skiljer sig från kommun till kommun.

I vår kommun har vi turen att ha politiker som, i samråd med tjänstemännen, i flera avseenden satt barnens rättigheter och barnens bästa i främsta rummet vid bedömning av rätt till försörjningsstöd och vid uppsägningar för att minimera avhysningar av barn. Det går således att tolka socialtjänstlagen på många olika sätt. Det svängrummet gör arbetet med försörjningsstöd svårt, inte minst för att konsekvenserna av besluten man fattar har så stora effekter för de som söker ekonomiskt bistånd.

Det är därför viktigt att kommunen som arbetsgivare inte underskattar arbetet att utreda och bedöma rätten till försörjningsstöd. Det är ett oerhört krävande arbete. Det kan tyckas att det räcker att kunna räkna plus och minus, men så är absolut inte fallet. Bedömningarna är komplexa. Det är inte heller så enkelt att det alltid går att betala ut pengar bara för att det finns barn i hushållet, exempelvis. Det hade inte heller varit lagenligt, så som lagen ser ut idag. Näslunds forskning visar på vikten av att det är kompetent personal med rätt utbildning (socionomutbildning om du frågar mig) som utför arbetet.

Haddile och den tredje statsmakten

Jag kan tänka mig att flera av er som läser har undrat vad vår åsikt är om uppståndelsen kring flickan Haddile. Skall hon få stanna i Sverige och vad är bäst för henne? Även om ni inte undrar så tänker jag dela med mig av en fundering på ämnet.

Hur media har behandlat ärendet är ett skolexempel på vad denna blogg är tänkt att vara en motvikt till. Läs mer om vad vårt syfte är här nere i högerspalten.

Journalister har en enorm makt när det gäller att sätta både agenda och ton på debatterna som förs i samhället. De skall både granska makthavare och sprida information på ett så korrekt sätt som möjligt. De har en mycket viktig uppgift i en demokrati. Ibland förstår jag dock inte vilken agenda som ligger på bordet hos denna vår tredje statsmakt.

I detta skolexempel ligger fokus, som vanligt, på individen; en liten söt och oskyldig flicka som väcker känslor hos de flesta. Anställda på Migrationsverket och på socialtjänsten kritiseras i media för att inte ha något hjärta och för att å ena sidan slita flickan från sitt sammanhang och å andra sidan inte försöka återförena henne med sin biologiska mamma. Denna kritik delas frikostigt ut trots att ärendet är sekretessbelagt och ingen i mediabranschen rimligtvis borde ha tillräcklig insyn för att kunna ha belägg för sådana åsikter.

Det är mänskligt att bli emotionellt engagerad i ett fall som Haddiles. Det vore konstigt om journalister inte också blev det. Men förmåga till eftertänksamhet är också mänskligt och i skolan lär vi oss att vara källkritiska, inte minst journalisterna. Ibland verkar det dock som att källkritik och eftertänksamhet inte får vara förhärskande i granskningen av myndigheter.

Därför ställer jag mig frågorna; i enlighet med vilken agenda är det meningsfullt att svartmåla tjänstemän som hjärtlösa eller oberörda så som jag beskrivit ovan? Varför utgå från att de män och kvinnor som arbetar med dessa frågor inte gör sitt bästa för att fatta lagenliga beslut som blir så bra som möjligt för individen? Har journalisterna funderat över vad deras ord gör med medborgarnas syn på sina myndigheter? Funderar de på vad konsekvenserna blir av att underminera myndigheternas arbete?Anser inte journalisterna som ägnar sig åt sådan ensidig verklighetsbeskrivning att de har ett ansvar för att det blir mycket svårare för oss myndighetsutövare att utföra vårt arbete om vi på grund av okunskap, förakt och rädsla har dåligt rykte? Om media hade valt att belysa sådana här fall från en annan vinkel så hade det gynnat både oss som arbetar på myndigheterna och de som söker våra tjänster.

Men av någon anledning verkar det som att journalister och gemene man lätt får minnesförlust när ärenden som dessa kommer i rampljuset. Man glömmer att tjänstemän på Migrationsverket och på socialtjänsten har en skyldighet att följa de lagar, regler och föreskrifter som finns upprättade. Syftet med det är naturligtvis att hanteringen av dessa känsliga ärenden skall vara rättssäkra och för att alla individer skall vara lika inför lagen. Att vilja vara snäll är inte en variabel som får spela in i beslutsfattandet, men inte heller att vara elak.

Jag säger inte att tjänstemän är felfria eller opartiska, naturligtvis inte, det är ingen. Jag utgår däremot från att de allra flesta som arbetar på Migrationsverket, liksom på socialtjänsten, är godhjärtade och kompetenta. Människor är nämligen oftast det. När misstag begås tycker jag inte heller att det finns skäl för medial straffavrättning av den enskilde tjänstemannen för påstådd inkompetens eller brist på medkänsla.

Däremot går det alldeles utmärkt och finns goda skäl att granska myndigheter och ge konstruktiv kritik av regelverk utan att svartmåla individer och utsätta barn för onödig mediabevakning. Det går att ha en diskussion om under vilka omständigheter som arbetet måste utföras och om det är en rimlig arbetsbelastning på tjänstemännen. Man kan titta närmare på utredning och beslutsfattande och vilka omständigheter som inte går att bortse från under ärendegången samt vilka skyldigheter, begränsningar och möjligheter tjänstemännen har att individanpassa sina beslut.

Media kan välja att lägga debatten på en folkbildande nivå. Medborgare kan få ökat förtroende för de instanser vi bekostar med våra skattepengar och de svåra besluten som skall fattas. Dessutom kan då felaktigheter i regelverket, som måste ändras för att öka rättssäkerhet och likheten inför lagen, belysas.

Så skulle jag önska att media bevakade socialtjänsten och Migrationsverket.