När jag började arbeta med försörjningsstöd och skulle tala om för vänner och bekanta vad jag gjorde så förklarade jag mitt uppdrag som att jag är en modern Robin Hood. Det är en karaktär som människor kan relatera till, han är positivt laddad för de flesta, han har ett starkt rättvisepatos, lever ett ganska oglamoröst liv OCH han tar från de rika och ger till de fattiga! Precis som jag. Det blir lite roligare för min samtalspartner än om jag säger att jag arbetar med socialbidrag eller att jag är soc-tant eller hur jag nu annars hade kunnat tänkas beskriva mitt arbete. För mig är dock Robin Hood och soc-tant i den här skildringen samma sak och därmed precis lika roliga jobb, men det vet ju inte den personen som jag pratar med. I allmänhet.
Jag är de utsattas och fattigas kvinna på insidan av den stora borgen i Nottingham där alla skattepengarna finns. Genom gallren och gluggarna i muren kan jag möta och kommunicera med medborgarna där ute. Jag lyssnar in deras behov och så går jag in i borgen för att se hur jag kan vända och vrida på lagar och regler för att förhoppningsvis kunna komma ut med en påse pengar till den som behöver det. Skillnaden är att jag inte måste smyga in medan min chef sover med alla pengarna under huvudkudden. Jag kan utföra mitt arbete i fullt dagsljus och med stöd både i lagen och hos min chef. Jag får dessutom lite betalt på kuppen. Så på pricken lika är vi inte, Robin Hood och jag.
Ändå använder jag fortfarande den här beskrivningen ibland. Den är tillräckligt nära verkligheten och den fångar, om ni ursäktar en något grandios formulering, den hjälteliknande-känsla som jag ibland kan drabbas av när jag väl kan hjälpa till och rädda tillvaron för en individ eller familj i kris.
Det är därtill ett mycket bra sätt att beskriva arbetet så att det inte skrämmer bort folk utan lockar till diskussion om vad det faktiskt innebär att vara socialsekreterare på en enhet för försörjningsstöd. Och tro mig, ibland behövs det lite PR-trick för att vinna uppmärksamhet och goodwill i den här branschen.
