Ett slöseri med mänskliga resurser

Många av de som söker försörjningsstöd hos mig är flyktingar. Nu talar jag alltså inte om arbetskraftsinvandrare, kärleksinvandrare, studerande & forskare, nordiska eller europeiska invandrare. Jag talar om människor som flytt från krig och förödelse, svält och förföljelse mestadels från mellanöstern och Afghanistan. De har efter stora ansträngningar och med förfärliga erfarenheter i bagaget tagit sig till Sverige. Somliga är mycket välutbildade sedan innan och har decennier av arbetslivserfarenhet med sig. Andra har lyckats ta sig hit trots att de är analfabeter och aldrig någonsin förvärvsarbetat. Det de har gemensamt är att de är driftiga människor som anstränger sig för att göra livet för sig själva och sin familj bättre och att de behöver lära sig svenska för att ha en chans i Sverige. Om de inte kan svenska är de ofta begränsade till svartjobb utan försäkringar och trygghet.

Oftast har de flyktingar jag träffar i jobbet redan varit i Sverige i några år eftersom de innan kontakten med mig genomgått kommunens (numera är det dock Arbetsförmedlingens) introduktionstid men har trots introduktionen ännu inte lyckats bli självförsörjande. Många av dem har under dessa första år provat på att arbeta i Sverige via egna kontakter eller vanligare, genom Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsåtgärd Instegsjobb. Många av dem som provat på arbete i Sverige har fått goda vitsord från arbetsgivaren men får inte behålla jobbet av två skäl; att arbetsgivaren inte längre har råd när det ekonomiska stödet från staten tar slut eller att individen inte kan tillräckligt bra svenska för att passa in på arbetsplatsen. Detta händelseförlopp har jag sett många gånger.

Skälen till att det tar tid att lära sig svenska kan vara många. Att exempelvis vara analfabet från början är ett stort hinder som måste överkommas. Att vara svårt traumatiserad av det man gått igenom på vägen hit är ett annat. En del klarar det. Jag är väldigt imponerad av de kvinnor, för det handlar allt som oftast om kvinnor, som kommer hit från Afghanistan eller Somalia och som aldrig satt sin fot i en skola eller på en arbetsplats. Ibland har de varit beroende av familj eller make som försörjt familjen och ändå lyckas de lära sig skaplig svenska, reda i hushållsekonomin, arbeta och se till att barnen klarar sig genom en skola de själva aldrig varit i närheten av. En del klarar det inte. Flera föräldrar resonerar så att även om de själva aldrig lär sig tillräcklig svenska för att få jobb på den svenska arbetsmarknaden så ska åtminstone deras barn klara skolan och gå ut och bli delaktiga och bidra i det svenska samhället. 

Det är klokt och förnuftigt tänkt av dessa föräldrar, men det är samtidigt lite sorgligt. Ska det behöva vara så? Vad gör vi idag för att hjälpa dessa människor att få bidra med sin kompetens och bli så självständiga som de önskar? Vad kan vi göra annorlunda? Viktiga frågor som kräver eget utrymme, en annan dag.