Idag har vi spenderat eftermiddagen på två mycket tänkvärda föreläsningar om barns ohälsa och barnfattigdom i Sverige. Vi lyssnade på Frank Lindblad och Elisabet Näsman från Uppsala. Lindblads föreläsning och forskning om varför barn mår så dåligt när de borde må så bra, var mycket intressant och hans bok Välfärdslandets gåta verkar vara spännande läsning.
I det här inlägget tänker jag reflektera kring Näslunds forskning. Hennes presentation av sin studie om socialtjänst, skola och fattiga barn och föräldrar i Uppsala län mycket nedslående. Läs gärna mer om den i länken ovan, eftersom det är ett viktigt ämne.
Vi som jobbar med försörjningsstöd vet mycket väl att fattigdom är ett högst aktuellt och reellt socialt problem i Sverige idag. Att Näslunds forskning visar att pengarna inte räcker till mat för dagen, ny vinterjacka när den gamla blivit för liten eller matsäck till skolutflykten är inget nytt. Att föräldrar vänder ut och in på sig själva för att göra det bästa för sina barn och ändå inte får pengarna att räcka är inte förvånande, det är en bekräftelse på vad vi ser dagligen. Trots att vi har ett av världens mest utbyggda välfärdssystem kan verkligheten se ut så för en del barn i Sverige.
Vad som var nedslående var att forskningsresultaten visade att barnen är mer eller mindre bortglömda i socialtjänstens bedömningar av rätten till bistånd. Den beskrivningen av arbetet med försörjningsstöd skiljer sig storligen från hur vi upplever arbetet i vår kommun. Det förekom flera exempel i presentationen som vi inte alls vill skriva under på.
För att nämna några exempel skulle vi inte avslå en familjs ansökan om bistånd flera månader i rad och hänvisa till samma skäl varje gång. Vi bedömer inte att man kan straffa ut sig. Ett avslag gäller för en månad, nästa månad görs en ny bedömning av rätten till bistånd. Att flytta till en dyrare lägenhet tycker inte vi är skäl för avslag på hela ansökan, förmodligen hade vi gett avslag på den förhöjda hyran om flytten inte skett i samråd med socialtjänsten. Att vägra träffa eller prata med barn som är med sina föräldrar på besök skulle vi inte göra. Däremot tycker jag att det är en spännande idé att ha mer strukturerade barnsamtal, i enlighet med barnkonventionen, där kan vi säkert bli bättre! Vi skulle inte hjälpa en familj att ansöka om fondpengar från till exempel Majblomman för att sedan räkna pengarna som en inkomst.
En del i återgivningen stämmer dock naturligtvis. Försörjningsstöd är samhällets sista utväg för försörjning och det är inte tänkt att det skall finnas några marginaler. Det är inte ett förmånligt sätt att försörja sig och det tycker jag inte heller att det skall vara. Det finns andra socialförsäkringar som borde(!) vara tillräckliga för de allra flesta individer och familjer.
Däremot måste vi hitta effektivare sätt att hjälpa familjerna till självförsörjning igen. Om vi skulle ha utrymme att arbeta med det skulle vi kunna göra stor skillnad. Elisabet Näslund var tydlig med att regelverket och systemet är otillräckliga och viktiga delar av fattigdomsproblematiken. Jag skulle vilja säga att regelverket och systemet även är nödvändiga för lösningen. Socialtjänstlagen är en ramlag utan detaljstyrning. Det finns riktlinjer från Socialstyrelsen och det finns domar från förvaltningsrätt och i synnerhet från kammarrätt att rätta sig efter i bedömningen av rätten till bistånd. Men därutöver tåls det att upprepa att handläggningen av försörjningsstöd lyder under de lokala politikernas riktlinjer, enskilda chefer och tjänstemäns kompetens och förmåga att göra rättsäkra och skäliga bedömningar, vilka så klart skiljer sig från kommun till kommun.
I vår kommun har vi turen att ha politiker som, i samråd med tjänstemännen, i flera avseenden satt barnens rättigheter och barnens bästa i främsta rummet vid bedömning av rätt till försörjningsstöd och vid uppsägningar för att minimera avhysningar av barn. Det går således att tolka socialtjänstlagen på många olika sätt. Det svängrummet gör arbetet med försörjningsstöd svårt, inte minst för att konsekvenserna av besluten man fattar har så stora effekter för de som söker ekonomiskt bistånd.
Det är därför viktigt att kommunen som arbetsgivare inte underskattar arbetet att utreda och bedöma rätten till försörjningsstöd. Det är ett oerhört krävande arbete. Det kan tyckas att det räcker att kunna räkna plus och minus, men så är absolut inte fallet. Bedömningarna är komplexa. Det är inte heller så enkelt att det alltid går att betala ut pengar bara för att det finns barn i hushållet, exempelvis. Det hade inte heller varit lagenligt, så som lagen ser ut idag. Näslunds forskning visar på vikten av att det är kompetent personal med rätt utbildning (socionomutbildning om du frågar mig) som utför arbetet.
