En liten tanke

En kollega och till oss släppte idag ur sig en liten fundering så där i förbifarten. Vem är det som är arbetsgivare och vem är det som är arbetstagare, egentligen? Vi anställda tjänstemän ger ju vårt arbete till kommunen som tar det. Borde inte vi vara arbetsgivare då? Och kommunen arbetstagare...?

Tack kära kollega för denna oerhört nytänkande fundering. Att tänka i nya banor är nödvändigt om man vill kunna förändra något. Det här är väl en utomordentlig början!

(Alla inlägg måste inte vara långa.)

Inte kan man vilja göra karriär.. väl?

Vi har för närvarande den stora äran att få ta hand om en socionomstudent som har sin terminspraktik hos oss. Det är roligt, svårt, utmanande, spännande och framförallt lärorikt.

I veckan pratade vi en del om det här med socionomkarriären. Finns det någon sådan? Det jag fick höra när jag gick på Socialhögskolan var att de flesta socionomer måste börja sin karriär inom socialtjänsten och troligen då med Försörjningsstöd. I detta resonemang var det också underförstått att ingen kunde tycka att det var kul och spännande med arbete inom socialtjänsten i synnerhet inte med ekonomiskt bistånd. Nej, det är bara något man måste genomlida ett par år innan man kan söka sig vidare till andra mer attraktiva tjänster, som kurator eller något annat mer spännande.

För mig (som också började min karriär inom försörjningsstöd) är det en självklarhet att jobbet med försörjningsstöd bör vara lika högt värderat som alla andra socionomjobb och lika värt att satsa på.

Det är ett svårt och kvalificerat arbete och jag tror att det hade varit våra sökande till gagn om det inte sågs som ett förstajobb på väg till något annat. Jag skulle personligen kunna tänka mig att arbeta med försörjningsstöd ett bra tag till och lära mig mer, men ofta önskar jag också att det skulle löna sig för mig att vilja satsa på mitt jobb på samma sätt som det lönar sig för min vän som jobbar som it-konsult. Jag skulle vilja ha mer utbildning så att jag kan bli ännu vassare, jag skulle vilja bli tillfrågad att göra projekt inom arbetet och jag skulle bli väldigt glad för ett litet tillskott i lönekuvertet som tack för mitt engagemang.

Ofta hör jag mig själv säga att detta inte är ett jobb som jag valde för lönen, utan att jag är nöjd med att få ägna min arbetstid åt att hjälpa människor. Men faktum är att jag på riktigt tycker att det jobbet jag gör borde värderas högre och avlönas på samma nivå som exempelvis bygglovshandläggarna eftersom det är minst lika kvalificerat, kräver en högskoleexamen och är en kommunalanställning. Så vari finns skillnaden? För jag har inte samma lön som de har och det tycker jag inte är okej. Inte för att jag inte överlever på min lön, utan för att jag tycker att det jag gör är svårt och kräver stort ansvar och kompetens.

Så hjälp oss att höja våra röster för att vårt arbete ska värderas högre!

Kommunanställd

Jag är anställd i en politisk organisation. Det har sina bra sidor och sina lite mer utmanande drag. Det är speciellt att jobba i en organisation som till största delen bara kostar pengar, då tänker jag inte bara på själva försörjningsstödet, utan även på personalkostnader och material och it-kostnader och allt annat som kostar pengar på en arbetsplats, det är samma sak om man jobbar inom förskola eller sjukvård eller skola eller äldreomsorg. Då jobbar man i en politisk organisation som kostar mer än den inbringar.

Jag tänker inte diskutera själva försörjningsstödet i det här inlägget, det är en stor utgiftspost i kommunen, men när jag handlägger mina sökandes ärenden tänker jag aldrig på kostnaden utifrån att jag måste spara till kommunen, utan utgår alltid från lagstiftning och riktlinjer samt vilka behov som den enskilde har.

Men att jobba i kommunal verksamhet innebär att det kan komma oväntade sparbeting från ett kommunfullmäktigesammanträde till ett annat. Det gör att vissa verksamheter som vi samarbetar med kan läggas ner och att man som anställd behöver tänka om kring hur vi ska hjälpa våra sökande. På gott och ont.

Det innebär också att det är svårt som enskild arbetstagare att förhandla sin lön eftersom arbetsgivaren är så mycket större än man själv är. Där finns så klart facket till hjälp, men ibland undrar jag om de har så mycket att säga till om.

Det innebär också att det inte finns incitament till att prata om effektivitet på samma sätt som i vinstdrivande företag. Vi kostar ju lika mycket oavsett hur effektiva vi är. Jag skulle i och för sig inte vilja tidrapportera varje minut av min arbetstid, men ibland funderar jag på om det inte skulle finnas mer effektiva sätt att använda min tid.

Det finns många fler exempel på varför det är speciellt att arbeta i kommunal verksamhet, en del är utmanande, men det är också en stor ära att få vara en av dem som får företräda samhället och som får möjligheten att hjälpa dem som behöver hjälp. Att få vara en av dem som jobbar med att omfördela resurserna i samhället så att det blir aningen mer rättvist.

Vi måste höja våra röster för att höras!

Häromdagen deltog jag i en intervju för en masteruppsats. Den skall handla om meddelarfrihet. Den frihet och rättighet som jag besitter endast genom att vara medborgare i Sverige. I mitt fall är det relevant också för att jag är tjänsteman på en offentlig myndighet. Ringer det någon klocka?

Den regleras i grundlagen Tryckfrihetsförordningen och har funnits i Sverige sedan 1766, om jag förstått det hela rätt. Den innebär att jag får vara anonym om jag vill påtala oegentligheter eller direkta missförhållanden i hur min arbetsgivare väljer att leda och bedriva verksamheten exempelvis juridiskt eller etiskt.

Anledningen till att just jag blev aktuell för att delta i undersökningen är mitt skrivande här på bloggen. Bloggen visar sig vid närmare betraktelse vara ett uttryck för min lagstadgade rätt att uttala mig om mitt arbete utan att min arbetsgivare har rätt att ta reda på vem jag är om jag väljer att vara anonym och utan att jag riskerar att få straffansvar eller någon form av påföljd av arbetsgivaren om denne inte instämmer i mina åsikter. Vem hade kunnat tro det?!

Jag måste erkänna att när vi startade bloggandet så diskuterade vi inte vår meddelarfrihet. Jag måste också erkänna att jag nog inte har funderat över den nämnvärt sedan jag läste Lennart Lundquist på socionomutbildningen. Det är inte ett vanligt diskussionsämne mellan mig och mina socialarbetarvänner, trots att det kanske borde vara det. Att arbeta på en myndighet och vara lagstyrd gör att det kan finns tre olika aspekter att förhålla sig till; lydnad inför lagen, lojalitet mot arbetsgivaren och hänsyn till medborgaren. Kanske till och med fyra om jag råkar ha en moralisk åsikt som skiljer sig. Det innebär att vi torde hamna i situationer då det är svårt att avgöra vems värdering som skall få väga tyngst. Det borde finnas en debatt mellan oss om detta. Det borde finnas information på våra arbetsplatser om hur vi kan använda vår meddelarfrihet. Jag plockade fram gamle Lennart ur bokhyllan och läste lite igår.

Jag undrar hur många av er (socionomer och socialarbetare, och andra som känner er träffade) som känner att ni skulle vara beredda att höja rösten om ni anser att saker går fel till, eller kanske vanligare, om ni anser att arbetet som vi utför smutskastas trots att vi gör stor och positiv skillnad för de allra flesta vi hjälper? Det är delvis det syftet vi har med bloggen, att vara en motpol till missnöjet med socialtjänsten och visa på arbetets fördelar och utmaningar och komplexitet och att det inte är ett enkelt arbete men att vi ändå presterar bra resultat.

Lundquist skriver i Demokratins väktare att en av förutsättningarna för att kunna visa civilkurage och nyttja sin meddelarfrihet är att den professionella socialarbetaren besitter medvetenhet, kunskaper, yrkesstolthet, mod och oberoende. Det krävs också, enligt Lundquist, att arbetsgivaren erbjuder anställningstrygghet, automatisk löneutveckling och att befordran till högre tjänster sker utanför den egna myndigheten. Det kravet uppfylls alltså inte på svensk socialtjänst idag.

Det är dock det första kravet som ger mig mest huvudbry. Jag upplever inte att socionomer idag sträcker på sig och är stolta över sin utbildning och sin kunskap. Det är sällan jag hör någon med stolthet säga att de arbetar som socialsekreterare på kommunen. Och jag undrar varför.

Vi har en bred utbildning med stor kunskap om både socialpolitik, människors psyke, mellanmänskligt samspel och kvalificerade samtal, juridik, tolkning, förståelse och hantering av sociala problem, forskning och utvärdering och allt detta ger oss kompetens att arbeta med både utredning, behandling, handläggning, arbetsledning och planering på individ-, grupp-, organisations- och samhällsnivå.

Varför ger vi oss inte in i debatten om Sveriges sociala problem och missförhållanden som vi ser på nära håll och vad vi kan göra åt dem? Vi är oerhört kvalificerade för det.

Jag bara undrar.

Från världsbäst på välfärd till Lort-Sverige

I söndags rapporterade Rapport i Sveriges Television om att socialtjänsten behöver hjälpa allt fler barnfamiljer med boende på olika vis och i synnerhet med olika sorters hyreskontrakt. År 2010 uppgav 74 kommuner att de hade hjälpt barnfamiljer med sociala hyreskontrakt och år 2011 var den siffran 108 kommuner. Alla svenska kommuner har dock inte deltagit i undersökningen och statistiken är därmed inte helt rättvis, men Socialstyrelsen ser ändå en ökning.

Det som är slående för ökningen är att de barnfamiljer som behöver socialtjänstens hjälp med hyreskontrakt inte har psykiska problem eller missbruksproblem, vilka de senaste decennierna varit nyckelbegrepp för vilka sociala problem som resulterar i bostadslöshet.

De som behöver hjälp idag har istället i hög grad ekonomiska problem och har därför svårt att vara med och spela på den hårda ordinarie bostadsmarknaden. Hyresvärdar väljer och vrakar och ratar potentiella hyresgäster om de har skulder idag.

I mitten på 1900-talet städades det upp i "Lort-Sverige" och nya standardlägenheter byggdes runt om i landet för att alla skulle ha rätt till en skälig bostad, utan stampat jordgolv. 1982 var Sverige efter diverse omfattande reformationer i socialpolitiken världsbäst på välfärd, enligt Tapio Salonen. Sedan dess har det hänt saker, på flera fronter, och bostadsproblematiken i Sverige är åter igen en fattigdomsfråga.

Vill vi ha det så?

Här är länken till svt's rapportering.

Utgiftsposterna spökar vidare...

I veckan har tidningen Vision skrivit en artikel om ett ämne som vi tidigare berört i bloggen. Nämligen faktumet att normen för försörjningsstöd inte längre delas in i utgiftsposter. I artikeln pekar man bland annat på att konsekvenserna av detta blir en risk för olika beräkningar i olika kommuner, en ökad arbetsbörda för kommunerna som nu själv behöver göra uträkningar och jämförelser med konsumentverkets uträkningar, samt förvirring kring vad som ska prioriteras.

Det är skönt att läsa att vi inte är de enda som funderat kring detta och att det faktiskt är ett bekymmer även för andra socialsekreterare i landet. Det är också skönt att en så stor kommun som Stockholm kommer att arbeta vidare med att få mer svar på frågorna kring detta.

Slutligen vill jag citera en av mina kloka kollegor: "Det är väl mer ekonomiskt om 2 personer på Socialdepartementet räknar på detta än om 2 personer i 290 kommuner gör det".

Artikeln kan du läsa här.

Robin Hood

När jag började jobba med försörjningsstöd och folk frågade vad jag gjorde på jobbet sa jag att jag gör ungefär samma sak som Robin Hood; tar från de rika och ger till de fattiga. Jag tycker fortfarande att det är en ganska bra liknelse, även om världen inte riktigt är så enkel. Den största skillnaden är kanske att jag inte är laglös utan jobbar i enlighet med lagen. Jag är på samma sida som sheriffen i Nottingham kan man säga... Då låter det plötsligt inte så bra längre. Han håvar ju bara in skattepengar.

Det fina med svensk socialtjänstlag är dock att socialsekreteraren företräder medborgarens rättigheter snarare än sheriffens. Så mitt uppdrag är inte att spara på pengarna utan att tillgodose medborgarnas ekonomiska behov, enligt lag och regelverk så klart.

Robin Hood har varit min favorithjälte sedan jag var liten. Tänk att jag nu som vuxen, gör samma sak som han gör. Snacka om att leva ut sina drömmar!

Att ta chansen att vara handledare

En viktig del i att vara socialarbetare är att på olika sätt ta emot och handleda studenter från socionomutbildningen. Socionomutbildningen innehåller ca en termins fältförlagd utbildning. Den terminen är ovärderlig för studenten. Förvisso är de teoretiska ämnena också mycket intressanta och lika ovärderliga de, men att få en chans att prova på praktiskt socialt arbete under ett antal månader blir ofta en aha-upplevelse, så minns jag min egen praktiktermin i alla fall. Den ger en ökad förståelse för yrket man valt, den bidrar till att få in en fot på arbetsmarknaden och är en möjlighet att använda sig av den kunskap som insupits dittills under utbildningen. Därför är det superviktigt att vi som nu deltar i arbetslivet tar vårt ansvar och öppnar upp vårt arbete för studenterna. Det handlar om att behålla och öka kvaliteten på vår yrkeskår.

Själv tycker jag att det en av de roligare uppgifterna som socialarbetare. Det är en mycket krävande arbetsuppgift, både tidsmässigt och energimässigt, om man vill ta sitt uppdrag som handledare på allvar alltså. Men det är så löjligt givande! Här kommer några av fördelarna;

- Du får fundera över och formulera vad du gör hela dagarna och varför. En existentiell förmån!
- Du får chansen att uppdatera dig kring vad som diskuteras på utbildningen nuförtiden. En kunskapsökning!
- Du får möjligheten att påverka en helt ny socialarbetare i enlighet med dina egna värderingar och önskningar om hur en bra socialarbetare bör tänka och agera. En god insats för hela yrkeskåren!
- Du får chansen att jobba aktivt med rollen som handledare för att kunna guida studenten genom utmaningar och svårigheter och ge klar och tydlig feedback för att försöka optimera utvecklingen. En god gärning och en träning i samtal och metod!
- Du får mot slutet av terminen, kanske till och med lite avlastning i ditt arbete. En bonus!

Det är klart att det är påfrestande att ständigt vara närvarande under en annan människas läroprocess och ansvarig för att undervisningen och testapåandet blir så givande och verkligt som möjligt. Bland annat får man ont i halsen eftersom man tenderar att hålla låda hela dagarna. Men det blir vad man gör det till! Som allt annat i vår bransch, från utbildningen till yrkeslivet. Det egna ansvaret är ständigt återkommande!

... Det här låter nästan som ett reklaminlägg, men det är så jag känner inför att ta emot studenter. Just nu har vi vår andra terminsstudent hos oss och trots tiden som läggs ner, eller kanske tack vare den, så blir det en värdefull utmaning och lektion för alla inblandade. Eller tja, studenten kanske får tala för sig själv. Jag lär mig mycket!