Häromdagen deltog jag i en intervju för en masteruppsats. Den skall handla om meddelarfrihet. Den frihet och rättighet som jag besitter endast genom att vara medborgare i Sverige. I mitt fall är det relevant också för att jag är tjänsteman på en offentlig myndighet. Ringer det någon klocka?
Den regleras i grundlagen Tryckfrihetsförordningen och har funnits i Sverige sedan 1766, om jag förstått det hela rätt. Den innebär att jag får vara anonym om jag vill påtala oegentligheter eller direkta missförhållanden i hur min arbetsgivare väljer att leda och bedriva verksamheten exempelvis juridiskt eller etiskt.
Anledningen till att just jag blev aktuell för att delta i undersökningen är mitt skrivande här på bloggen. Bloggen visar sig vid närmare betraktelse vara ett uttryck för min lagstadgade rätt att uttala mig om mitt arbete utan att min arbetsgivare har rätt att ta reda på vem jag är om jag väljer att vara anonym och utan att jag riskerar att få straffansvar eller någon form av påföljd av arbetsgivaren om denne inte instämmer i mina åsikter. Vem hade kunnat tro det?!
Jag måste erkänna att när vi startade bloggandet så diskuterade vi inte vår meddelarfrihet. Jag måste också erkänna att jag nog inte har funderat över den nämnvärt sedan jag läste Lennart Lundquist på socionomutbildningen. Det är inte ett vanligt diskussionsämne mellan mig och mina socialarbetarvänner, trots att det kanske borde vara det. Att arbeta på en myndighet och vara lagstyrd gör att det kan finns tre olika aspekter att förhålla sig till; lydnad inför lagen, lojalitet mot arbetsgivaren och hänsyn till medborgaren. Kanske till och med fyra om jag råkar ha en moralisk åsikt som skiljer sig. Det innebär att vi torde hamna i situationer då det är svårt att avgöra vems värdering som skall få väga tyngst. Det borde finnas en debatt mellan oss om detta. Det borde finnas information på våra arbetsplatser om hur vi kan använda vår meddelarfrihet. Jag plockade fram gamle Lennart ur bokhyllan och läste lite igår.
Jag undrar hur många av er (socionomer och socialarbetare, och andra som känner er träffade) som känner att ni skulle vara beredda att höja rösten om ni anser att saker går fel till, eller kanske vanligare, om ni anser att arbetet som vi utför smutskastas trots att vi gör stor och positiv skillnad för de allra flesta vi hjälper? Det är delvis det syftet vi har med bloggen, att vara en motpol till missnöjet med socialtjänsten och visa på arbetets fördelar och utmaningar och komplexitet och att det inte är ett enkelt arbete men att vi ändå presterar bra resultat.
Lundquist skriver i Demokratins väktare att en av förutsättningarna för att kunna visa civilkurage och nyttja sin meddelarfrihet är att den professionella socialarbetaren besitter medvetenhet, kunskaper, yrkesstolthet, mod och oberoende. Det krävs också, enligt Lundquist, att arbetsgivaren erbjuder anställningstrygghet, automatisk löneutveckling och att befordran till högre tjänster sker utanför den egna myndigheten. Det kravet uppfylls alltså inte på svensk socialtjänst idag.
Det är dock det första kravet som ger mig mest huvudbry. Jag upplever inte att socionomer idag sträcker på sig och är stolta över sin utbildning och sin kunskap. Det är sällan jag hör någon med stolthet säga att de arbetar som socialsekreterare på kommunen. Och jag undrar varför.
Vi har en bred utbildning med stor kunskap om både socialpolitik, människors psyke, mellanmänskligt samspel och kvalificerade samtal, juridik, tolkning, förståelse och hantering av sociala problem, forskning och utvärdering och allt detta ger oss kompetens att arbeta med både utredning, behandling, handläggning, arbetsledning och planering på individ-, grupp-, organisations- och samhällsnivå.
Varför ger vi oss inte in i debatten om Sveriges sociala problem och missförhållanden som vi ser på nära håll och vad vi kan göra åt dem? Vi är oerhört kvalificerade för det.
Jag bara undrar.
