Vid vägskälet avslag/hyresskuld

Häromdagen satt jag i ett litet informellt möte med mina kollegor som arbetar vräkningsförebyggande. Med stolthet i rösten vill jag säga att min kommun är väldigt bra på att förebygga vräkningar. Vi som många andra kommuner idag har extrem bostadsbrist och mycket av den sociala problematiken hänger ihop med otrygga boendelösningar och uttalad bostadslöshet. Att rädda de förstahandshyreskontrakt som vi kommer i kontakt med står högt på agendan. 

På mötet funderade vi över ett av många knepiga dilemma som vi i vår bransch kan hamna i. Nämligen det att då och då behöva fatta avslagsbeslut på ansökan om bistånd. Konsekvensen blir att den sökande inte får några pengar att betala sin hyra med. Enligt socialjänstlagen är detta en konsekvens som den enskilde kan få leva med om hen av någon anledning inte är berättigad bistånd. 

Det blir knepigt eftersom socialtjänsten lika aktivt försöker undvika att kommunens invånare förlorar sina boenden. I ena stunden får man inga pengar till hyran av socialtjänsten och i nästa stund får man trots allt pengar till hyran av socialtjänsten. Inkonsekvent. 

Naturligtvis är det inte så enkelt. Inte alla behöver socialtjänstens hjälp med sin hyresskuld. Inte alla ska få socialtjänstens hjälp med sin hyresskuld. I de fall där den sökande är berättigad hjälp och får den så sker det inte direkt i en handvändning. Inget ärende är det andra likt. Det går inte att ha generella riktlinjer för hur dessa situationer ska lösas. Det måste alltid göras individuella bedömningar som är helt beroende av hur de olika situationerna ser ut. Ärendet stöts och blöts och utreds noga. Frågan behöver ibland, när summan är hög eller skulden sträcker sig över lång tid, lyftas till politikernivå innan det kan fattas beslut, eftersom regelverket ser ut så.

Oavsett om det fattas bifall eller avslag på en ansökan om hyresskuld så är beslutet allt som oftast kopplat till någon form av plan som upprättas tillsammans med den sökande. Om boendet räddas syftar planen till att förebygga att nya hyresskulder ska uppstå, om ansökan inte beviljas syftar planen till att så snabbt som möjligt få till stånd en annan boendelösning. 

Så vid varje enskilt fall ställs vi inför detta dilemma och måste göra en noggrann bedömning, utan facit. Som så ofta. 

Samboskap på olika villkor

Om jag ska gissa vilket som är det vanligaste fusket så tror jag att det är personer som råkar glömma att de är sambo. Säkert hälften av mina sökande bor inneboende, ofta hos föräldrar, men inte helt sällan hos en vän. De allra flesta är säkert bara inneboende, det är en tuff bostadsmarknad därute, och på många orter är det svårt att få ett förstahandskontrakt.

Det är inte så lätt att kontrollera om en person bara är inneboende eller om han eller hon är sambo. Det finns några tillfällen när det ter sig sannolikt att vi har med ett "äktenskapsliknande" förhållande att göra. Ett sådant är när en ensamstående kvinna blir gravid och pappan visar sig vara hyresvärden.

Någon gång varje månad ringer det också personer som vid telefonsamtalet uppger att de är sambo, men som så snart de fått information om det ömsesidiga försörjningsansvaret blir ovänner och inte ska vara tillsammans längre, men de ska bo ihop som kompisar.

Detta är en fråga som jag brottats med under hela min karriär, men som jag oftast bara får finna mig i att hantera. Det kommer alltid finnas försök till att komma undan försörjningsansvaret, och jag vill inte vara en sån som misstror alla mina sökande hela tiden.

Det finns en aspekt till på detta som jag vill belysa och det är en fälla som jag faller i jämt. När en person bor inneboende hos en person av motsatt kön händer det nästan undantagslöst att jag tänker tanken att det kan vara så att de har ett förhållande, MEN när det är två personer av samma kön tar jag det för självklart att de bara är vänner som bor tillsammans. Jag är fantastiskt dålig på att tänka på att den som ringer kan vara HBT-personer. Det innebär att jag säkert omedvetet kränker människor när jag tar för givet att deras partner är av motsatt kön, men det innebär framförallt att jag inte är rättvis och det blir en lucka i rättssäkerheten.

Detta är något som vi socialarbetare behöver prata mer om och lära oss att uppmärksamma, inte för att sätta dit de samkönade paren, utan för att vara rättvisa.