Bättre för barnfamiljer

Nu är den äntligen här! Det vi alla har väntat på... Riksnormen 2012!!!

I år har regeringen valt att höja normen för barnfamiljer med äldre barn och ungdomar mer än vad som är motiverat av inflationen. Det är glädjande för att regeringen valt att satsa på dessa familjer. Det visar att debatten i media om barnfattigdom under 2011 har gjort någon nytta. Kanske kan den nya normen göra utanförskapet något mindre.


Meddelandebladet verkar inte vara klar ännu men Socialstyrelsens artikel hittar du om du klickar på länken. Regeringens pressmeddelande finns här.



Regeringen har under december månad varit väldigt aktiva, de har nämligen också fattat beslut om att höja bostadsbidraget för barnfamiljer och för unga personer utan barn. Detta är också glädjande. Det innebär att en del personer och familjer som bara precis är självförsörjande får aningen större marginaler, det kan också innebära ett några av dem som inte är självförsörjande, men bara ligger precis under normen kanske kan komma över normen och bli självförsörjande.

Lite mer om detta finns på Försäkringskassans hemsida.

Mellandagsshopping och bio-premiärer

Nu är det bara ett par dagar kvar till julafton. Har julefriden infunnit sig hos dig? Är julklapparna inslagna, ingredienserna till matlagningen inhandlade? Har du tagit in granen och hängt upp julstjärnan och satt nejlikor i apelsinerna? Har du lyckats undgå att dras med i masshysterin kring konsumtion som media och handel förefaller samarbeta kring?

Jag har en lön från ett heltidsarbete och jag har inte en stor familj men det är ändå dyrt för mig att planera julen och att få pengarna att räcka till det jag vill för att få en riktig jul. Jag har turen att bli bjuden på julbord av släktingar på julafton och vi köper inte julklappar för tusentals kronor. Ändå krävs det att jag vänder på slantarna och jag har fått snylta på mina besparingar. Antagligen hade jag inte behövt lägga så mycket pengar på julfirandet som jag gör idag. Jag misstänker att jag, liksom många andra, av någon anledning inbillar mig att julen inte blir en riktig jul "om inte det ena och om inte det andra". Det ska vara överflöd av mat och klappar och godis och mellandagsshoppning och bio-premiärer. Men kanske håller pendeln på att svänga och fokus skifta.

I år har det pratats mycket om meningsfulla julklappar. Det görs reklam för att skänka pengar till barn i andra fattiga länder. Under den tiden jag skriver detta inlägg passerar ett antal inslag på TV-skärmen. Så även välgörenhet och solidaritet utnyttjas i media och pressar på vårt samvete om vad vi borde i juletid. Men tanken är fin och jag tycker om att både ge och få sådana gåvor.

Det pratas inte lika mycket om de som är fattiga i Sverige, fast de har blivit fler enligt diverse nyhetsrapportering den senaste tiden. Det har sin förklaring. I Sverige har vi vårt trygghetssystem. Människor behöver inte gå hungriga på julen i Sverige. Vår fattigdom är inte absolut, den är relativ. Det är i jämförelse med vänner, grannar och skolkamrater som svenskar upplever sig som fattiga. Därför tänker jag på de barnfamiljer jag träffar i arbetet som knappt har pengar nog att klara sig de månader då det inte är jul. De har inga besparingar att snylta på och de har knappt någon marginal att lägga undan en slant månaderna innan för att spendera på julhelgen. Jag tänker också på de ensamma människor som inte heller blir bjudna till familj och vänner på julen. Både ensamheten och fattigdomen är en verklighet för många i Sverige idag.

Med ett par dagar till jul så får ni kära läsare denna lilla tankeställare i julklapp. Njut av er tillvaro och allt det fina ni har, både det lilla och det stora. Ge gärna mycket fint till dem ni älskar och tycker om, men tänk på att det inte nödvändigtvis är värt mer för att det kostar mer.

God Jul!

Utmanande möten

Vissa dagar är tunga som socialsekreterare på försörjningsstödsenheten. Vissa dagar blir det knappt någon utredning av rätt till försörjningsstöd över huvudtaget. En sådan dag var det idag. Hela dagen har istället ägnats åt att prata med människor som av olika anledningar inte mår bra och därför inte heller klarar av att göra sitt bästa eller bete sig enligt våra vanliga sociala koder.

Många olika människor med många olika sorters bekymmer söker vår hjälp. Ibland, ofta, kan vi inte göra det som önskas av oss. Det ställs höga krav och vi har höga förväntningar på oss att göra saker som ibland står långt utanför vår makt.

Att träffa trasiga och ledsna människor som gråter hejdlöst eller skriker fula ord och anklagelser och (o)medvetet använder sig av en eller annan försvarsmekanism för att hantera allt det jobbiga tar på krafterna. Särskilt när målet för mig är att som professionell försöka göra någon skillnad för individen i deras ekonomiska situation.

Idag har jag träffat tre sorters utmanande och inte helt ovanliga "typer" vi försöker hjälpa; Den sköra kvinnan som skakar och gråter och inte kan sluta älta det förfärliga som hänt henne för läääänge sedan. Den förnekande mannen som inte för allt i världen begriper varför han aldrig blir anställd, trots väldigt detaljerad återföring från arbetsgivarna av var bristerna ligger. Istället lägger han ansvaret på arbetsgivarna som inte är bra nog för honom. Sist men inte minst den mycket otrevlige och hotfulle mannen som tror mer på höga röster, stora gester och andra alternativa metoder för att få det han för tillfället anser att socialtjänsten ska hjälpa honom med, naturligtvis utan motprestation. Lyckligtvis är hans sort mycket ovanlig.

Dessa tre är alla svåra utmaningar i arbetet. Hur ska vi bemöta dessa individer? Hur kan vi vända och vrida på våra samtalsverktyg så att de blir meningsfulla att använda? Vad exakt kan jag göra som kommer att göra skillnad för dessa individer?

Vi människor blir ofta extrema i kris och när vi tvingas blotta våra svaga sidor och tillkortakommanden. Det har både psykiska, strukturella och sociala förklaringar. Ett sådant tillfälle av kris kan vara när vi är tvingade att söka hjälp av socialtjänsten. Det får vi aldrig glömma. Självklart ska vi professionella vara noga med att dra en gräns när beteenden blir oacceptabla. Självklart ska vi inte heller göra bedömningar som inte är överensstämmande med gällande lagstiftning för att individer är hotfulla eller jätteledsna.

Jag tror dock att om vi i det dagliga mötet inte orkar, eller klarar av, att skilja på individ och handling utan tenderar att hamna i förklaringsmodeller som är grupperande och beskyllande och cyniska om dem vi får betalt för att försöka hjälpa. Då är vi ute på hal is och kanske är det dags att se sig om efter ett annat jobb. Det tror jag av två skäl. Både för att undvika att hamna i en situation där vi gör ett sämre jobb och för att undvika att hamna i en situation där vi sliter på vårt eget välbefinnande och tilltro till våra medmänniskor.

Det var dagens tänkvärdhet. Nu ska jag samla kraft och styrka till morgondagens utmaningar!

Kontrollkontrollera

Emellanåt kan man läsa i olika tidningar om personer som har sökt försörjningsstöd och som är upprörda över hur det går till. De kan vara upprörda på olika saker, otillgänglighet, bemötande, krav, regler, normbelopp och mycket annat. En del sådan kritik kan säkert vara befogad. Det som allt som oftast också lyfts fram är att den som söker försörjningsstöd behöver redovisa en hel del handlingar och papper. Syftet bakom det tänkte jag fördjupa mig i under några rader här nedan

För det första så är socialtjänsten enligt lag ålagd att utreda rätten till ekonomiskt bistånd i varje ärende. För att kunna utreda denna rätt behöver det inkomma handlingar som styrker huruvida det saknas inkomster och tillgångar som tillförsäkrar personen en skälig levnadsnivå (alltså den nivån som Socialstyrelsen har bestämt är skälig), och det behöver inkomma handlingar som styrker att den enskilde gör vad han eller hon kan för att bli självförsörjande. Därför begärs det in kontoutdrag, deklarationer, hyreskontrakt, vissa räkningar, handlingsplaner från Arbetsförmedlingen och liknande.

För det andra hanterar socialtjänsten skattepengar, alltså de pengar som vi tillsammans betalar in för att de ska gå till den gemensamma välfärden. För att skattebetalarna ska kunna känna sig trygga med att pengarna går till det som är tänkt behöver det göras kontroller av arbetet. Därför kontrolleras de som söker försörjningsstöd på det sätt som beskrevs ovan. Men även de anställda kontrolleras av revisorer, av politiker och genom datasystemen och säkert på en bunt andra sätt som jag inte kan komma på just nu.

För det tredje görs det kontroller för att socialbidragssystemet ska nyttjas så rättvist som möjligt. I ett scenario där inga handlingar begärs in skulle handläggarna få gissa vem som är berättigad och inte, och då skulle många som inte är berättigade till försörjningsstöd kunna få det, och många som är berättigade skulle nekas bistånd. Helt beroende på den enskilde handläggarens humör eller goda vilja. Inte så rättssäkert!

En helt vanlig dag... typ

Efter ett antal kortare tips och inlägg kommer här något lite längre att sätta tänderna i. I början av detta bloggande skrevs en önskan från en läsare att få veta mer om hur en typisk dag på socialtjänstens kontor ser ut. Det är klart så att en "typisk dag på kontoret" inte är så typisk. Ni som också arbetar med människor på olika sätt vet att det kan hända både det ena och det andra. Ni vet också att det ser olika ut från socialsekreterare till socialsekreterare och från kommun till kommun.

Jag vill ändå göra ett försök till beskrivning av en dag, för trots allt rör det sig om en kommunal verksamhet med myndighetsutövning och en del ramar har vi att förhålla oss till.  Myndigheter har enligt förvaltningslagen en skyldighet att ha öppet under minst två timmar varje helgfri måndag-fredag för att kunna ta emot allmänna handlingar och för att kunna ta emot framställningar om att få ta del av allmänna handlingar som förvaras hos myndigheten.  (Detta gäller dock inte de vardagar då midsommarafton, julafton och nyårsafton infaller på en vardag.) På vår förvaltning är öppettiderna generösare än så, vi har öppet sex timmar om dagen, och vi anställda förväntas finnas på plats under dessa timmar. Om vi av någon anledning inte är på plats skall det finnas en jourhavande socialsekreterare ifall det sker något akut.

Här kan det vara på sin plats att kommentera begreppet akut eftersom skilda definitioner av begrepp i samma samtal ofta ställer till det. Inom försörjningsstöd handlar akuta ärenden oftast om familjer eller individer som av olika skäl inte har någonstans att sova för natten eller inte har mat för dagen. Men inte heller dessa fall är solklara akutfall där socialtjänsten skall hjälpa till. Situationen utreds alltid för att konstatera att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Det händer att ärenden benämns som akuta när det finns flera dagars marginal att lösa situationen. Då är det inte akut men den kan så klart bli det. Självklart kan den enskilde vara berättigad försörjningsstöd till olika utgifter även om läget inte är akut, det är snarast det normala, men det är en annan diskussion. Slut på den kommentaren och åter till beskrivningen av dagen.

När jag kommit till kontoret och stämplat in mig så tar jag, liksom många andra, en kopp kaffe för att få en bra start på dagen. En del dricker hellre te och det finns även anställda som inte dricker varken eller. Och tänk, de jobbar bra ändå! En stunds handläggning hinns det med på morgonkvisten och lite mejlkorrespondens.

Sen kan det på en typisk dag vara dags för dagens första möte kl. 9.00. Det kan vara ett möte där flera kollegor och en chef sitter ner tillsammans och diskuterar ovanliga och udda ansökningar. Detta görs för att vi ska göra lika bedömningar och därmed öka rättssäkerheten för individen och undvika att den som söker bistånd får olika beslut på sina ansökningar beroende på vilken handläggare som tilldelas. Det finns upparbetade riktlinjer och domar för nästan allting och dessa skall följas för att fatta rätt beslut med lagstöd. I diskussioner med kollegor och chef blir kompetensen större i hela arbetsgruppen och det fattas bättre beslut.

Resten av förmiddagen kan gå till individuell handläggning av ansökningar vid datorn. Vi har en skyldighet att meddela beslut på inkomna ansökningar inom 10 arbetsdagar och om det har lämnats in många ansökningar krävs det mycket handläggningstid för att hinna med. Vissa ansökningar är lätta att fatta beslut i och andra kräver en del efterforskningar och kompletterande uppgifter från den som söker. Hela processen ska journalföras i den sökandes journal; att ansökan inkommit, vad den avser, vilket beslutet blir och på vilka grunder beslutet fattas.

Sen är det lunch, 30 minuter.

Det är viktigt för oss att vara tillgängliga för de individer som söker försörjningsstöd hos oss och det är vi, både i form av möjlighet att boka möten med oss, mejla oss och telefonera oss. Vid ett antal tillfällen i veckan sitter vi därför stadigt vid telefonen för att kunna ta emot samtal. I perioder ringer det mycket (10-15 samtal på en timme) och i andra perioder ringer det inte så mycket (1-5 samtal på en timme) En del samtal tar två minuter andra tar en kvart. En del som ringer är glada eller neutrala om man så kan säga, andra är ledsna vissa är arga. En telefontimme kan infalla till exempel efter lunch den här typiska dagen. Ringer det mycket kan det ta flera timmar att handlägga de samtal och frågor och ansökningar som inkommit. Ringer det inte lika mycket hinns det handläggas under timmen.

Sen är det lagstadgad kaffepaus, man måste dock inte dricka kaffe.

Efter kaffet har jag just den här typiska dagen ett inbokat besök med en individ som jag ska träffa tillsammans med en arbetsförmedlare för att diskutera och planera hur vi bäst ska kunna möjliggöra självförsörjning genom arbete. Efter det mötet, som liksom många andra möten tar ungefär en timme, ska mötet journalföras. Hur tung den administrativa arbetsbelastningen är avgör hur många möten som hinns med varje vecka.

Jag har efter det besöket ytterligare en stund kvar av min arbetsdag då jag med stor sannolikhet handlägger ansökningar. Parallellt med det jag angett ovan så svarar jag på mejl löpande under dagen, jag skickar post och öppnar ny post, diskuterar ärenden med kollegor, talar i telefon med kollegor på förvaltningen eller på andra instanser för att informera, utreda, boka möten etc.

Så kan det se ut en ganska vanlig dag. Frågor på det?

Julkalendern

Årets julkalender på Sveriges Radio handlar om fattiga barn, eller snarare ett fattigt barn. I dagens avsnitt kan man höra samtal mellan flickan och modern, som säkert förekommer i fattiga familjer i verkligheten. Känslor som fattiga barn säkert känner i verkligheten.

Surfa in på sr.se och lyssna på dagens avsnitt.

White Trash

Dagens tips är att titta på programmet Kobra på svt-play om uttrycket White Trash som ibland används om en kategori fattiga människor. Väldigt intressant och sätter fokus på vikten av att tänka på hur vi pratar om varandra.

Programmet kan du komma till genom denna länk. Det finns tillgängligt till och med 19 januari, så om du inte hinner se det i julstressen, så är det ingen stress!

Statistik

För dig som i likhet med mig tycker om statistik, vill jag berätta att Socialstyrelsen har tagit fram jämförande statistik avseende försörjningsstödet. Man har tittat på en del olika variabler och tagit fram statistik så att man kan jämföra landets alla kommuner.

Gå in och kika på socialstyrelsens hemsida.

Passa också på att ta en titt på jämförelsen mellan kommunernas information på deras webplatser.

Sådär, nu har jag försett er med kvällslektyr. Trevlig läsning!

Fattig och självförsörjande

För ett par dagar sedan publicerade Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) en rapport vid namn "Inkomster och fattigdom hos före detta socialbidragstagare".

Rapporten visar att de flesta före detta socialbidragstagare får en bättre inkomst när de blir självförsörjande, men att relativt många är fortsatt fattiga. Varje år uppbär ca 6 % av Sveriges hushåll försörjningsstöd och av dessa blir var tredje hushåll självförsörjande, det kan vara genom arbete, studier, förändrade familjeförhållanden eller övergång till någon annan del av socialförsäkringssystemet (sjukersättning, sjukpenning, a-kassa). Enligt rapporten får en fjärdedel av dem som blir självförsörjande ändå så låga inkomster att de kan definieras som fattiga, de flesta av dessa är unga eller i behov av sjukförsäkring.

Det är alltså inte bara stigmatiserande att uppbära försörjningsstöd, det är också stigmatiserande att en gång ha uppburit försörjningsstöd. Den som är fattig och har inkomster precis över normen får inte kompensering de månader som elräkningen kommer, de har svårt att klara oförutsedda utgifter, de får inte uppskov med sina studielån i de fall det finns sådana, de har inga möjligheter att ringa till socialtjänsten och be om matpengar en månad när det var omöjligt att få ihop ekonomin. Det är alltså svårt att vara socialbidragstagare, men det kan vara lika svårt eller till och med ännu svårare att med ett par hundralappars marginal inte vara socialbidragstagare.

Hur ska vi minska antalet barn som vräks?

Under hösten har det pratats och skrivits en del i media om att det är för många barn som vräks runt om i vårt avlånga land. Vad som är för många är så klart relativt men en nollvision borde inte vara en orimlig tanke eftersom inget barn ska behöva uppleva hemlöshet.

Barnombudsmannen (BO) och Kronofogdemyndigheten (KFM) kräver nu lagändringar för att socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande mot vräkning av barnfamiljer. Ett antal kommuner har varit inblandade i samtal kring frågan och detta har lett fram rekommendationer på både lagändringar och insatser i kommunerna:

- Fler resurser ska avsättas hos kommunerna för att förebyggande kunna söka upp de barnfamiljer som har en eller flera hyresskulder för att erbjuda hjälp att reda ut de ekonomiska bekymren.
- Det rekommenderas också att hyresvärdarna blir skyldiga att genast skicka varningsbrev till socialtjänsten när en barnfamilj inte betalat sin hyra för att familjen tidigt ska kunna få stöd av kommunen.
- Ytterligare en önskan är att socialtjänsten blir bättre på att tala med de barn som riskerar att drabbas av vräkning. Både för att få en förståelse för hur barnen påverkas av vräkningen och för att förklara för barnen vad som händer.

BO och KFM å sin sida föreslår två lagändringar, eller tillägg till socialtjänstlagen:
- Socialtjänsten ska vara skyldig att arbeta uppsökande när barn riskerar att bli vräkta, en så kallad vräkningsbestämmelse.
- Det föreslås också att socialtjänsten ska ha möjlighet att säkerställa att hyran betalas direkt till hyresvärden när det är en familj som redan uppbär försörjningsstöd som riskerar att vräkas.

Förslagen är inte oskäliga. Sedan folkhemmen med sin då förhållandevis höga standard byggdes upp för ett halvt sekel sedan har bostadsbrist åter blivit ett förvånansvärt stort socialt problem i Sverige. Det är därför inte konstigt att socionomer i större utsträckning också arbetar med bostadsfrågor på olika sätt för att komma tillrätta med problemen. Även om det kan tyckas konstigt eftersom socionomer varken bygger eller handlar med hus. Idag meddelar hyresvärdar sin socialnämnd eller motsvarande när en hyresgäst blir uppsagd, sen ser det olika ut hur socialtjänsten arbetar vidare med frågan. Med stor sannolikhet kommer en insats varje gång en barnfamilj inte betalar sin hyra att resultera i ännu mer arbete för de flesta kommuner.

Det är onekligen så att förslagen kommer att kräva omorganisering av resurser eller tillsättning av personal i många kommuner. Det är ett omfattande arbete som föreslås. Om det gör skillnad för våra barn så är det bra. Om det går att genomföra utan att de socialarbetare som ska arbeta med ovanstående får en orimlig arbetsbelastning är det också bra.

Jag vill lämna dig, kära läsare, med en liten tankeställare. Debatten kring de vräkta barnen har i viss mån handlat om att kommunerna (socialtjänsten) inte tar sitt yttersta ansvar för barnen. Syftet med den här bloggen är att, när det behövs, visa på en annan sida av myntet. Ofta (jag har inga exakta siffror, men så är det i vår kommun) har socialtjänsten varit inblandad i de familjer där barn riskerar att bli vräkta och arbetat hårt för att avhjälpa problemet. I vissa fall lyckas dock socialtjänsten inte. Det kan ha många orsaker. Det kan handla om faktisk oförmåga hos föräldrarna och då måste vi socialarbetare bli bättre på att ge det stöd som behövs för att föräldrarna ska lyckas. Det kan vara fel ställda krav på olika sätt och då måste vi socialarbetare bli bättre på att ställa rätt krav. Men det kan också handla om föräldrar som inte är intresserade av att samarbeta och bidra på sitt sätt. Dessa föräldrar finns och är en svår grupp att arbeta med. Lagstiftningen är baserad på frivillighet och då kan också en del människor komma i kläm, tyvärr, eftersom glappet till tvångsinsatser är stort. Det är viktigt att det egna ansvaret inte glöms bort. Jag tror inte att svenska folket vill ha en socialtjänst som inte ger individen ett eget val och ansvar för sin situation. Då tror jag att vi dels skulle riskera att få en "curling-socialtjänst" och dels skulle de medmänniskor som vi vill hjälpa tappa initiativförmågan och makten över sitt eget liv. Med det sagt är det bra att socialtjänsten har ett tätt samarbete med hyresvärdarna i sin kommun. Det kan göra stor skillnad för barnen.

Du kan läsa mer här.

Bidragsbrott och lurendrejeri

Det är sen torsdagskväll och jag sitter och grunnar på det här med bidragsbrott. I dagarna har det uppdagats flera omfattande bidragsbrott mot Försäkringskassan, jag tänker på ett där en man tvingade sin dotter att spela handikappad och fick ersättning för det under flera år och till mycket stora belopp, och ett fall där en kvinna spelade funktionshindrad och hennes sambo fick assistansersättning och sedan framkom det att kvinnan var fullt frisk och arbetade i ett gatukök.

Bidragsbrott är dessvärre något som alla myndigheter råkar ut för, inte bara Försäkringskassan. Socialtjänsten råkar ut för att personer låter bli att redovisa en del av sina inkomster, eller att de glömmer bort att berätta att de är sambo med någon, eller missar att de har sparade pengar på ett konto eller i en fond. Bidragbrotten förekommer i oändliga varianter. För att begränsa förekomsten av bidragsbrott görs kontroller av det mesta. Kontoutdrag, deklarationer, fordonsinnehav, folkbokföring och så vidare.

De flesta som söker försörjningsstöd är ärliga och lämnar riktiga uppgifter. Men det finns de som inte gör det. Bekymret är att vi inte vet vem som lämnar sanningsenliga uppgifter och vem som inte gör det, ibland kan vi ha våra aningar, ibland är aningarna fel. Vi möter alla möjliga typer av människor. Vissa är raka och tydliga, vissa är tystlåtna, en del är slarviga, andra är noggranna, någon är högljudd, någon är våldsam, en del är stillsamma, några är vaksamma, andra är pratsamma. Det går inte att veta vem som kommer att lura oss. En gång är det han som var lite märklig från början, som gled på sanningen och som det var svårt att få grepp om, nästa gång kan det vara hon som alltid var glad och skämtsam, som alltid berättade långa historier om allt som hände henne. Eftersom vi aldrig kan förutse ett bidragsbrott är det centralt att vi behandlar alla klienter lika, att kontrollerna är samma och att bemötandet är värdigt.

När en person sedan ändå lämnar felaktiga uppgifter, och alltså lurar sin handläggare, kommer det att påverka den handläggaren. Man kanske blir mer vaksam inför den sökande, man kanske inte bara gör de sedvanliga kontrollerna, utan dubbelkollar allt som sker i ärendet. Det kan påverka så att handläggaren blir mer misstänksam och vaksam mot den sökande. Efter ett upptäckt bidragsbrott kanske det är en naturlig konsekvens som är svår att komma ifrån. Det är svårt att återfå förtroendet för en person som lurats tidigare, men det är viktigt att försöka. Viktigt för att även en person som lurats har rätt att få hjälp till att bli självförsörjande.

Bidragsbrottslagen kan du läsa här.

Att "råka ut för" socialtjänsten

I ett debattinlägg på Aftonbladet kan man läsa hur Berny Pålsson "råkat ut för" socialtjänstens dåliga service. Hennes historia är på inget sätt unik. Det finns tyvärr fler medmänniskor i Sverige som kan berätta om liknande erfarenheter. Det är mycket tråkigt.

Ett av syftena med denna blogg är att erbjuda en annan sida av myntet för de läsare som annars får nöja sig med Pålssons och de medföljande kommentarernas version som sanning. Viktigt att poängtera är att vi på inget sätt vill förneka eller ta ifrån henne och andra med snarlika erfarenheter deras upplevelser av vad de varit med om och vad de upplevt som kränkande.

En del i att arbeta med människor i så utsatta situationer som Berny beskriver är att hantera risken att kränka och trampa på fötter. När individer är så pressade och stressade och desperata som de många gånger är när socialtjänsten kommer in i bilden så är det sista som behövs tjänstemän som inte kan förmedla empati och på ett förståeligt sätt klargöra varför man inte kan hjälpa till, om man nu inte kan det av något skäl. Därför är samtalskompetensen så avgörande i myndighetsutövning och i vissa fall kan övning i empati vara lämpligt. Tro det eller ej, men det är inte alltid så lätt att vara empatisk och även om många av oss anser att vi är empatiska så är det inte säkert att vi lyckas med denna svåra uppgift; att sätta våra egna referenser och erfarenheter inom parantes och försöka att helt och hållet vara närvarande till hur personen mitt emot oss upplever det som händer. Tänk dig själv; att inte bli förstådd, att inte känna sig hörd. Inte konstigt att man blir besviken när den som är tänkt att vara den sista räddningen inte ens kan erbjuda det.

Även om träning på empatisk förmåga borde prioriteras högre i kommunerna och även om det finns alldeles för många i Sverige idag som har haft negativa erfarenheter av sin kontakt med socialtjänsten så vill jag ändå säga att avslagsbeslut i de flesta fall inte handlar om ovilja att hjälpa till eller illvilja mot individen (jag kan inte svära på att det inte har hänt någonstans i vårt avlånga land). Avslagsbeslut har grunden i handläggarnas skyldighet att följa de regler och riktlinjer som har satts upp på riksdagsnivå, av Socialstyrelsen, av domstolarna och av kommunalpolitikerna. I vissa avseenden ser det olika ut från kommun till kommun eftersom kommunen har beslutats vara mest lämpad att själv utföra arbetet utifrån sina egna förhållanden.

Precis som Berny Pålsson skriver så är hemlöshet oerhört påfrestande både psykiskt och fysiskt och de flesta av oss skulle inte orka med den sortens liv särskilt länge. Hon har också rätt i att det kan gå fort att förlora sin bostad om man har lite otur. I många av Sveriges kommuner idag är bostadsbristen, och även svårigheten att komma in på bostadsmarknaden, ett stort problem för unga och nyhitkomna. De är grupper som tidigare inte haft detta bekymmer. För missbrukare och samhällets original som lever lite vid sidan av har det varit svårt under en längre tid.

Berny har också rätt i att man inte kan lita på att myndigheterna hjälper till att hitta ett nytt hem. Vi som skriver har självklart inte insyn i alla kommuner men det vanliga är att socialtjänsten inte är en bostadsförmedling. Visst finns allmännyttan och kommunala bostadsbolag i flera kommuner men de har ingen skyldighet att dela ut lägenheter till dem som står utan. De har kösystem och kvalifikationer som de väljer utan att ta särskild hänsyn till socialtjänstens behov och önskemål. Socialtjänsten har ingen särskild makt att utöva över hyresvärdarna. Den lösning som tas till för att säkerställa tak över huvud, om kommunen har en sådan policy, är ofta vandrarhem under så kort period som möjligt.  Ofta finns några jourlägenheter i kommunen och de står inte tomma många timmar i taget.

Däremot har hon inte rätt i att socialtjänsten är nöjd med att kunna kontrollera individer genom att ha dem boende på vandrarhem. Skulle vilja våga påstå att det är precis tvärtom. Det är en socialtjänstdröm att inte ha några invånare som är nödgade till vandrarhemsboende utan endast ha invånare med egna hyreskontrakt. Vandrarhem kostar mycket pengar och resulterar i visst behov av kontroll för att säkerställa att individen som bor där verkligen gör sig berättigad till bistånd. Dock inte mer kontroll än någon annan som söker försörjningsstöd.

Berny beskriver att hon och hennes fästman lyckades åstadkomma mer än socialtjänsten på boendefronten när de blev fria från droger och kunde fokusera på uppgiften att hitta en lägenhet. Det är precis så det är tänkt; när individen har en förmåga att ta ansvar för sin situation så ska han eller hon göra det, inte socialtjänsten. (Om Berny inte lyckats ta sig ur sitt missbruk så hade antagligen insatserna från socialtjänsten sett annorlunda ut. De hade dock inte sett ut som en hyresrätt.) Socialtjänsten skall endast vara ett yttersta skyddsnät för individen att landa i för att inte slå ihjäl sig. Socialtjänsten och i synnerhet försörjningsstöd erbjuder inte guldkant på tillvaron. Det erbjuder inte mer service än vad nästan lika fattiga medborgare får. Tanken är fortfarande att individen själv måste göra det största jobbet. Socialtjänstlagen är baserad på frivillighet och att individen i största möjliga mån skall vara ansvarig för sin egen situation.

Processen med försörjningsstöd är dock bland det mest begränsande man kan utsättas för i Sverige. Som vi skrivit tidigare så är det den sista utvägen till försörjning och är, i alla fall enligt dagens lagstiftning, inte tänkt att vara en medborgarlön. Detta i sig är ett första hinder att överkomma och tydliggöra när medborgare kommer i kontakt med socialtjänsten för första gången. I många fall måste vi säga nej och kan inte hjälpa till. I många fall kommer individen att kunna hjälpa sig själv i större utsträckning än vad socialtjänsten kan. Men i minst lika många fall är socialtjänsten en nödvändighet för att individen ska få en chans att hämta andan och kunna hjälpa sig själv. Precis som Berny beskriver.

En socialtjänst kan vara hur dålig som helst

TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) har gjort en sammanställning av vilka yrkesgrupper som är mest pressade på jobbet. Socionomer är inte helt förvånande en av de yrkesgrupper som sticker ut med höga krav och lite inflytande över sin arbetssituation. Enligt TCO jobbar socionomer mycket övertid och har svårt att påverka sin arbetstid.

Socionomerna är en av flera yrkesgrupper med dessa förutsättningar. Även lärare, skolledare och sjuksköterskor är hårt pressade. Arbetssituationen är ohållbar enligt TCO. Det krävs bättre förutsättningar för cheferna att leda sina verksamheter för att åtgärda. Det krävs smartare organisation och ibland även mer resurser säger Eva Nordmark som är ordförande på TCO.

För oss som arbetar i en politiskt styrd organisation, inom kommunen i vårt fall, så känns beskrivningen igen.  Kommunen är trots allt den vanligaste arbetsplatsen för socionomer, även om det finns flera andra. Väljer man att arbeta kommunalt, som vi har gjort, så får man finna sig i att resurserna är begränsade och att förutsättningarna förändras mer eller mindre och med jämna mellanrum eftersom vi är politikerstyrda.

För oss handlar arbetet om att göra det bästa möjliga med begränsade resurser. Hjälpa så många som möjligt så snabbt som möjligt på ett så rättssäkert och på ett så respektfullt sätt som möjligt. Baserat på ovanstående är det inte konstigt att socialsekreterare blir stressade av sin arbetssituation.

Jag håller med Eva Nordmark om att cheferna behöver bättre förutsättningar att leda sina verksamheter. Socialtjänsterna behöver nog också bli smartare i sin organisation och i en del fall behövs säkert mer resurser. Överallt hör man rop på mer resurser till kommuner. Jag vill vara lite motvals och våga mig ut på hal is genom att säga att det inte alls är säkert att det alltid är mer resurser som krävs. Ibland kan det faktiskt handla om att omfördela de resurser man redan har och göra sitt arbete mer effektivt.

Jag tror dock att flera kommuner och deras socialtjänster har fastnat i ett alldeles för långsamt förändringsarbete av sig själv, eftersom det inte finns några konkurrenter. Kommunens socialtjänst är alltid den instans som snabbast och bäst handlägger en ansökan om bistånd, eftersom ingen annan erbjuder den tjänsten. Medborgarna måste därför finna sig i den service eller bristfälliga service som kommunen erbjuder. Socialtjänsten, särkilt de instanser som pysslar med myndighetsutövning och inte kan dras in, blir inte pressad av någon konkurrent att förbättra sig och har själv svårt att motivera sig till utveckling eftersom det inte finns någon risk att existensberättigandet försvinner.

Rent krasst kan en socialtjänst vara nästan hur dålig som helst på sitt uppdrag. Vi medborgare kan inte rösta med våra fötter och gå till en annan socialtjänst om vi är missnöjda. Vad vi medborgare kan göra är att kräva mer av våra politiker och vara med medvetna i våra val vart 4:e år. Jag tror att det är helt nödvändigt att vi är mer medvetna i våra val. Vilka kommunalpolitiker som sitter i nämnderna är avgörande för hur tolkningen av socialtjänstlagen blir. Det är inte alla medborgare som är införstådda med att det är politikerna som står för beslut som exempelvis tvångsomhändertagande enligt Lagen om vård av Unga. Förvisso fattar politikerna sina beslut baserat på tjänstemännens utredningar, men med kompetenta, pålästa politiker kommer vi åt de mindre kompetenta tjänstemännen. På samma sätt kommer vi runt risken med ignoranta politiker genom att ha kompetenta tjänstemän. Båda parterna behövs i det system vi har kommit överens om i det här landet. Jag tror att det är ett system med stor potential. Om vi alla; röstberättigade skattebetalare, förtroendevalda och tjänstemän tar vårt ansvar. För med det här systemet så kan en socialtjänst också vara hur BRA som helst.

Rätt ersättning??

I går kunde vi höra på radion att det gjorts en stor socialförsäkringsutredning. Denna visade att det är många sjuka som inte får ersättning från Försäkringskassan, så kallade nollplacerade, som i stället behöver försörjningsstöd. Detta är inte någon nyhet för oss som jobbar med försörjningsstöd, utan en lättande bekräftelse på det vi upplever i arbetet.

Så varför spelar det någon roll om en person får sjukpenning eller socialbidrag? Det är ju skattepengar i vilket fall som helst...?
Skillnaderna för den enskilde är stora:

• Sjukpenningen är inte beroende av partnerns inkomst, eller familjens sparade pengar. Vid ansökan om försörjningsstöd får hushållets inkomster och tillgångar inte överstiga normen för socialbidrag.
• Vid behov av sjukpenning undersöks inte bilinnehav eller fastighetsägande. Den som söker försörjningsstöd får inte har några tillgångar, inte bilar, bostadsrätter eller hus.
• Sjukpenning söker man för varje sjukperiod. Försörjningsstödet prövas varje månad.
• Bedömningen kring rätten till sjukpenning grundar sig på en bedömning om arbetsförmåga. Bedömningen kring rätten till försörjningsstöd grundar sig på en ekonomisk utredning och en utredning om personen gör vad han eller hon kan för att bli självförsörjande.

Att få försörjningsstöd när man är sjuk, i synnerhet när man är långtidssjuk innebär att man behöver leva som fattig med ett bidrag som är tänkt som en tillfällig hjälp när inget annat finns.

Radioreportaget kan du läsa mer om och lyssna till här

Lagen och människorna

Arbetet med försörjningsstöd är lagstadgat och bygger i grund och botten på följande paragraf:

Socialtjänstlagen 4 kap 1 §
Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt.
   Vid prövningen av behovet av bistånd för livsföringen i övrigt får hänsyn inte tas till den enskildes ekonomiska förhållanden om rätten att ta ut avgifter för biståndet regleras i 8 kap.
   Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv.

Paragrafen reglerar alltså:
1. Att den som inte kan försörja sig själv, eller bli försörjd på annat sätt har rätt till försörjningsstöd från kommunen.
2. Att försörjningsstödet ska utformas på så sätt att den sökande tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
3. Att den sökande ska ges möjligheter att leva ett självständigt liv.

I de följande paragraferna räknas det upp vad försörjningsstödet ska kunna täcka, vilka inkomster som är undantagna, regler kring praktik och även en möjlighet att i vissa fall bevilja mer bistånd.
Lagen är en ramlag och inte speciellt detaljerad, vilket ger utrymme till viss bedömningar utifrån den enskilda individen. Det är också det som gör att det behövs högskoleutbildade socionomer som arbetar med försörjningsstödet i stället för välprogrammerade datorer. Det vi gör är inte bara att knappa in siffror i ett system och sen få ut ett plus eller ett minus. Vi jobbar med att bedöma undantagen och att motivera till förändring. Till det behövs det människor. Utbildade och kompetenta människor.
 
Resten av socialtjänstlagen kan ni läsa här.

Artikel 26

Barnkonventionens 26:e artikel påpekar barns rätt till social trygghet. Sverige får i Rädda Barnens rapport om barnfattigdom som vi tidigare länkat till kritik för att man inte lyckas med ett system som i tillräcklig utsträckning reducerar fattigdom. Den ekonomiska familjepolitik som bedrivs har under senare tid inte varit så utjämnande som den tidigare varit. Den relativa fattigdomen låg under 2003 på ca 10 %, 2009 hade den stigit till 15,2 %. Det är en alltför snabb negativ utveckling. För att vända denna trend behövs en förändrad familjepolitik. Det är alltså hög tid för politikerna och makthavarna att vakna upp och se över vårt socialförsäkringssystem. Eller vill vi att fler människor i Sverige ska bli fattiga och att de fattiga ska bli ännu fattigare??


Artikel 26: Social trygghet
1. Konventionsstaterna skall erkänna rätten för varje barn att åtnjuta social trygghet, innefattande socialförsäkring och skall vidta nödvändiga åtgärder för att till fullo förverkliga denna rätt i enlighet med sin nationella lagstiftning.

2. Förmånerna skall, där så är lämpligt, beviljas med hänsyn till de resurser som barnet och de personer som ansvarar för dess underhåll har och deras omständigheter i övrigt samt med hänsyn till varje annat förhållande som är av betydelse i samband med en ansökan om en sådan förmån från barnet eller för dess räkning

Vilka söker bistånd enligt Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering?

Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering har skrivit en ny rapport där man kartlägger mottagarna av ekonomiskt bistånd.

Tre fjärdedelar av biståndstagarna har kontakt med flera olika aktörer för att få sin försörjning och de som har ekonomiskt bistånd och är inskrivna på Arbetsförmedlingen deltar mer sällan i program än de som försörjs av a-kassa.

Rapporten är från 2009 och då bodde 315 000 personer, det är 5,5 % av befolkningen mellan 16-64 år, i ett hushåll som under någon period det året beviljades försörjningsstöd. Varför söker man bistånd? Ofta handlar det om att den som behöver söka bistånd inte etablerat sig på arbetsmarknaden. Vilka är det som söker bistånd? Många är yngre och många är hitkomna från andra delar av världen. Vanligast är det att människor i 20-årsåldern får bistånd. Ovanligast är det att folk i 40-årsåldern får bistånd. Även ensamstående med barn är överrepresenterade bland de som söker försörjningsstöd. Ytterligare en vanlig grupp är äldre svenskfödda män och de får ofta kompletterande bistånd av hälsoskäl och som ett komplement till ersättningar från Försäkringskassan.

Precis som vi vittnat om tidigare här i bloggen så bekräftas i rapporten att många som har försörjningsstöd också har kontakt med andra instanser. 25 % träffar bara kommunen men 17 % har kontakt med både kommunen, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Fyra av tio har kontakt med kommunen och Arbetsförmedlingen och 20 % har kontakt med kommunen och Försäkringskassan. Tre fjärdedelar av biståndstagarna möter alltså mer än en aktör för att trygga sin försörjning. Eva Mörk, som är professor på nationalekonomiska institutionen vid Uppsala Universitet, menar att risken att falla mellan stolarna ökar när flera parter är inblandade då även risken att ingen vill ta huvudansvaret för individerna ökar.

Om man är arbetssökande och inskriven på Arbetsförmedlingen men försörjs av ekonomiskt bistånd så är risken högre att man inte deltar i något av de arbetsmarknadspolitiska programmen. Hela 22 % i gruppen med försörjningsstöd klassas som "övriga inskrivna" hos Arbetsförmedlingen. Motsvarande siffra för de arbetssökande som försörjs av a-kassa är 7 %. När man är "övrig inskriven" anses man inte kunna söka arbete aktivt eller omgående kunna börja ett arbete.

Rapporten kan ni som är intresserade komma åt här från sidan. Den heter "Fattig, sjuk och arbetslös – en beskrivning av personer i kläm mellan stat och kommun"

De sökande

Idag tänker jag skriva om dem som berörs allra mest av försörjningsstödet, nämligen de sökande. I förarbetet innan denna blogg pratade vi som skriver mycket om vad vi ville att bloggen skulle handla om. Vi var upprörda på att vi känner att vårt yrke inte uppskattas, att lönerna är låga och att det visas mycket liten förståelse för svårigheterna i vårt jobb. Vi känner också att media framställer vårt arbete i negativa ordalag fler gånger än de framställer det positivt. Vi har pratat om hur debatten kring fattigdom ser ut och känt att det fattas en röst. Vi har också pratat om att samarbetet med andra myndigheter kan ha sina hinder och svårigheter.

MEN vi har aldrig diskuterat att vi vill beklaga oss över våra sökande. Det vill vi inte för det finns inget att beklaga sig över. Vårt jobb hade inte varit något utan de sökande (så klart). De allra flesta av människorna vi träffar dagligen är vanliga medborgare som är glada eller ledsna, som är friska eller sjuka, som har familj eller som är ensamma, som har barn eller som har föräldrar, som skrattar eller gråter, som blir upprörda över orättvisor och nöjda över rättvisor. Det är många gånger jag känner mig överlycklig när det har gått bra för en av mina ungdomar, och det händer att jag känner stor frustration över att de inte riktigt når sina mål så snabbt som de önskar. Jag känner stort engagemang för att de människor jag möter i mitt arbete ska få en möjlighet att förändra sin situation.

Många gånger förundras jag över att dessa människor är så tålmodiga och ödmjuka. Som de gånger när jag inte hunnit handlägga deras ansökningar så snabbt som jag skulle önska och de ringer och frågar hur det går, jag har då varit ärlig och berättat att jag jobbar på så snabbt jag kan, men att den tyvärr inte är klar ännu. Då bemöts jag ofta av ett: "Jag ville bara veta, stressa inte!". Eller de gånger när jag har gjort en betalning till deras konto, men missat en siffra i deras konto och pengarna har studsat och de bara säger ett enkelt: "Det där kan hända vem som helst". Mina sökande är fantastiska människor och jag skulle inte vilja vara utan dem för något i världen.

Operation rädda Försäkringskassan

Idag kan man lyssna på Ekots lördagsintervju på Sveriges Radio P1. Där intervjuas Försäkringskassans nya generaldirektör Dan Eliasson angående det tappade förtroendet för sjukförsäkringen och det viktiga samarbetet med läkarna. Självklart kan ni lyssna på det här.

En inbjudan till våra vänner läkarna

Under tiden som fredagens middag gosar till sig i ugnen tar jag tillfället i akt och funderar lite över en av våra utmaningar som socialsekreterare. Vi som utreder rätten till försörjningsstöd har en mångfacetterad uppgift. Jag har stött på flera människor som lever i villfarelsen att arbetet endast handlar om att räkna plus och minus dagarna i ända. Hade jobbet varit så enkelt så hade vilken välavlönad ekonom som helst kunna utfört arbetet, om ni missförstår mig rätt. Därför vill jag genast, å mina och mina kollegors vägnar, dementera detta felaktiga påstående. Det kommer säkert en mer detaljerad och varierad bild av vårt arbete i en dator nära dig inom kort. Själv tänker jag diskutera något annat.

En stor del av uppdraget består i att vara spindel i nätet, om ni tillåter en uttjatad metafor. Det är inte helt sällan vi socialsekreterare behöver vara i kontakt med flertalet andra professioner för att på bästa sätt kunna hjälpa de individer vi möter. Oftast fungerar det alldeles ypperligt men ibland kan det vara lite mer krävande. En grupp kollegor som vi önskar ett tätare samarbete med är läkarna. Detta eftersom många av dem vi försöker hjälpa ut i självförsörjning är sjuka, fattigdom har den effekten på folk. Socionomutbildningen är förvisso bred men den har inte givit oss kompetensen och mandatet att bedöma fysisk och psykisk arbetsförmåga eller funktionsnedsättning. Det är det vi använder läkarna till.

För er som inte arbetar med försörjningsstöd eller varit i kontakt med det av andra skäl så kan jag berätta att rätten till bistånd är kopplad till motprestation. För att få försörjningsstöd krävs att man själv bidrar och gör vad man kan för att bli självförsörjande. Om man av hälsoskäl till exempel inte kan söka arbeten eller gå en utbildning, eller vad nu överenskommelsen är med socialsekreteraren, så krävs det att dessa hälsoskäl styrks av en läkare genom sjukskrivning. Syftet med det är självklart att individen ska kunna söka sjukpenning hos försäkringskassan istället för att söka försörjningsstöd hos kommunen. Dessa krav kan säkert variera en smula från kommun till kommun eftersom socialtjänstlagen är en ramlag, men i huvudsak är grundtanken att man ska arbeta om man kan och kan man inte ska detta styrkas av en läkare.

Bekymret är att en del av våra vänner läkarna inte verkar vara införstådda med detta. Det är förvisso inte konstigt. Jag kan verkligen inte särskilt mycket om andras arbetsuppgifter. Men man kan alltid lära sig mer!

Därför hoppas jag att det är flera läkare som läser detta och flera som känner läkare som läser detta. Jag inbjuder och uppmanar er till att ta kontakt med er kommunala socialtjänst för att etablera ett tätare samarbete och utbyta erfarenheter.

Om detta inlägg väckt frågor om vad svårigheterna med detta ack så viktiga samarbete kan vara eller om du själv är läkare och vill lära oss socionomer något eller om du har egna erfarenheter i ämnet, tveka inte att låta dig bli hörd i kommentarsfältet eller till vår mejl!

Dagens karamell

Efter tre ICA-pizzor och lite kranvatten tar vi oss an uppgiften att skriva vårt andra blogginlägg. Vi stöter på svårigheten att vi har så mycket att säga och inte vet i vilken ände vi ska börja.

Är det en bra start att förklara socialförsäkringssystemets grunder?
Eller ska vi dyka rakt in i barnfattigdomen?
Eller kasta oss in i frågan om bostäder?
Eller publicera statistik kring behovet av försörjningsstöd?
Eller länka till forskare och andra storheter inom området?
Eller hitta någon artikel som vi kan tycka till om?
Eller något annat?

Ge oss gärna förslag om det är något ni vill att vi ska gräva i.

Vi börjar med att skriva något om riksnormen för försörjningsstöd. Kul va?

Försörjningsstödet är tänkt att vara det allra yttersta skyddsnätet i socialförsäkringssystemet. Riksnormen är satt till en mycket låg nivå av flera anledningar. Bland annat för att den är tänkt att vara en tillfällig lösning i väntan på annan inkomst, mer om det i ett annat inlägg. Många människor som lever på försörjningsstöd gör det under mycket lång tid, vilket får stora konsekvenser för dessa familjers levnadsvillkor. Till exempel går det inte att planera för oförutsedda utgifter när du under flera år levt utan marginaler och kämpar med att barnen ska ha lagom stor overall och hela gympaskor. Dessutom blir föräldrar många gånger beskyllda för att prioritera fel. Om de köper den snygga jackan som sonen vill ha blir omdömet att "det slösas med pengarna" och om de låter bli att köpa jackan så var det "snålt att inte ens låta pojken få det han så gärna önskar". 

Vid föreläsningen med Tapio Salonen i förmiddags fick vi veta att den fattigaste tiondelen av befolkningen inte har förbättrat sin levnadsstandard, medan den rikaste tiondelen har ökat sin disponibla inkomst med 70-75% under de senaste 10 åren. Det innebär att inkomstklyftorna ökat markant. De fattigaste människorna följer alltså inte med i den ekonomiska utvecklingen i Sverige idag. År 1981 var den svenska välfärden bäst i världen och den karamellen går vi runt och suger på fortfarande. Den har dock tappat smaken för länge sedan och vi har fått hål i tänderna och har inte ens råd att gå till tandläkaren!

Hoppsan, det här blev inte alls ett inlägg om riksnormen som vi hade tänkt. Men den som väntar på något gott...

Summorna i riksnormen kan ni ändå läsa om i Socialstyrelsen meddelandeblad och Tapio Salonens senaste rapport hittar ni här.

Välkomna!

Idag har en idé väckts i våra socialsekreterarhuvud efter att ha lyssnat på forskaren Tapio Salonen och författaren Susanna Alakoski. Vi har beslutat att ta vårt ansvar som yrkesverksamma socialarbetare och ge oss in i debatten kring försörjningsstöd, fattigdom, socialpolitik och den del av socialtjänsten där vi är verksamma i Sverige idag.

Vi tycker att socialtjänsten stundom får oförtjänt mycket orättvis publicitet och vi vill försöka väga upp detta genom att ge en annan bild av hur socialtjänsten arbetar. Vi vet idag inte exakt var denna blogg kommer att landa, men vi vill göra vad vi kan för att ge läsaren en mer nyanserad bild av den verklighet som vi upplever. Vi vill helt enkelt visa på en annan sida av myntet.