TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) har gjort en sammanställning av vilka yrkesgrupper som är mest pressade på jobbet. Socionomer är inte helt förvånande en av de yrkesgrupper som sticker ut med höga krav och lite inflytande över sin arbetssituation. Enligt TCO jobbar socionomer mycket övertid och har svårt att påverka sin arbetstid.
Socionomerna är en av flera yrkesgrupper med dessa förutsättningar. Även lärare, skolledare och sjuksköterskor är hårt pressade. Arbetssituationen är ohållbar enligt TCO. Det krävs bättre förutsättningar för cheferna att leda sina verksamheter för att åtgärda. Det krävs smartare organisation och ibland även mer resurser säger Eva Nordmark som är ordförande på TCO.
För oss som arbetar i en politiskt styrd organisation, inom kommunen i vårt fall, så känns beskrivningen igen. Kommunen är trots allt den vanligaste arbetsplatsen för socionomer, även om det finns flera andra. Väljer man att arbeta kommunalt, som vi har gjort, så får man finna sig i att resurserna är begränsade och att förutsättningarna förändras mer eller mindre och med jämna mellanrum eftersom vi är politikerstyrda.
För oss handlar arbetet om att göra det bästa möjliga med begränsade resurser. Hjälpa så många som möjligt så snabbt som möjligt på ett så rättssäkert och på ett så respektfullt sätt som möjligt. Baserat på ovanstående är det inte konstigt att socialsekreterare blir stressade av sin arbetssituation.
Jag håller med Eva Nordmark om att cheferna behöver bättre förutsättningar att leda sina verksamheter. Socialtjänsterna behöver nog också bli smartare i sin organisation och i en del fall behövs säkert mer resurser. Överallt hör man rop på mer resurser till kommuner. Jag vill vara lite motvals och våga mig ut på hal is genom att säga att det inte alls är säkert att det alltid är mer resurser som krävs. Ibland kan det faktiskt handla om att omfördela de resurser man redan har och göra sitt arbete mer effektivt.
Jag tror dock att flera kommuner och deras socialtjänster har fastnat i ett alldeles för långsamt förändringsarbete av sig själv, eftersom det inte finns några konkurrenter. Kommunens socialtjänst är alltid den instans som snabbast och bäst handlägger en ansökan om bistånd, eftersom ingen annan erbjuder den tjänsten. Medborgarna måste därför finna sig i den service eller bristfälliga service som kommunen erbjuder. Socialtjänsten, särkilt de instanser som pysslar med myndighetsutövning och inte kan dras in, blir inte pressad av någon konkurrent att förbättra sig och har själv svårt att motivera sig till utveckling eftersom det inte finns någon risk att existensberättigandet försvinner.
Rent krasst kan en socialtjänst vara nästan hur dålig som helst på sitt uppdrag. Vi medborgare kan inte rösta med våra fötter och gå till en annan socialtjänst om vi är missnöjda. Vad vi medborgare kan göra är att kräva mer av våra politiker och vara med medvetna i våra val vart 4:e år. Jag tror att det är helt nödvändigt att vi är mer medvetna i våra val. Vilka kommunalpolitiker som sitter i nämnderna är avgörande för hur tolkningen av socialtjänstlagen blir. Det är inte alla medborgare som är införstådda med att det är politikerna som står för beslut som exempelvis tvångsomhändertagande enligt Lagen om vård av Unga. Förvisso fattar politikerna sina beslut baserat på tjänstemännens utredningar, men med kompetenta, pålästa politiker kommer vi åt de mindre kompetenta tjänstemännen. På samma sätt kommer vi runt risken med ignoranta politiker genom att ha kompetenta tjänstemän. Båda parterna behövs i det system vi har kommit överens om i det här landet. Jag tror att det är ett system med stor potential. Om vi alla; röstberättigade skattebetalare, förtroendevalda och tjänstemän tar vårt ansvar. För med det här systemet så kan en socialtjänst också vara hur BRA som helst.
