Hejdå!

Som ni vet är vi två som bloggar här. Nu är det dock dags för mig att säga hejdå till bloggen,  anledningen är att jag inte längre jobbar med försörjningsstöd, utan sedan ett par månader tagit mig an nya utmaningar på Försäkringskassan.





När jag tittar tillbaka på mina sju år inom försörjningsstöd inser jag hur mycket jag lärt mig och att jag bär med mig en stabil grund att stå på i resten av mitt arbetsliv. Men jag vill speciellt passa på att faktiskt skriva om några av de viktigaste sakerna.

1. Jag har fått en mycket större förståelse för hur de ekonomiska förutsättningarna påverkar våra liv på så himla många andra områden; hälsa, boende, självförtroende, arbete och sociala kontakter blir lidande när man inte kan försörja sig själv. Det är bland annat därför det är viktigt med en fungerande socialtjänst som kan stötta upp i detta, hjälpa dem som har det ekonomiskt tungt att inte rasa djupare än de behöver.

2. Bostadslöshetsfrågan måste lösas på ett bättre sätt. Det är inte rimligt att människor ska behöva vara utan bostad och det är inte heller rimligt att skattebetalarna ska behöva pröjsa för hotellboenden som blir semipermanenta lösningar. De lösningar som används idag är inte tillräckligt effektiva. Kanske kan bostad först vara en bra lösning. Jag vet inte, men en förändring behöver ske.

3. Socialsekreterarna som jobbar med försörjningsstöd är oerhört skickliga. De håller många bollar i luften samtidigt, de agerar spindeln i nätet och hjälper de sökande med så mycket mer än bara ekonomin. De är ofta engagerade i sina klienter och försöker på alla tänkbara sätt stötta så mycket det går.

4. Att vara myndighetsperson är en viktig roll, vi representerar demokratin. Det är en roll där man ha makt att förändra människors situation, men också har ett ansvar för att detta sker i enlighet med lagar och förordningar. Det är viktigt att inte agera godtyckligt. Medborgaren ska i så stor utsträckning som möjligt kunna förutse vad som ska hända när de behöver vara i kontakt med myndigheterna. Jag har fått en stor respekt för den rollen och försöker hålla mig ödmjuk inför dem jag möter.

Det har varit väldigt roligt att blogga här. Vi får mycket positiv respons. Men jag tror att det är bra att faktiskt jobba med försörjningsstöd för att kunna ge en rättvis bild av det. Kanske kommer jag tillbaka och gästspelar någon gång, men nu är det dags att lämna över stafettpinnen till min vän och kollega. Jag tror också att det kommer att komma en efterträdare till mig inom kort.

Socialstyrelsens meddelandeblad om lagändringarna

För den som är intresserad av att läsa en fördjupad information länkas här till Socialstyrelsens meddelandeblad om lagändringarna.

Ett litet stimulanspaket till den som arbetar

Den tredje förändringen i socialtjänstlagen, giltig från den 1juli i år, har jag inte helt och hållet bestämt vad jag anser om ännu.

Enligt den förändringen ska den individ som sökt och erhållit bistånd löpande i minst sex månader och därefter får, eller sedan tidigare, har en anställning men ändå inte tjänar tillräckligt för att bli självförsörjande få behålla 25 % av sin nettoinkomst. Det kallas jobbstimulans och återfinns i 4 kap 1 b § SoL. Syftet är helt enkelt att det ska löna sig att ta ett arbete.

Från att sexmånadersgränsen infaller ska en eventuell beräkning av bistånd för den individ bestämmelsen gäller göras med hänsyn till dessa 25 % löpande under 24 månader. Det gäller oavsett om man under perioder är självförsörjande. Efter de två åren måste individen "kvalificera sig" för att på nytt kunna få jobbstimulans genom att beviljas försörjningsstöd i ytterligare sex månader.

Skälen till att jag ännu inte riktigt bestämt mig för om det är en bra idé eller inte är följande.
För det första görs bedömningen av rätten till bistånd med hänsyn till vad en låginkomsttagare på orten kan ha råd med. En låginkomsttagare på min ort får sällan eller aldrig 25 % extra utbetalt av sin arbetsgivare under en tvåårsperiod. Plötsligt blir det kanske mer lönsamt för en låginkomsttagare att söka försörjningsstöd medan man arbetar än att bara arbeta.

Dessutom är jag fundersam till det faktum att jobbstimulansen ska beräknas per individ, inte per hushåll. Generellt görs bedömningen om rätten till bistånd utifrån ställningstagandet att vuxna som lever tillsammans under äktenskapsliknande former är försörjningsskyldiga gentemot varandra och därmed har gemensam ekonomi. Hur ställer vi oss till om den ena parten inte följer planering och därmed får avslag, avbryts den andres jobbstimulans då? Och om så sker, är det bra eller dåligt?

På samma sätt frågar jag mig om de 25 % som Kim tjänar ihop på sin jobbstimulans endast får sparas eller konsumeras av Kim eller får även Robin som lever med Kim spara dem eller konsumera dem utan att jag ska ta hänsyn till det i min bedömning av biståndet? Jag antar att svaren på dessa frågor kommer att falla på plats med tiden, men ännu har jag inte riktigt fått kläm på vad jag tycker om det.

På samma sätt som med arbetsmarknadsåtgärderna för vuxna så har redan min kommun infört en liknande jobbstimulans som nu slås ut av lagändringen. Baserat på de erfarenheter jag har därifrån så tror att de 25 % kommer att göra stor skillnad för de enskilda individer som får ta del av den och plötsligt får lite marginal i tillvaron och på det viset är lagändringen bra!

Vuxna får erbjudas arbetsmarknadsåtgärder av kommunen

Jag går direkt på ändring nummer två i socialtjänstlagen gällande från den 1 juli.

Den följer samma "arbetslinje" som ungdomarnas rätt att tjäna mer pengar. Socialtjänsten ges möjlighet att även för de sökande som är över 25 år erbjuda praktik eller kompetenshöjande verksamhet när Arbetsförmedlingen inte kan erbjuda några åtgärder. Hittills har bestämmelsen bara gällt de unga under 25 år. Förändringen består i att åldersgränsen i 4 kap. 4 § SoL tas bort.

I och med ändringen blir det alltså behovet som får styra istället för åldern. Det tycker jag är bra! I vår kommun har vi redan en ganska bred sådan arbetsinriktad verksamhet och har kunnat erbjuda sådana tjänster under en längre tid för de som har behovet. Nu finns det tydligt reglerat i lagen och jag hoppas att det kommer att hjälpa många som kanske inte kommer ifråga för åtgärder via Arbetsförmedlingen men som av olika skäl har svårt att komma in på vår allt mer krävande arbetsmarknad med allt orimligare krav.

För mig är det tydligt att vi har en allt större grupp individer som trots en skaplig utbildning och även en hel del arbetslivserfarenhet hamnar utanför och inte får en chans att komma tillbaka efter en tid i arbetslöshet. Så borde vi inte behöva ha det. Många gånger är det färska referenser och en möjlighet för arbetsgivaren att "prova på" arbetstagaren som krävs för att det ska bli tal om anställning. Här kan nu kommunerna hjälpa till! Alltså även denna ter sig vara en lagändring till det bättre om du frågar mig.

Unga ska inte behöva försörja sina föräldrar

Det har varit ett långt uppehåll i skrivandet. Även den mest hängivne kan ibland behöva ta en paus från jobbtänkandet för att göra annat. Glädjande nog för er trogna läsare känner jag nu att inspirationen återkommer och jag tror mig vara redo att väcka bloggandet till liv igen. 

Idag ska enligt kvällspressen bli årets hetaste dag. Värmekänslig som jag är kräver den redan av mig att jag minimerar all fysisk ansträngning för att stå ut. Vad kan då vara lämpligare än att slå mig till ro och fundera på vilka nya aspekter av försörjningsstöd som kan vara intressant att ta upp här.

Kommer genast på att vi från den 1 juli i år har fått tre stora förändringar avseende försörjningsstöd i socialtjänstlagen. Här kommer en kort presentation och reflektion kring en av dessa. 

Den handlar om att unga ska få tjäna mer pengar genom arbete utan att pengarna ska räknas med i familjens inkomster när rätten till bistånd beräknas. Unga kan nu tjäna ett helt basbelopp (44 500 kr för 2013) per år utan att det ska påverka rätten till bistånd. Förändringar återfinns i 4 kap. 1 a § SoL. 

Det tycker jag är bra! Jag anser att barn och unga aldrig ska behöva känna pressen att de måste försörja sina föräldrar. Unga individer ska istället motiveras att ge sig ut i arbetslivet och känna att det påverkar deras egen livskvalitet till det bättre. Ur ett samhällsperspektiv är det viktigt att vi i vuxenvärlden på alla sätt vi kan stimulerar unga till att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden, om det så är via studier, via arbete eller kanske båda i kombination. 

Att även de som växer upp i familjer på gränsen till existensminimum nu i högre grad bereds möjlighet att själva påverka sin ekonomiska situation är bra för både individerna och för samhället. Därmed har vi fått en bra lagändring! 

Vid vägskälet avslag/hyresskuld

Häromdagen satt jag i ett litet informellt möte med mina kollegor som arbetar vräkningsförebyggande. Med stolthet i rösten vill jag säga att min kommun är väldigt bra på att förebygga vräkningar. Vi som många andra kommuner idag har extrem bostadsbrist och mycket av den sociala problematiken hänger ihop med otrygga boendelösningar och uttalad bostadslöshet. Att rädda de förstahandshyreskontrakt som vi kommer i kontakt med står högt på agendan. 

På mötet funderade vi över ett av många knepiga dilemma som vi i vår bransch kan hamna i. Nämligen det att då och då behöva fatta avslagsbeslut på ansökan om bistånd. Konsekvensen blir att den sökande inte får några pengar att betala sin hyra med. Enligt socialjänstlagen är detta en konsekvens som den enskilde kan få leva med om hen av någon anledning inte är berättigad bistånd. 

Det blir knepigt eftersom socialtjänsten lika aktivt försöker undvika att kommunens invånare förlorar sina boenden. I ena stunden får man inga pengar till hyran av socialtjänsten och i nästa stund får man trots allt pengar till hyran av socialtjänsten. Inkonsekvent. 

Naturligtvis är det inte så enkelt. Inte alla behöver socialtjänstens hjälp med sin hyresskuld. Inte alla ska få socialtjänstens hjälp med sin hyresskuld. I de fall där den sökande är berättigad hjälp och får den så sker det inte direkt i en handvändning. Inget ärende är det andra likt. Det går inte att ha generella riktlinjer för hur dessa situationer ska lösas. Det måste alltid göras individuella bedömningar som är helt beroende av hur de olika situationerna ser ut. Ärendet stöts och blöts och utreds noga. Frågan behöver ibland, när summan är hög eller skulden sträcker sig över lång tid, lyftas till politikernivå innan det kan fattas beslut, eftersom regelverket ser ut så.

Oavsett om det fattas bifall eller avslag på en ansökan om hyresskuld så är beslutet allt som oftast kopplat till någon form av plan som upprättas tillsammans med den sökande. Om boendet räddas syftar planen till att förebygga att nya hyresskulder ska uppstå, om ansökan inte beviljas syftar planen till att så snabbt som möjligt få till stånd en annan boendelösning. 

Så vid varje enskilt fall ställs vi inför detta dilemma och måste göra en noggrann bedömning, utan facit. Som så ofta. 

Samboskap på olika villkor

Om jag ska gissa vilket som är det vanligaste fusket så tror jag att det är personer som råkar glömma att de är sambo. Säkert hälften av mina sökande bor inneboende, ofta hos föräldrar, men inte helt sällan hos en vän. De allra flesta är säkert bara inneboende, det är en tuff bostadsmarknad därute, och på många orter är det svårt att få ett förstahandskontrakt.

Det är inte så lätt att kontrollera om en person bara är inneboende eller om han eller hon är sambo. Det finns några tillfällen när det ter sig sannolikt att vi har med ett "äktenskapsliknande" förhållande att göra. Ett sådant är när en ensamstående kvinna blir gravid och pappan visar sig vara hyresvärden.

Någon gång varje månad ringer det också personer som vid telefonsamtalet uppger att de är sambo, men som så snart de fått information om det ömsesidiga försörjningsansvaret blir ovänner och inte ska vara tillsammans längre, men de ska bo ihop som kompisar.

Detta är en fråga som jag brottats med under hela min karriär, men som jag oftast bara får finna mig i att hantera. Det kommer alltid finnas försök till att komma undan försörjningsansvaret, och jag vill inte vara en sån som misstror alla mina sökande hela tiden.

Det finns en aspekt till på detta som jag vill belysa och det är en fälla som jag faller i jämt. När en person bor inneboende hos en person av motsatt kön händer det nästan undantagslöst att jag tänker tanken att det kan vara så att de har ett förhållande, MEN när det är två personer av samma kön tar jag det för självklart att de bara är vänner som bor tillsammans. Jag är fantastiskt dålig på att tänka på att den som ringer kan vara HBT-personer. Det innebär att jag säkert omedvetet kränker människor när jag tar för givet att deras partner är av motsatt kön, men det innebär framförallt att jag inte är rättvis och det blir en lucka i rättssäkerheten.

Detta är något som vi socialarbetare behöver prata mer om och lära oss att uppmärksamma, inte för att sätta dit de samkönade paren, utan för att vara rättvisa.

Låna pengar för att skolan inte klarade av mig...

Som ni vet stöter vi på många väldigt utsatta medborgare i vårt arbete. Jag träffar ständigt ungdomar som av en eller annan anledning inte avslutat sina gymnasiestudier. En del av dem var skoltrötta, någon enstaka fick jobb i stället, en del var mobbade och klarade inte att gå dit, andra hade det för jobbigt hemma för att kunna hantera skolan. Den grupp som jag vill belysa idag är de som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och därför inte klarar av skolan.

Dessa ungdomar hamnar ofta väldigt snett eftersom skolan inta klarar av att ge dem det stöd de behöver för att klara av studierna. Oftast är de kloka ungdomar, men de fixar inte stora klasser, oklara instruktioner, flera bollar i luften, och mycket annat. Oftast är deras funktionsnedsättning som starkast i slutet av tonåren, alltså när man går i gymnasiet. I frustrationen tar de till olika sätt att hantera livet, droger, utagerande beteende, självskadebeteende och mycket annat.

Konsekvensen är inte sällan att de avbryter studierna, de hoppar av och ägnar sig åt annat än skolan. Efter ett par år ser vi att de landar i sig själv och inser att de behöver sina betyg för att få arbete, då finns det många sätt att ta igen sina studier. Folkhögskolor, distanskurser, anpassade program, precis det som de behövde när de var tonåringar. Men nu kostar det pengar att studera. De behöver låna från CSN för att kunna avsluta sina gymnasiestudier.

När ungdomen går i gymnasiet måste skolan bli bättre på att hjälpa dessa ungdomar. Det är inte rimligt att någons funktionsnedsättning gör att de inte kan klara skolan. Jag vet att det finns skolor som ger rätt hjälp och många ungdomar med dessa hinder som får rätt hjälp. Därför är det obegripligt att det ändå förekommer ungdomar som inte får tillräcklig hjälp. Det är inte rättvist.
Det måste vara skolans ansvar att ge dem stöd att kunna avsluta sina studier, att få hjälp och stöd att få en utbildning så att de kan få möjlighet att delta i samhället på samma villkor som sina kompisar. Kanske rädda dem från missbruk, kriminalitet och andra bekymmer.

Dessa ungdomar far illa för att vi som samhälle inte klarar av att hjälpa dem på rätt sätt. Det får mig att undra vad som hänt om de kunde ansöka om skadestånd på samma sätt som de fosterhemsbarn som farit illa i placeringen... Bara en tanke..

Så tar vi en sväng med bostadsfrågan igen...

Det här blogginlägget riskerar att bli en repris av tidigare inlägg, men jag tror att ämnet inte kan belysas för lite.

Jag jobbar med ungdomar som är under 25 år. Inte helt sällan kontaktar ungdomarna och vill flytta hemifrån. De tycker att de är gamla nog. "Nu när jag är 20 år kan jag ju inte bo hemma längre" eller "Nu när jag skaffat flickvän kan jag ju inte bo hemma längre" eller liknande meningar hör jag varje månad. Och visst är det bra om unga människor kan flytta till en egen lya och bli självständiga.
Men är det verkligen rimligt att kräva att socialtjänsten ska stå för hyran? Är det inte rimligare att bo kvar hemma, och koncentrera sig på att skaffa ett jobb och en inkomst innan man drar på sig en hyreskostnad? Enligt de riktlinjer som finns så är det inte okej att höja sin boendekostnad när man har försörjningsstöd (öka sitt bidragsberoende), och därmed blir det också svårt att motivera flytt hemifrån eftersom det i de allra flesta fall innebär en kostnadsökning. Det finns så klart särskilda fall som kräver en individuell bedömning och den bedömningen har vi möjlighet att göra även i dessa frågor.

Jag förstår inte riktigt var den här förväntan på att samhället kommer ifrån. Det måste någonstans ha blivit en missuppfattning att socialtjänsten har skyldighet att uppfylla alla mina rättigheter i alla situationer. När det i själva verket är socialtjänstens uppdrag att individen ska uppnå en skälig levnadsnivå. Inte mer. Det är skäligt att bo. Men kanske inte att bo hur bra som helst.

För det är fult!

Ett vanligt förekommande steg mot självförsörjning som mina sökande kan genomgå är praktik. Det kan vara praktik via Arbetsförmedlingen eller kommunen i syfte att arbetsträna, få nya referenser, få relevant arbetslivserfarenhet, träna svenska eller provjobba inför en faktisk anställning. Det finns många goda skäl till praktik varav "förvaring" eller "vuxendagis" som det pratas om ibland i samhällsdebatten inte kvalificerar sig.

Den senaste tiden har jag vid alldeles för många tillfällen varit med om att sökande som står nära arbetsmarknaden får praktik som provjobb inför en lovad anställning och därefter blir utnyttjade av arbetsgivaren.

Jag har varit med om arbetsgivare som lovar dyrt och heligt, både till mig, arbetsförmedlaren, arbetsmarknadskonsulenten och till den sökande att efter en månads provjobb blir det heltidsanställning. En månad blir sen förlängd till tre månader, tre månader förlängs till sex månader. Allt på grund av att arbetsgivaren är "osäker på den sökandes arbetsförmåga".

Under praktiktiden sliter den sökande hårt för att visa sig duglig och för att få det efterlängtade arbetet. Det händer att den sökande, i ren desperation, ställer upp och praktiserar mer än heltid för att visa sin kompetens. Det godkänns aldrig av Arbetsförmedling och socialtjänst och kommer därför sällan till vår kännedom så vi kan göra något åt det, förrän det är försent. Under tiden lever den sökande på existensminimum och arbetsgivaren betalar ingenting för gratis arbetskraft som är absolut duglig.

I slutändan har anställningen brunnit inne eller blivit tillfällig deltidsanställning.

I många fall fungerar kontakten med arbetsgivaren utmärkt, ovanstående exempel är trots allt undantag, men det är undantag som inte borde finnas alls. När de klumpar ihop sig som de gjort för mina sökande den senaste tiden så blir problemet tydligare och jag blir arg. Den sökande själv och "det sociala skyddsnätet" bestående av Arbetsförmedling och socialtjänst i det här fallen gör sin del av jobbet för att minska utanförskapet i samhället. Arbetsgivaren måste också göra sin del genom att hålla vad hen lovar och inte fuska till sig gratis arbetskraft och utnyttja den till max. För det är fult!