White Trash

Dagens tips är att titta på programmet Kobra på svt-play om uttrycket White Trash som ibland används om en kategori fattiga människor. Väldigt intressant och sätter fokus på vikten av att tänka på hur vi pratar om varandra.

Programmet kan du komma till genom denna länk. Det finns tillgängligt till och med 19 januari, så om du inte hinner se det i julstressen, så är det ingen stress!

Statistik

För dig som i likhet med mig tycker om statistik, vill jag berätta att Socialstyrelsen har tagit fram jämförande statistik avseende försörjningsstödet. Man har tittat på en del olika variabler och tagit fram statistik så att man kan jämföra landets alla kommuner.

Gå in och kika på socialstyrelsens hemsida.

Passa också på att ta en titt på jämförelsen mellan kommunernas information på deras webplatser.

Sådär, nu har jag försett er med kvällslektyr. Trevlig läsning!

Fattig och självförsörjande

För ett par dagar sedan publicerade Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) en rapport vid namn "Inkomster och fattigdom hos före detta socialbidragstagare".

Rapporten visar att de flesta före detta socialbidragstagare får en bättre inkomst när de blir självförsörjande, men att relativt många är fortsatt fattiga. Varje år uppbär ca 6 % av Sveriges hushåll försörjningsstöd och av dessa blir var tredje hushåll självförsörjande, det kan vara genom arbete, studier, förändrade familjeförhållanden eller övergång till någon annan del av socialförsäkringssystemet (sjukersättning, sjukpenning, a-kassa). Enligt rapporten får en fjärdedel av dem som blir självförsörjande ändå så låga inkomster att de kan definieras som fattiga, de flesta av dessa är unga eller i behov av sjukförsäkring.

Det är alltså inte bara stigmatiserande att uppbära försörjningsstöd, det är också stigmatiserande att en gång ha uppburit försörjningsstöd. Den som är fattig och har inkomster precis över normen får inte kompensering de månader som elräkningen kommer, de har svårt att klara oförutsedda utgifter, de får inte uppskov med sina studielån i de fall det finns sådana, de har inga möjligheter att ringa till socialtjänsten och be om matpengar en månad när det var omöjligt att få ihop ekonomin. Det är alltså svårt att vara socialbidragstagare, men det kan vara lika svårt eller till och med ännu svårare att med ett par hundralappars marginal inte vara socialbidragstagare.

Hur ska vi minska antalet barn som vräks?

Under hösten har det pratats och skrivits en del i media om att det är för många barn som vräks runt om i vårt avlånga land. Vad som är för många är så klart relativt men en nollvision borde inte vara en orimlig tanke eftersom inget barn ska behöva uppleva hemlöshet.

Barnombudsmannen (BO) och Kronofogdemyndigheten (KFM) kräver nu lagändringar för att socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande mot vräkning av barnfamiljer. Ett antal kommuner har varit inblandade i samtal kring frågan och detta har lett fram rekommendationer på både lagändringar och insatser i kommunerna:

- Fler resurser ska avsättas hos kommunerna för att förebyggande kunna söka upp de barnfamiljer som har en eller flera hyresskulder för att erbjuda hjälp att reda ut de ekonomiska bekymren.
- Det rekommenderas också att hyresvärdarna blir skyldiga att genast skicka varningsbrev till socialtjänsten när en barnfamilj inte betalat sin hyra för att familjen tidigt ska kunna få stöd av kommunen.
- Ytterligare en önskan är att socialtjänsten blir bättre på att tala med de barn som riskerar att drabbas av vräkning. Både för att få en förståelse för hur barnen påverkas av vräkningen och för att förklara för barnen vad som händer.

BO och KFM å sin sida föreslår två lagändringar, eller tillägg till socialtjänstlagen:
- Socialtjänsten ska vara skyldig att arbeta uppsökande när barn riskerar att bli vräkta, en så kallad vräkningsbestämmelse.
- Det föreslås också att socialtjänsten ska ha möjlighet att säkerställa att hyran betalas direkt till hyresvärden när det är en familj som redan uppbär försörjningsstöd som riskerar att vräkas.

Förslagen är inte oskäliga. Sedan folkhemmen med sin då förhållandevis höga standard byggdes upp för ett halvt sekel sedan har bostadsbrist åter blivit ett förvånansvärt stort socialt problem i Sverige. Det är därför inte konstigt att socionomer i större utsträckning också arbetar med bostadsfrågor på olika sätt för att komma tillrätta med problemen. Även om det kan tyckas konstigt eftersom socionomer varken bygger eller handlar med hus. Idag meddelar hyresvärdar sin socialnämnd eller motsvarande när en hyresgäst blir uppsagd, sen ser det olika ut hur socialtjänsten arbetar vidare med frågan. Med stor sannolikhet kommer en insats varje gång en barnfamilj inte betalar sin hyra att resultera i ännu mer arbete för de flesta kommuner.

Det är onekligen så att förslagen kommer att kräva omorganisering av resurser eller tillsättning av personal i många kommuner. Det är ett omfattande arbete som föreslås. Om det gör skillnad för våra barn så är det bra. Om det går att genomföra utan att de socialarbetare som ska arbeta med ovanstående får en orimlig arbetsbelastning är det också bra.

Jag vill lämna dig, kära läsare, med en liten tankeställare. Debatten kring de vräkta barnen har i viss mån handlat om att kommunerna (socialtjänsten) inte tar sitt yttersta ansvar för barnen. Syftet med den här bloggen är att, när det behövs, visa på en annan sida av myntet. Ofta (jag har inga exakta siffror, men så är det i vår kommun) har socialtjänsten varit inblandad i de familjer där barn riskerar att bli vräkta och arbetat hårt för att avhjälpa problemet. I vissa fall lyckas dock socialtjänsten inte. Det kan ha många orsaker. Det kan handla om faktisk oförmåga hos föräldrarna och då måste vi socialarbetare bli bättre på att ge det stöd som behövs för att föräldrarna ska lyckas. Det kan vara fel ställda krav på olika sätt och då måste vi socialarbetare bli bättre på att ställa rätt krav. Men det kan också handla om föräldrar som inte är intresserade av att samarbeta och bidra på sitt sätt. Dessa föräldrar finns och är en svår grupp att arbeta med. Lagstiftningen är baserad på frivillighet och då kan också en del människor komma i kläm, tyvärr, eftersom glappet till tvångsinsatser är stort. Det är viktigt att det egna ansvaret inte glöms bort. Jag tror inte att svenska folket vill ha en socialtjänst som inte ger individen ett eget val och ansvar för sin situation. Då tror jag att vi dels skulle riskera att få en "curling-socialtjänst" och dels skulle de medmänniskor som vi vill hjälpa tappa initiativförmågan och makten över sitt eget liv. Med det sagt är det bra att socialtjänsten har ett tätt samarbete med hyresvärdarna i sin kommun. Det kan göra stor skillnad för barnen.

Du kan läsa mer här.

Bidragsbrott och lurendrejeri

Det är sen torsdagskväll och jag sitter och grunnar på det här med bidragsbrott. I dagarna har det uppdagats flera omfattande bidragsbrott mot Försäkringskassan, jag tänker på ett där en man tvingade sin dotter att spela handikappad och fick ersättning för det under flera år och till mycket stora belopp, och ett fall där en kvinna spelade funktionshindrad och hennes sambo fick assistansersättning och sedan framkom det att kvinnan var fullt frisk och arbetade i ett gatukök.

Bidragsbrott är dessvärre något som alla myndigheter råkar ut för, inte bara Försäkringskassan. Socialtjänsten råkar ut för att personer låter bli att redovisa en del av sina inkomster, eller att de glömmer bort att berätta att de är sambo med någon, eller missar att de har sparade pengar på ett konto eller i en fond. Bidragbrotten förekommer i oändliga varianter. För att begränsa förekomsten av bidragsbrott görs kontroller av det mesta. Kontoutdrag, deklarationer, fordonsinnehav, folkbokföring och så vidare.

De flesta som söker försörjningsstöd är ärliga och lämnar riktiga uppgifter. Men det finns de som inte gör det. Bekymret är att vi inte vet vem som lämnar sanningsenliga uppgifter och vem som inte gör det, ibland kan vi ha våra aningar, ibland är aningarna fel. Vi möter alla möjliga typer av människor. Vissa är raka och tydliga, vissa är tystlåtna, en del är slarviga, andra är noggranna, någon är högljudd, någon är våldsam, en del är stillsamma, några är vaksamma, andra är pratsamma. Det går inte att veta vem som kommer att lura oss. En gång är det han som var lite märklig från början, som gled på sanningen och som det var svårt att få grepp om, nästa gång kan det vara hon som alltid var glad och skämtsam, som alltid berättade långa historier om allt som hände henne. Eftersom vi aldrig kan förutse ett bidragsbrott är det centralt att vi behandlar alla klienter lika, att kontrollerna är samma och att bemötandet är värdigt.

När en person sedan ändå lämnar felaktiga uppgifter, och alltså lurar sin handläggare, kommer det att påverka den handläggaren. Man kanske blir mer vaksam inför den sökande, man kanske inte bara gör de sedvanliga kontrollerna, utan dubbelkollar allt som sker i ärendet. Det kan påverka så att handläggaren blir mer misstänksam och vaksam mot den sökande. Efter ett upptäckt bidragsbrott kanske det är en naturlig konsekvens som är svår att komma ifrån. Det är svårt att återfå förtroendet för en person som lurats tidigare, men det är viktigt att försöka. Viktigt för att även en person som lurats har rätt att få hjälp till att bli självförsörjande.

Bidragsbrottslagen kan du läsa här.

Att "råka ut för" socialtjänsten

I ett debattinlägg på Aftonbladet kan man läsa hur Berny Pålsson "råkat ut för" socialtjänstens dåliga service. Hennes historia är på inget sätt unik. Det finns tyvärr fler medmänniskor i Sverige som kan berätta om liknande erfarenheter. Det är mycket tråkigt.

Ett av syftena med denna blogg är att erbjuda en annan sida av myntet för de läsare som annars får nöja sig med Pålssons och de medföljande kommentarernas version som sanning. Viktigt att poängtera är att vi på inget sätt vill förneka eller ta ifrån henne och andra med snarlika erfarenheter deras upplevelser av vad de varit med om och vad de upplevt som kränkande.

En del i att arbeta med människor i så utsatta situationer som Berny beskriver är att hantera risken att kränka och trampa på fötter. När individer är så pressade och stressade och desperata som de många gånger är när socialtjänsten kommer in i bilden så är det sista som behövs tjänstemän som inte kan förmedla empati och på ett förståeligt sätt klargöra varför man inte kan hjälpa till, om man nu inte kan det av något skäl. Därför är samtalskompetensen så avgörande i myndighetsutövning och i vissa fall kan övning i empati vara lämpligt. Tro det eller ej, men det är inte alltid så lätt att vara empatisk och även om många av oss anser att vi är empatiska så är det inte säkert att vi lyckas med denna svåra uppgift; att sätta våra egna referenser och erfarenheter inom parantes och försöka att helt och hållet vara närvarande till hur personen mitt emot oss upplever det som händer. Tänk dig själv; att inte bli förstådd, att inte känna sig hörd. Inte konstigt att man blir besviken när den som är tänkt att vara den sista räddningen inte ens kan erbjuda det.

Även om träning på empatisk förmåga borde prioriteras högre i kommunerna och även om det finns alldeles för många i Sverige idag som har haft negativa erfarenheter av sin kontakt med socialtjänsten så vill jag ändå säga att avslagsbeslut i de flesta fall inte handlar om ovilja att hjälpa till eller illvilja mot individen (jag kan inte svära på att det inte har hänt någonstans i vårt avlånga land). Avslagsbeslut har grunden i handläggarnas skyldighet att följa de regler och riktlinjer som har satts upp på riksdagsnivå, av Socialstyrelsen, av domstolarna och av kommunalpolitikerna. I vissa avseenden ser det olika ut från kommun till kommun eftersom kommunen har beslutats vara mest lämpad att själv utföra arbetet utifrån sina egna förhållanden.

Precis som Berny Pålsson skriver så är hemlöshet oerhört påfrestande både psykiskt och fysiskt och de flesta av oss skulle inte orka med den sortens liv särskilt länge. Hon har också rätt i att det kan gå fort att förlora sin bostad om man har lite otur. I många av Sveriges kommuner idag är bostadsbristen, och även svårigheten att komma in på bostadsmarknaden, ett stort problem för unga och nyhitkomna. De är grupper som tidigare inte haft detta bekymmer. För missbrukare och samhällets original som lever lite vid sidan av har det varit svårt under en längre tid.

Berny har också rätt i att man inte kan lita på att myndigheterna hjälper till att hitta ett nytt hem. Vi som skriver har självklart inte insyn i alla kommuner men det vanliga är att socialtjänsten inte är en bostadsförmedling. Visst finns allmännyttan och kommunala bostadsbolag i flera kommuner men de har ingen skyldighet att dela ut lägenheter till dem som står utan. De har kösystem och kvalifikationer som de väljer utan att ta särskild hänsyn till socialtjänstens behov och önskemål. Socialtjänsten har ingen särskild makt att utöva över hyresvärdarna. Den lösning som tas till för att säkerställa tak över huvud, om kommunen har en sådan policy, är ofta vandrarhem under så kort period som möjligt.  Ofta finns några jourlägenheter i kommunen och de står inte tomma många timmar i taget.

Däremot har hon inte rätt i att socialtjänsten är nöjd med att kunna kontrollera individer genom att ha dem boende på vandrarhem. Skulle vilja våga påstå att det är precis tvärtom. Det är en socialtjänstdröm att inte ha några invånare som är nödgade till vandrarhemsboende utan endast ha invånare med egna hyreskontrakt. Vandrarhem kostar mycket pengar och resulterar i visst behov av kontroll för att säkerställa att individen som bor där verkligen gör sig berättigad till bistånd. Dock inte mer kontroll än någon annan som söker försörjningsstöd.

Berny beskriver att hon och hennes fästman lyckades åstadkomma mer än socialtjänsten på boendefronten när de blev fria från droger och kunde fokusera på uppgiften att hitta en lägenhet. Det är precis så det är tänkt; när individen har en förmåga att ta ansvar för sin situation så ska han eller hon göra det, inte socialtjänsten. (Om Berny inte lyckats ta sig ur sitt missbruk så hade antagligen insatserna från socialtjänsten sett annorlunda ut. De hade dock inte sett ut som en hyresrätt.) Socialtjänsten skall endast vara ett yttersta skyddsnät för individen att landa i för att inte slå ihjäl sig. Socialtjänsten och i synnerhet försörjningsstöd erbjuder inte guldkant på tillvaron. Det erbjuder inte mer service än vad nästan lika fattiga medborgare får. Tanken är fortfarande att individen själv måste göra det största jobbet. Socialtjänstlagen är baserad på frivillighet och att individen i största möjliga mån skall vara ansvarig för sin egen situation.

Processen med försörjningsstöd är dock bland det mest begränsande man kan utsättas för i Sverige. Som vi skrivit tidigare så är det den sista utvägen till försörjning och är, i alla fall enligt dagens lagstiftning, inte tänkt att vara en medborgarlön. Detta i sig är ett första hinder att överkomma och tydliggöra när medborgare kommer i kontakt med socialtjänsten för första gången. I många fall måste vi säga nej och kan inte hjälpa till. I många fall kommer individen att kunna hjälpa sig själv i större utsträckning än vad socialtjänsten kan. Men i minst lika många fall är socialtjänsten en nödvändighet för att individen ska få en chans att hämta andan och kunna hjälpa sig själv. Precis som Berny beskriver.

En socialtjänst kan vara hur dålig som helst

TCO (Tjänstemännens Centralorganisation) har gjort en sammanställning av vilka yrkesgrupper som är mest pressade på jobbet. Socionomer är inte helt förvånande en av de yrkesgrupper som sticker ut med höga krav och lite inflytande över sin arbetssituation. Enligt TCO jobbar socionomer mycket övertid och har svårt att påverka sin arbetstid.

Socionomerna är en av flera yrkesgrupper med dessa förutsättningar. Även lärare, skolledare och sjuksköterskor är hårt pressade. Arbetssituationen är ohållbar enligt TCO. Det krävs bättre förutsättningar för cheferna att leda sina verksamheter för att åtgärda. Det krävs smartare organisation och ibland även mer resurser säger Eva Nordmark som är ordförande på TCO.

För oss som arbetar i en politiskt styrd organisation, inom kommunen i vårt fall, så känns beskrivningen igen.  Kommunen är trots allt den vanligaste arbetsplatsen för socionomer, även om det finns flera andra. Väljer man att arbeta kommunalt, som vi har gjort, så får man finna sig i att resurserna är begränsade och att förutsättningarna förändras mer eller mindre och med jämna mellanrum eftersom vi är politikerstyrda.

För oss handlar arbetet om att göra det bästa möjliga med begränsade resurser. Hjälpa så många som möjligt så snabbt som möjligt på ett så rättssäkert och på ett så respektfullt sätt som möjligt. Baserat på ovanstående är det inte konstigt att socialsekreterare blir stressade av sin arbetssituation.

Jag håller med Eva Nordmark om att cheferna behöver bättre förutsättningar att leda sina verksamheter. Socialtjänsterna behöver nog också bli smartare i sin organisation och i en del fall behövs säkert mer resurser. Överallt hör man rop på mer resurser till kommuner. Jag vill vara lite motvals och våga mig ut på hal is genom att säga att det inte alls är säkert att det alltid är mer resurser som krävs. Ibland kan det faktiskt handla om att omfördela de resurser man redan har och göra sitt arbete mer effektivt.

Jag tror dock att flera kommuner och deras socialtjänster har fastnat i ett alldeles för långsamt förändringsarbete av sig själv, eftersom det inte finns några konkurrenter. Kommunens socialtjänst är alltid den instans som snabbast och bäst handlägger en ansökan om bistånd, eftersom ingen annan erbjuder den tjänsten. Medborgarna måste därför finna sig i den service eller bristfälliga service som kommunen erbjuder. Socialtjänsten, särkilt de instanser som pysslar med myndighetsutövning och inte kan dras in, blir inte pressad av någon konkurrent att förbättra sig och har själv svårt att motivera sig till utveckling eftersom det inte finns någon risk att existensberättigandet försvinner.

Rent krasst kan en socialtjänst vara nästan hur dålig som helst på sitt uppdrag. Vi medborgare kan inte rösta med våra fötter och gå till en annan socialtjänst om vi är missnöjda. Vad vi medborgare kan göra är att kräva mer av våra politiker och vara med medvetna i våra val vart 4:e år. Jag tror att det är helt nödvändigt att vi är mer medvetna i våra val. Vilka kommunalpolitiker som sitter i nämnderna är avgörande för hur tolkningen av socialtjänstlagen blir. Det är inte alla medborgare som är införstådda med att det är politikerna som står för beslut som exempelvis tvångsomhändertagande enligt Lagen om vård av Unga. Förvisso fattar politikerna sina beslut baserat på tjänstemännens utredningar, men med kompetenta, pålästa politiker kommer vi åt de mindre kompetenta tjänstemännen. På samma sätt kommer vi runt risken med ignoranta politiker genom att ha kompetenta tjänstemän. Båda parterna behövs i det system vi har kommit överens om i det här landet. Jag tror att det är ett system med stor potential. Om vi alla; röstberättigade skattebetalare, förtroendevalda och tjänstemän tar vårt ansvar. För med det här systemet så kan en socialtjänst också vara hur BRA som helst.

Rätt ersättning??

I går kunde vi höra på radion att det gjorts en stor socialförsäkringsutredning. Denna visade att det är många sjuka som inte får ersättning från Försäkringskassan, så kallade nollplacerade, som i stället behöver försörjningsstöd. Detta är inte någon nyhet för oss som jobbar med försörjningsstöd, utan en lättande bekräftelse på det vi upplever i arbetet.

Så varför spelar det någon roll om en person får sjukpenning eller socialbidrag? Det är ju skattepengar i vilket fall som helst...?
Skillnaderna för den enskilde är stora:

• Sjukpenningen är inte beroende av partnerns inkomst, eller familjens sparade pengar. Vid ansökan om försörjningsstöd får hushållets inkomster och tillgångar inte överstiga normen för socialbidrag.
• Vid behov av sjukpenning undersöks inte bilinnehav eller fastighetsägande. Den som söker försörjningsstöd får inte har några tillgångar, inte bilar, bostadsrätter eller hus.
• Sjukpenning söker man för varje sjukperiod. Försörjningsstödet prövas varje månad.
• Bedömningen kring rätten till sjukpenning grundar sig på en bedömning om arbetsförmåga. Bedömningen kring rätten till försörjningsstöd grundar sig på en ekonomisk utredning och en utredning om personen gör vad han eller hon kan för att bli självförsörjande.

Att få försörjningsstöd när man är sjuk, i synnerhet när man är långtidssjuk innebär att man behöver leva som fattig med ett bidrag som är tänkt som en tillfällig hjälp när inget annat finns.

Radioreportaget kan du läsa mer om och lyssna till här