I ett debattinlägg på Aftonbladet kan man läsa hur Berny Pålsson "råkat ut för" socialtjänstens dåliga service. Hennes historia är på inget sätt unik. Det finns tyvärr fler medmänniskor i Sverige som kan berätta om liknande erfarenheter. Det är mycket tråkigt.
Ett av syftena med denna blogg är att erbjuda en annan sida av myntet för de läsare som annars får nöja sig med Pålssons och de medföljande kommentarernas version som sanning. Viktigt att poängtera är att vi på inget sätt vill förneka eller ta ifrån henne och andra med snarlika erfarenheter deras upplevelser av vad de varit med om och vad de upplevt som kränkande.
En del i att arbeta med människor i så utsatta situationer som Berny beskriver är att hantera risken att kränka och trampa på fötter. När individer är så pressade och stressade och desperata som de många gånger är när socialtjänsten kommer in i bilden så är det sista som behövs tjänstemän som inte kan förmedla empati och på ett förståeligt sätt klargöra varför man inte kan hjälpa till, om man nu inte kan det av något skäl. Därför är samtalskompetensen så avgörande i myndighetsutövning och i vissa fall kan övning i empati vara lämpligt. Tro det eller ej, men det är inte alltid så lätt att vara empatisk och även om många av oss anser att vi är empatiska så är det inte säkert att vi lyckas med denna svåra uppgift; att sätta våra egna referenser och erfarenheter inom parantes och försöka att helt och hållet vara närvarande till hur personen mitt emot oss upplever det som händer. Tänk dig själv; att inte bli förstådd, att inte känna sig hörd. Inte konstigt att man blir besviken när den som är tänkt att vara den sista räddningen inte ens kan erbjuda det.
Även om träning på empatisk förmåga borde prioriteras högre i kommunerna och även om det finns alldeles för många i Sverige idag som har haft negativa erfarenheter av sin kontakt med socialtjänsten så vill jag ändå säga att avslagsbeslut i de flesta fall inte handlar om ovilja att hjälpa till eller illvilja mot individen (jag kan inte svära på att det inte har hänt någonstans i vårt avlånga land). Avslagsbeslut har grunden i handläggarnas skyldighet att följa de regler och riktlinjer som har satts upp på riksdagsnivå, av Socialstyrelsen, av domstolarna och av kommunalpolitikerna. I vissa avseenden ser det olika ut från kommun till kommun eftersom kommunen har beslutats vara mest lämpad att själv utföra arbetet utifrån sina egna förhållanden.
Precis som Berny Pålsson skriver så är hemlöshet oerhört påfrestande både psykiskt och fysiskt och de flesta av oss skulle inte orka med den sortens liv särskilt länge. Hon har också rätt i att det kan gå fort att förlora sin bostad om man har lite otur. I många av Sveriges kommuner idag är bostadsbristen, och även svårigheten att komma in på bostadsmarknaden, ett stort problem för unga och nyhitkomna. De är grupper som tidigare inte haft detta bekymmer. För missbrukare och samhällets original som lever lite vid sidan av har det varit svårt under en längre tid.
Berny har också rätt i att man inte kan lita på att myndigheterna hjälper till att hitta ett nytt hem. Vi som skriver har självklart inte insyn i alla kommuner men det vanliga är att socialtjänsten inte är en bostadsförmedling. Visst finns allmännyttan och kommunala bostadsbolag i flera kommuner men de har ingen skyldighet att dela ut lägenheter till dem som står utan. De har kösystem och kvalifikationer som de väljer utan att ta särskild hänsyn till socialtjänstens behov och önskemål. Socialtjänsten har ingen särskild makt att utöva över hyresvärdarna. Den lösning som tas till för att säkerställa tak över huvud, om kommunen har en sådan policy, är ofta vandrarhem under så kort period som möjligt. Ofta finns några jourlägenheter i kommunen och de står inte tomma många timmar i taget.
Däremot har hon inte rätt i att socialtjänsten är nöjd med att kunna kontrollera individer genom att ha dem boende på vandrarhem. Skulle vilja våga påstå att det är precis tvärtom. Det är en socialtjänstdröm att inte ha några invånare som är nödgade till vandrarhemsboende utan endast ha invånare med egna hyreskontrakt. Vandrarhem kostar mycket pengar och resulterar i visst behov av kontroll för att säkerställa att individen som bor där verkligen gör sig berättigad till bistånd. Dock inte mer kontroll än någon annan som söker försörjningsstöd.
Berny beskriver att hon och hennes fästman lyckades åstadkomma mer än socialtjänsten på boendefronten när de blev fria från droger och kunde fokusera på uppgiften att hitta en lägenhet. Det är precis så det är tänkt; när individen har en förmåga att ta ansvar för sin situation så ska han eller hon göra det, inte socialtjänsten. (Om Berny inte lyckats ta sig ur sitt missbruk så hade antagligen insatserna från socialtjänsten sett annorlunda ut. De hade dock inte sett ut som en hyresrätt.) Socialtjänsten skall endast vara ett yttersta skyddsnät för individen att landa i för att inte slå ihjäl sig. Socialtjänsten och i synnerhet försörjningsstöd erbjuder inte guldkant på tillvaron. Det erbjuder inte mer service än vad nästan lika fattiga medborgare får. Tanken är fortfarande att individen själv måste göra det största jobbet. Socialtjänstlagen är baserad på frivillighet och att individen i största möjliga mån skall vara ansvarig för sin egen situation.
Processen med försörjningsstöd är dock bland det mest begränsande man kan utsättas för i Sverige. Som vi skrivit tidigare så är det den sista utvägen till försörjning och är, i alla fall enligt dagens lagstiftning, inte tänkt att vara en medborgarlön. Detta i sig är ett första hinder att överkomma och tydliggöra när medborgare kommer i kontakt med socialtjänsten för första gången. I många fall måste vi säga nej och kan inte hjälpa till. I många fall kommer individen att kunna hjälpa sig själv i större utsträckning än vad socialtjänsten kan. Men i minst lika många fall är socialtjänsten en nödvändighet för att individen ska få en chans att hämta andan och kunna hjälpa sig själv. Precis som Berny beskriver.
