Att göra de bästa utredningarna...

Denna söndagskväll sitter jag och äter rättvisemärkt vaniljfudge och filosoferar över det här med utbildning och fördjupning. Vi har tidigare tittat lite på vilka utbildningar som finns på högskolenivå och noterat att det inte rörde sig om någon överväldigande mängd kurser som berör försörjningsstöd.

På de flesta arbetsplatser och inom de flesta yrken är det ett krav att personalen utvecklas och blir bättre och bättre på sitt jobb. Det är en del av lönekriterierna och det är i allra högsta grad ett rimligt krav. För närvarande är vi några på jobbet som efterlyser att få utbildning i utredningsmetodik. Vi önskar oss ett effektivare och rättssäkrare utredningsförfarande. Vi tror att vi idag gör ganska bra utredningar. Problemet är att vi bara tror. Vi kan inte vara helt säkra. Vi har alla lärt oss utredningsförfarandet på jobbet. Vi har fått introduktion av våra kollegor och sedan övat och övat. Vi vet att vi tittar på samma saker och att utredningarna i mångt och mycket leder till beslut som håller i Förvaltningsrätten. Men hur kan vi vara säkra på att det inte finns något ännu bättre sätt att utreda ekonomiskt bistånd?

Därför har vi börjat leta efter fortbildning om utredningsmetoder som är evidensbaserade. Hittills har vi inte hittat något. När det gäller barn- och ungdomsutredningar finns det många metoder för utredning, den vanligaste torde vara BBiC. Inom missbruksvården finns det också ett otal mallar och metoder. Men inom försörjningsstöd verkar det se annorlunda ut. Är inte det lite märkligt? Borde det inte finnas forskningsbaserade metoder för utredning av försörjningsstöd? Har inte de som söker försörjningsstöd lika stor rätt att få hjälp som är till hjälp, som de som söker annan hjälp från socialtjänsten?

Är det någon som vet något mer om utredningsmetoder så maila, kommentera eller skicka röksignaler så att vi kan få hjälp att bli ännu bättre!

Roliga timmen

Idag är det måndag. Måndagar är roliga. De börjar med en timmes telefontid klockan 9.00. Lite kärleksfullt och en gnutta sarkastiskt kallas den timmen ibland för roliga timmen. Du vet aldrig vad som händer under roliga timmen. Det kan hinna hända mycket på en helg som ska rapporteras till dig. Mestadels är det sökande som ringer. En del ringer och undrar hur din helg har varit. Andra ringer och undrar var deras pengar är. Några ringer och berättar att livet är kaos och katastrof. Några gråter, vissa är arga och andra är glada för de har fått jobb. Och sen ringer någon till och undrar var hans pengar är.

Förra inlägget handlade om det roliga i att samverka. Den här gången vill jag påstå att det är roligt med telefontid. På en timme hinner jag prata med bortåt ett tiotal olika individer om lika många bekymmer eller frågeställningar. Det gäller att vara beredd med penna och papper (för att kunna journalföra samtalen efteråt) och pigga öron och det gäller att ha huvudet på skaft. Det kan vara tröttsamt med telefontid. Det ringer ofta i ett och du kastas mellan olika sinnesstämningar i andra änden av tråden. Ibland får du skratta ibland får du trösta. Ibland får du förklara något (en gång till) och ibland får du en utskällning. Det finns alla sorter.

Jag vet att många (främst tjejer?) tycker det är lätt att prata i telefon. Jag har aldrig tyckt det. Däremot tycker jag att det är en konst att kombinera tillgänglighet med god och korrekt service och medmänsklighet och empatiskt bemötande. Jag har själv tyckt att det är lite jobbigt att ringa till myndigheter och sitta i telefonkö och bli kopplad hit och dit. Efter att ha fått vänta ett tag och blivit lite lagom irriterad och sedan äntligen får tala med någon så vill jag så klart att det ska vara en trevlig upplevelse. Sällan tänker jag på att den som svarar när jag ringer kanske just sekunden innan lagt på luren efter att ha fått en utskällning.

Det kan vara klurigare än vad det verkar vid första anblicken med god service och gott bemötande per telefon. Ibland är det lätt som en plätt och ibland är det riktigt svårt, men det är nästan alltid roligt!

"Jag vill jobba med människor"

Många som väljer att läsa till socionom gör det med motiveringen "jag vill jobba med människor". Nu några år in i mitt yrkesverksamma liv kan jag bekräfta att visst får man jobba med människor! I mängder! Inte bara har vi förmånen att få träffa och jobba med en massa människor som behöver vår hjälp. Vi får också samverka med andra professioner och andra socionomer på andra arbetsplatser. Jag tänker mig att detta privilegium gäller för många socionomer och för oss som jobbar med försörjningsstöd gäller det i allra högsta grad.

Den "spindeln i nätet"-lika yrkesrollen som socionomer som utreder försörjningsstöd ofta har resulterar i att vi dagligen på olika sätt har kontakt med diverse andra yrkesmän; socialtjänste-män/-kvinnor (så som barnutredare, missbruksutredare, boendestödjare etc.), kuratorer, psykologer, handläggare på arbetsförmedling och försäkringskassa, sjukgymnaster, sjuksköterskor, läkare, tandläkare, poliser, jurister, lärare, goda män, förvaltare, hotellägare, hyresvärdar och fordringsägare för att nämna några vanligt förekommande sådana.

Vissa av dessa är endast kontakter som då och då flimrar förbi på datorskärmen eller i telefonen. Andra måste vi ha ett tätare samarbete med för att kunna ge snabb och god service till den sökande. Båda sorternas samarbete är viktigt och givande. Ibland är det också väldigt svårt.

När jag började jobba accepterade jag tidigt att det ingår i dealen när man arbetar med sociala problem att de människor man möter i tjänsten är trasiga och desperata och dessutom inte alltid förtjusta i de beslut du fattar i egenskap av myndighetsperson. Den dealen skulle dock inte gälla för andra yrkesverksamma tänkte jag.

Lite naivt hade jag tänkt mig att alla professionella tänker som jag och har samma världsbild som jag. Så var det inte. Samverkan är svårt och kräver mycket av utövaren; tid och tålamod, förståelse för varandras förutsättningar och en vilja att sträva mot samma mål, bland annat. När samverkan med kollegor av någon anledning inte riktigt fungerar så tycker jag att det är mer tids- och energikrävande än när samarbetet med den sökande inte fungerar. Vi kan inte göra ett bra jobb för medborgaren om vi som är professionella inte är professionella. Ofta handlar fnurrorna på tråden om brist på tid för varandra och dålig kommunikation.

Den största utmaningen för mig att samarbeta är att det finns så mycket annat på mitt bord som jag också måste göra för att sköta mitt jobb. Leverera beslut på alla ansökningar inom 10 arbetsdagar till exempel.

Idag tycker jag att samverkan med kollegor är både stimulerande och roligt. Det är något jag både kan svära över när det slirar och bli fånigt lycklig av när det går på räls. Att jag varje dag på jobbet får utöva den svåra konsten att samarbeta med så många olika människor är en av anledningarna till att jag trivs med att arbeta med försörjningsstöd. Detta trots det något mindre roliga faktum du kan läsa om i föregående inlägg.

Ska ni ha betalt också??

Att prata löner och löneorättvisor är svårt om man vill undvika att hamna i självömkan. Socionomyrket är inte bra betalt, vi har lång och bra utbildning och ansvarsfulla och viktiga arbetsuppgifter, men lönen speglar inte det på långa vägar. Så här i tider av medarbetarsamtal och löneöversyner är det på sin plats att ge lite utrymme åt denna fråga.

Detta har idag uppmärksammats av 5 fackförbund, som skriver en debattartikel på DN. En intressant artikel som tar upp ett viktigt problem, som inte bara slår mot socialarbetare, utan mot de flesta yrken där kvinnor arbetar.

Läs artikeln och diskutera gärna i kommentarsfältet här på bloggen. En annan dag kan det hända att vi fördjupar oss ytterligare i ämnet.

Svar från ovan

Vi skrev ett inlägg den 24 januari om den nya riksnormen för 2012. Då framstod det på Socialstyrelsens hemsida som att Socialdepartementet, olikt tidigare år skulle ha tagit bort behovsposterna från den uppdaterade riksnormen utan att förklara varför. Vi skickade därför en förfrågan till Socialdepartementet om hur detta kom sig. 


Nu har vi fått svar från Socialdepartementet och även Socialstyrelsen har ändrat sina uppgifter på sin hemsida och informationen är överensstämmande. Representanten på socialdepartementet som svarade på vårt mejl, Karin Stillerud, skrev precis så som Socialstyrelsen också uppdaterat sin information. Här är en sammanfattning. 


Det är endast grupperna personliga kostnader och gemensamma hushållskostnader som uppdateras i socialtjänstförordningen. Delposterna inom dessa grupper har aldrig reglerats i socialtjänstförordningen och regeringen har således inget inflytande över dessa. Ingen förändring i ordningen har därmed skett i år. 


De ändringar som Socialdepartementet och regeringen genomförde inför 2012, utöver allmän inflationsuppräkning med 3 procent, var på de personliga kostnaderna (mat, kläder, lek och hygienkostnader) för barn. Barn upp till 3 år får en höjning på 100 kr, 7-10 år får 200 kr, 11-14 år får 300 kr och 15-20 år får 400 kr. På det viset har de flesta barnhushåll som behöver försörjningsstöd fått en höjd levnadsstandard och närmar sig den nivå som Konsumentverket bedömer som skäligt. 


Staten (regering och riksdag) bestämmer alltså inte detaljerna i riksnormen utan sätter endast ramen för hur stor den får vara. Det är sedan upp till varje kommun att bestämma fördelningen mellan behovsposterna. Det kommer alltså att kunna se lite olika ut från kommun till kommun. Dock finns, precis som vi tidigare uppgett, Konsumentverkets beräkningar  som kan fungera som vägledning för proportionerlig fördelning mellan behovsposterna.