Många som väljer att läsa till socionom gör det med motiveringen "jag vill jobba med människor". Nu några år in i mitt yrkesverksamma liv kan jag bekräfta att visst får man jobba med människor! I mängder! Inte bara har vi förmånen att få träffa och jobba med en massa människor som behöver vår hjälp. Vi får också samverka med andra professioner och andra socionomer på andra arbetsplatser. Jag tänker mig att detta privilegium gäller för många socionomer och för oss som jobbar med försörjningsstöd gäller det i allra högsta grad.
Den "spindeln i nätet"-lika yrkesrollen som socionomer som utreder försörjningsstöd ofta har resulterar i att vi dagligen på olika sätt har kontakt med diverse andra yrkesmän; socialtjänste-män/-kvinnor (så som barnutredare, missbruksutredare, boendestödjare etc.), kuratorer, psykologer, handläggare på arbetsförmedling och försäkringskassa, sjukgymnaster, sjuksköterskor, läkare, tandläkare, poliser, jurister, lärare, goda män, förvaltare, hotellägare, hyresvärdar och fordringsägare för att nämna några vanligt förekommande sådana.
Vissa av dessa är endast kontakter som då och då flimrar förbi på datorskärmen eller i telefonen. Andra måste vi ha ett tätare samarbete med för att kunna ge snabb och god service till den sökande. Båda sorternas samarbete är viktigt och givande. Ibland är det också väldigt svårt.
När jag började jobba accepterade jag tidigt att det ingår i dealen när man arbetar med sociala problem att de människor man möter i tjänsten är trasiga och desperata och dessutom inte alltid förtjusta i de beslut du fattar i egenskap av myndighetsperson. Den dealen skulle dock inte gälla för andra yrkesverksamma tänkte jag.
Lite naivt hade jag tänkt mig att alla professionella tänker som jag och har samma världsbild som jag. Så var det inte. Samverkan är svårt och kräver mycket av utövaren; tid och tålamod, förståelse för varandras förutsättningar och en vilja att sträva mot samma mål, bland annat. När samverkan med kollegor av någon anledning inte riktigt fungerar så tycker jag att det är mer tids- och energikrävande än när samarbetet med den sökande inte fungerar. Vi kan inte göra ett bra jobb för medborgaren om vi som är professionella inte är professionella. Ofta handlar fnurrorna på tråden om brist på tid för varandra och dålig kommunikation.
Den största utmaningen för mig att samarbeta är att det finns så mycket annat på mitt bord som jag också måste göra för att sköta mitt jobb. Leverera beslut på alla ansökningar inom 10 arbetsdagar till exempel.
Idag tycker jag att samverkan med kollegor är både stimulerande och roligt. Det är något jag både kan svära över när det slirar och bli fånigt lycklig av när det går på räls. Att jag varje dag på jobbet får utöva den svåra konsten att samarbeta med så många olika människor är en av anledningarna till att jag trivs med att arbeta med försörjningsstöd. Detta trots det något mindre roliga faktum du kan läsa om i föregående inlägg.
