Försäkringskassan är inte så dumma i alla fall!

Idag var jag på studiebesök på Försäkringskassan tillsammans med några av mina kollegor. Vi fick chansen att ställa frågor kring allt möjligt som vi ville ha svar på. Så nu vet jag ännu mer om sjukersättning, aktivitetsersättning och sjukpenning.

Jag faller lätt in i det jag upplever som det allmänt rådande känsloläget kring Försäkringskassan (Attans skitmyndighet, som bara avslår och avslår och avslår och inte ser människor och bara är dumma), trots att jag rent intellektuellt kan räkna ut att de, precis som vi jobbar utifrån en lagstiftning med riktlinjer och regler, som de måste följa och att de flesta som söker faktiskt får det som de söker. Idag har jag fått en helt ändrad bild av Försäkringskassan. Vi träffade två personer som var djupt engagerade i sitt arbete, som verkligen ville göra ett gott arbete utifrån de förutsättningar de har. Man måste bara beundra en man som inleder varje svar på våra frågor med ett stort leende och meningen "Det här är så himla intressant..."

Nu tänkte jag inte att detta skulle bli ett inlägg som bara är en hyllning till Försäkringskassan även om de säkert både behöver och förtjänar en och annan hyllning, utan jag vill poängtera vikten av samarbete och kontakt mellan myndigheterna. För att vi ska kunna ge våra sökande en så bra service som möjligt behöver vi se till att införskaffa kunskaper om varandras verksamheter. Så klart kan vi inte kunna alla detaljer om de andras arbete, men ändå veta lite grann, så mycket att vi kan hänvisa rätt. Så mycket att vi vet att det som står i tidningarna inte alltid är sant och att väldigt många får väldigt mycket hjälp.

Om jag undviker att känna att Försäkringskassan/Arbetsförmedlingen/sjukvården/Komvux eller vad det nu kan vara, är skit, då kan jag lättare också motivera mina sökande till att våga ta kontakten, eller till och med hjälpa dem i kontakten. Därför är mitt löfte till mig själv och alla andra att jag från och med nu ska tänka snälla tankar om Försäkringskassan och förmedla detta till dem jag möter i mitt arbete!

Förebilder på jobbet och en kommentar om SFI

Den här veckan har jag haft förmånen att träffa två stora förebilder.

Visst är det imponerande med framgångsrika ledare, skickliga idrottsmän eller musiker och intelligenta vetenskapsmän, men det är något särskilt att få samtala med människor som varit igenom ett helvete (helt ofrivilligt) och kanske fortfarande har ett helvete men som ändå lyckas behålla sin värdighet, sitt tålamod och sin respekt för mänskligheten och samhället och inte minst lyckas vara en god förälder. Jag vet inte om jag skulle klara det. 

Ofta när jag blir så här engagerad och medryckt så handlar det om ensamstående kvinnor, inte sällan analfabeter, som flytt sitt hemland på grund av krig och nu står själva i Sverige med sina barn och ska göra det bästa av situationen. 

Min respekt inför dessa människor och deras erfarenheter i livet är stor. Jag hoppas innerligt att jag på mitt sätt och andra i vårt samhälle (arbetsförmedlare, arbetsgivare, sociala företag, frivilliga organisationer etcetera) på sitt sätt kan hitta vägar att dra nytta av all kompetens och erfarenhet dessa kvinnor och män har istället för att de ska behöva leva på existensminimum och komma till mig och samtala om livets prövningar och essenser.

En stor och viktig utmaning är att göra undervisningen av svenska för invandrare (SFI) mer tillgänglig och applicerbar på samhället. Det är inte ett lätt uppdrag som lärarna på SFI-undervisningen har. Det är nära inpå det viktigaste uppdraget som finns när det gäller integration i samhället. Jag tror att vi är många instanser som måste hjälpas åt för att göra den undervisningen ännu bättre! Inte minst har våra folkvalda ett visst ansvar i frågan. 

Här är, som en slump, en spännande liten artikel om svenska för invandrare. En smula åldrad betraktelse från en annan kommun. 

Det goda samtalet och att dansa i ögonblicket

Vi socialsekreterare träffar massor av helt olika människor i jobbet. Det enda de har gemensamt är att deras inkomster inte är tillräckliga. Vårt viktigaste verktyg, för att dra till med en allt för sann klyscha, är samtalet. Vi skrattar ihop, vi gråter ihop och vi är arga och besvikna ihop och ibland är vi även besvikna och irriterade på varandra. Men respekten för varandra får inte dala.

De goda samtalen kommer dock inte av sig själv. De kräver stor koncentration och förberedelse. Du som läser vet så klart redan att det inte är samma sak att ha ett professionellt samtal som att prata med en vän eller en kollega. Alla samtal kräver uppmärksamhet och lyhördhet för att bli bra samtal. Ett professionellt samtal kräver ännu mer. I min bransch kräver det, bland annat, empati och tajming, mod att ställa direkta och svåra frågor, det kräver distans och närhet på samma gång. Det kräver kompetens inom expertisområdet och det kräver förmågan att inte ge råd och inte försöka ta över problemet (problemet är nämligen inte delegerbart).

Jag träffar mina sökande relativt sällan. Ett litet fåtal träffar jag nästan en gång i månaden, en del träffar jag aldrig, de allra flesta träffar jag någon eller ett par gånger per år. Allt beroende på behov. Här görs minsann ingenting per automatik eller på rutin. Har man över 140 ärenden samtidigt gäller det att balansera sin tid för att hinna med allt och alla. Oavsett hur ofta jag träffar en människa så vill jag att den tid hen får med sin socialsekreterare är av hög kvalitet och gör en skillnad för vederbörande. Det ska kännas meningsfullt och det ska kännas bra i magen. Om det inte gör så före samtalet så ska det i alla fall kännas bra efteråt. Det är inte så lätt att lyckas med alla gånger eftersom det är myndighetsutövning och därmed också maktutövning som jag jobbar med, i viss mån. Ibland har jag dessutom en dålig dag och då lyckas jag inte heller med att uppnå mitt mål.

För att det ska bli så bra som möjligt vill jag alltid läsa igenom journalen bakåt några månader, och så klart läsa vad jag skrev senast vi träffades och senast vi talades vid i telefon. Jag vet i princip alltid vem jag ska träffa eftersom jag har löpande ärenden, inga nybesök.

Jag brukar också vilja ha några minuters ihopsamlande av mig själv innan ett samtal. Då plockar jag tillfälligt ner alla bollarna jag har i luften så att all fokus är på den som jag ska träffa. Så klart har jag med åren lärt mig att göra detta förberedelsearbete allt snabbare och effektivare. Det är dock inte mindre viktigt nu än när jag började.

Väl inne i samtalet gäller det att vara alert och koncentrerad. En kollega till mig beskrev arbetet med människor i grupp som att man måste kunna dansa i ögonblicket. Att vara beredd på att det svänger eller byter tempo och då måste man hantera det. Det passar bra även på arbete med individer tycker jag. Att både kunna vara följsam och anpassningsbar men också föra och ta kommandot när dialogen behöver styras upp.

Det är också mitt ansvar att samla ihop alla spretiga tankar när mötet är till ända. Att göra det vi sagt tydligt och fläta ihop det till ett naturligt avslut. Det kräver sin socionom när man varit igenom en timmes svettigt samspråk om allt möjligt. Professionella samtal är svårt och jätteroligt!

Tillgodoses på annat sätt

"Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt."

Detta utdrag från socialtjänstlagen är, som vi skrivit om tidigare, centralt för vårt arbete med försörjningsstöd. Idag fördjupar vi oss i "få dem tillgodosedda på annat sätt". Vad i hela fridens namn betyder det. Antingen klarar man väl sig eller så gör man inte det. Det är väl inget att krångla med?

Försörjningsstödet är allra sista utvägen för att få pengar. Det innebär att alla andra möjligheter ska vara uttömda. Jag fördjupar mig inte i säljande av bilar, bostadsrätter, fonder eller liknande i detta inlägg, eftersom detta faktiskt är att själv tillgodose behovet.

I stället tittar vi på andra sätt att få inkomster. Det solklaraste är lön om man har ett arbete. Att jobba så mycket man kan om man har en timanställning så att man behöver så lite försörjningsstöd som möjligt.

Har man inte arbete, men har haft det kan man ansöka om A-kassa eller alfa-kassa. De flesta som får detta behöver inte försörjningsstöd. Men hellre än att söka försörjningsstöd ska man söka A-kassa eller alfa-kassa.

Får man barn kan man få föräldrapenning, barnbidrag och om man är ensamstående även underhållsstöd. Föräldrapenningen ska tas ut med 7 dagar i veckan. Barnbidraget kickar vanligen igång automatiskt. Barnfamiljer och de under 29 år kan också ansöka om bostadsbidrag.

Den som är sjuk kan ansöka om sjukpenning om man har arbetat tidigare. Om man är långvarigt sjuk kan man ansöka om aktivitetsersättning eller sjukersättning.

Det finns säkert flera andra bidrag och ersättningar som man kan få, men just nu kommer jag inte på dem och det är egentligen inte poängen. Poängen är att det finns en mängd annan hjälp att få och att de ska föregå behovet av försörjningsstöd. Det innebär också att försörjningsstödet minskar lika mycket som den ersättning man får från andra instanser.

Barnfattigdom får mig att rynka på näsan

Här kommer en socialetymologisk reflektion med socialkonstruktionistisk skruv. Jag är osäker på om det finns sådana men jag gör en icke desto mindre.

Ordet barnfattigdom är ett märkligt ord tycker jag. Det har figurerat tämligen frekvent i mediabruset på sistone. Du har säkert hört det, kanske till och med använt det. Både politiker och organisationer som Rädda Barnen tillika EU har använt sig av begreppet under 2000-talet.

Ordet kommer sig av att godhjärtade själar och vänner av ordning uppmärksammade att barnen glömdes bort i fattigdomsdebatten runt om i Europa. Genom att benämna barnen i språkbruket skulle makthavare uppmärksammas och samhällsmedborgares empati väckas för barnen av idag som skrämmande ofta saknar adekvata levnadsförhållande.

Visst är det viktigt att uppmärksamma att vi i vårt samhälle har fattiga barn som inte alltid har tak över huvudet och som inte alltid har mat på bordet och hela kläder. Det är oacceptabelt år 2012 och jag lovordar gärna den som satte barnen på agendan.

Jag kan ändå inte låta bli att rynka lite på näsan när jag hör ordet barnfattigdom. Jag kan tycka att det är missvisande. Det antyder i någon mån att dessa barn står alldeles själva och övergivna i en hård och kall vuxenvärld.

Barn som är fattiga i Sverige idag lever vanligen tillsammans med sina kärleksfulla och kompetenta föräldrar. Det finns ensamkommande barn och det finns placerade barn och det finns barn som lever gömda, men de är inte i majoritet. Hur kommer det sig att vi väljer att ta bort föräldrarna ur ekvationen? Att barnen är fattiga beror ändock på att deras föräldrar är fattiga.

Borde inte föräldrarna tillerkännas det ansvar de har för sina barn och uppmärksammas när de saknar förutsättningar att sörja för sina barn? I många fall beror inte de fattiga barnen på enskilda föräldrars oförmågor. Vi vet idag genom statistisk att ensamstående föräldrar, i synnerhet mammor, oftare är fattiga. Vi vet att föräldrar med utländsk bakgrund oftare är fattiga. Vi vet att föräldrar utan utbildning oftare är fattiga. De fattiga barnen beror alltså snarast på strukturer i samhället som hindrar vissa grupper.

Att plocka bort föräldrarna från ekvationen, eller språkbruket, är på sätt och vis att omyndigförklara dem tycker jag, och det är orättvist. Om barnen skall bli mindre fattiga måste vi bereda möjligheter för föräldrarna att vara mindre fattiga. Jag tycker därför att vi hade kunnat vinna poänger genom att prata om föräldrafattigdom eller möjligen barn med fattiga föräldrar.

Jag tror att vi är mogna för ett språkbruk som inte bara väcker vår empati för barnen utan också riktar vår uppmärksamhet mot de människor som verkligen behöver vårt stöd och som är bäst lämpade att rädda de fattiga barnen. Nämligen deras föräldrar.

--------

* Därmed inte sagt att det inte finns föräldrar som ideligen väljer fel och har svårt att ge sina barn en bättre uppväxt, trots samhällets uppbackning. Jag har träffat sådana föräldrar också. Jag vet att de finns. Men min uppfattning är att den barnfattigdom som ökat i Sverige i huvudsak inte har med oansvariga föräldrar att göra. Den har med förändrade samhällsstrukturer som pågått sedan 80-talet att göra. Det är förändringar som förefaller ha varit oberoende av politisk ledning och har mer med gemene medborgares uppfattning om sig själv och sin omvärld att göra. Det i sin tur kan vi påverka genom hur vi pratar med och om varandra. Så låt oss vara noga med språket så kanske vi kan utrota barnfattigdom!

Vad är din uppfattning?

Expert på sociala utredningar

"Socionomer är experter på att utreda sociala förhållanden"

På en föreläsning om professionen på socialhögskolan häromdagen fick vi bland annat höra detta. Jag känner att det sätter fingret på skillnaden mellan socionomer och andra professioner, såsom jurister och psykologer. Det är också den expertisen som ligger till grund för de bedömningar vi sedan gör kring hjälpen som människor ansöker om.

Så hur gör vi då?

Kort sagt pratar vi med människor och frågar dem om det som är viktigt för att vi ska kunna göra en riktig bedömning. Som verktyg har vi en mängd teorier och tekniker som vi lärt oss genom utbildning, erfarenhet och handledning.

Det är värt att se detta från några olika vinklar.
För det första är det viktigt hur vi pratar om våra klienter, att vi faktiskt kommer ihåg att vi inte vet allt om dem, utan bara den begränsade bild som de vill visa. Och så tycker jag att det ska vara. Det är den sökandes ansvar att ge mig de uppgifter jag behöver för att kunna göra en rimlig bedömning. Det är mitt ansvar att berätta för personen i fråga vilka uppgifter jag behöver och varför.

För det andra är det viktigt att vi ställer samma frågor kring samma ansökningar och inte drar slutsatser kring sådant vi inte vet något om. Att vi inte förutsätter att alla som är missbrukare inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, eller att alla ungdomar som flyttar saknar all hemutrustning. Vi behöver ställa frågor kring allt vi inte redan vet för att de som söker ska få så rättvisa och rättssäkra bedömningar som möjligt.

För det tredje tycker jag att det är viktigt att vi inte rotar i det vi inte har med att göra. Vi behöver respektera våra sökandes integritet och bara utreda det vi faktiskt behöver för att kunna hjälpa dem med det som de vill ha hjälp med.

Det finns säkert fler vinklar på det här med vår expertis kring sociala utredningar, men just nu nöjer jag mig med detta.