Här kommer en socialetymologisk reflektion med socialkonstruktionistisk skruv. Jag är osäker på om det finns sådana men jag gör en icke desto mindre.
Ordet barnfattigdom är ett märkligt ord tycker jag. Det har figurerat tämligen frekvent i mediabruset på sistone. Du har säkert hört det, kanske till och med använt det. Både politiker och organisationer som Rädda Barnen tillika EU har använt sig av begreppet under 2000-talet.
Ordet kommer sig av att godhjärtade själar och vänner av ordning uppmärksammade att barnen glömdes bort i fattigdomsdebatten runt om i Europa. Genom att benämna barnen i språkbruket skulle makthavare uppmärksammas och samhällsmedborgares empati väckas för barnen av idag som skrämmande ofta saknar adekvata levnadsförhållande.
Visst är det viktigt att uppmärksamma att vi i vårt samhälle har fattiga barn som inte alltid har tak över huvudet och som inte alltid har mat på bordet och hela kläder. Det är oacceptabelt år 2012 och jag lovordar gärna den som satte barnen på agendan.
Jag kan ändå inte låta bli att rynka lite på näsan när jag hör ordet barnfattigdom. Jag kan tycka att det är missvisande. Det antyder i någon mån att dessa barn står alldeles själva och övergivna i en hård och kall vuxenvärld.
Barn som är fattiga i Sverige idag lever vanligen tillsammans med sina kärleksfulla och kompetenta föräldrar. Det finns ensamkommande barn och det finns placerade barn och det finns barn som lever gömda, men de är inte i majoritet. Hur kommer det sig att vi väljer att ta bort föräldrarna ur ekvationen? Att barnen är fattiga beror ändock på att deras föräldrar är fattiga.
Borde inte föräldrarna tillerkännas det ansvar de har för sina barn och uppmärksammas när de saknar förutsättningar att sörja för sina barn? I många fall beror inte de fattiga barnen på enskilda föräldrars oförmågor. Vi vet idag genom statistisk att ensamstående föräldrar, i synnerhet mammor, oftare är fattiga. Vi vet att föräldrar med utländsk bakgrund oftare är fattiga. Vi vet att föräldrar utan utbildning oftare är fattiga. De fattiga barnen beror alltså snarast på strukturer i samhället som hindrar vissa grupper.
Att plocka bort föräldrarna från ekvationen, eller språkbruket, är på sätt och vis att omyndigförklara dem tycker jag, och det är orättvist. Om barnen skall bli mindre fattiga måste vi bereda möjligheter för föräldrarna att vara mindre fattiga. Jag tycker därför att vi hade kunnat vinna poänger genom att prata om föräldrafattigdom eller möjligen barn med fattiga föräldrar.
Jag tror att vi är mogna för ett språkbruk som inte bara väcker vår empati för barnen utan också riktar vår uppmärksamhet mot de människor som verkligen behöver vårt stöd och som är bäst lämpade att rädda de fattiga barnen. Nämligen deras föräldrar.
--------
* Därmed inte sagt att det inte finns föräldrar som ideligen väljer fel och har svårt att ge sina barn en bättre uppväxt, trots samhällets uppbackning. Jag har träffat sådana föräldrar också. Jag vet att de finns. Men min uppfattning är att den barnfattigdom som ökat i Sverige i huvudsak inte har med oansvariga föräldrar att göra. Den har med förändrade samhällsstrukturer som pågått sedan 80-talet att göra. Det är förändringar som förefaller ha varit oberoende av politisk ledning och har mer med gemene medborgares uppfattning om sig själv och sin omvärld att göra. Det i sin tur kan vi påverka genom hur vi pratar med och om varandra. Så låt oss vara noga med språket så kanske vi kan utrota barnfattigdom!
Vad är din uppfattning?
