Det goda samtalet och att dansa i ögonblicket

Vi socialsekreterare träffar massor av helt olika människor i jobbet. Det enda de har gemensamt är att deras inkomster inte är tillräckliga. Vårt viktigaste verktyg, för att dra till med en allt för sann klyscha, är samtalet. Vi skrattar ihop, vi gråter ihop och vi är arga och besvikna ihop och ibland är vi även besvikna och irriterade på varandra. Men respekten för varandra får inte dala.

De goda samtalen kommer dock inte av sig själv. De kräver stor koncentration och förberedelse. Du som läser vet så klart redan att det inte är samma sak att ha ett professionellt samtal som att prata med en vän eller en kollega. Alla samtal kräver uppmärksamhet och lyhördhet för att bli bra samtal. Ett professionellt samtal kräver ännu mer. I min bransch kräver det, bland annat, empati och tajming, mod att ställa direkta och svåra frågor, det kräver distans och närhet på samma gång. Det kräver kompetens inom expertisområdet och det kräver förmågan att inte ge råd och inte försöka ta över problemet (problemet är nämligen inte delegerbart).

Jag träffar mina sökande relativt sällan. Ett litet fåtal träffar jag nästan en gång i månaden, en del träffar jag aldrig, de allra flesta träffar jag någon eller ett par gånger per år. Allt beroende på behov. Här görs minsann ingenting per automatik eller på rutin. Har man över 140 ärenden samtidigt gäller det att balansera sin tid för att hinna med allt och alla. Oavsett hur ofta jag träffar en människa så vill jag att den tid hen får med sin socialsekreterare är av hög kvalitet och gör en skillnad för vederbörande. Det ska kännas meningsfullt och det ska kännas bra i magen. Om det inte gör så före samtalet så ska det i alla fall kännas bra efteråt. Det är inte så lätt att lyckas med alla gånger eftersom det är myndighetsutövning och därmed också maktutövning som jag jobbar med, i viss mån. Ibland har jag dessutom en dålig dag och då lyckas jag inte heller med att uppnå mitt mål.

För att det ska bli så bra som möjligt vill jag alltid läsa igenom journalen bakåt några månader, och så klart läsa vad jag skrev senast vi träffades och senast vi talades vid i telefon. Jag vet i princip alltid vem jag ska träffa eftersom jag har löpande ärenden, inga nybesök.

Jag brukar också vilja ha några minuters ihopsamlande av mig själv innan ett samtal. Då plockar jag tillfälligt ner alla bollarna jag har i luften så att all fokus är på den som jag ska träffa. Så klart har jag med åren lärt mig att göra detta förberedelsearbete allt snabbare och effektivare. Det är dock inte mindre viktigt nu än när jag började.

Väl inne i samtalet gäller det att vara alert och koncentrerad. En kollega till mig beskrev arbetet med människor i grupp som att man måste kunna dansa i ögonblicket. Att vara beredd på att det svänger eller byter tempo och då måste man hantera det. Det passar bra även på arbete med individer tycker jag. Att både kunna vara följsam och anpassningsbar men också föra och ta kommandot när dialogen behöver styras upp.

Det är också mitt ansvar att samla ihop alla spretiga tankar när mötet är till ända. Att göra det vi sagt tydligt och fläta ihop det till ett naturligt avslut. Det kräver sin socionom när man varit igenom en timmes svettigt samspråk om allt möjligt. Professionella samtal är svårt och jätteroligt!