"Din jäkla åsna!"

En av baksidorna med vårt jobb är de hot som förekommer emellanåt. Under hösten har vi på vårt jobb haft en allvarlig hotsituation som medförde stora diskussioner kring säkerhet och mycket känslor av otrygghet.Så stora och omfattande hot skakar naturligtvis om och är obehagliga. Det tar lite tid, men sen lägger sig lugnet över kontoret igen. Om än kanske med något större vaksamhet.

Som väl är sker dessa grövre hot inte speciellt ofta på vårt socialkontor. Det händer dock med jämna mellanrum att vi tar emot hot som inte resulterar i stora säkerhetsåtgärder men som kan vara nog så obehagliga ändå. Det vanligaste tror jag är "Om jag inte får pengar till det eller det så är det ditt fel om jag rånar/stjäl/misshandlar." Det händer nog någon gång varje vecka att någon av kollegorna får höra den typen av hot. Jag tycker att det är svårt att hantera. Ska jag bara låta det passera och se det som ett uttryck för frustration? Eller ska jag bemöta det på ett eller annat sätt? Kanske beror det på vilken klient det är, hur bra jag känner honom eller henne och hur situationen i övrigt ser ut?

En annan diskussion som kan föras är om alla hot oavsett grad ska anmälas. På ett sätt kan jag tycka att det är en tydlig markering, precis som att alla bidragsbrott anmäls så borde alla hot anmälas. För det är faktiskt inte okej att hota andra människor i det här landet. Det är inte okej oavsett hur sjuk eller förvirrad eller frustrerad man är. Hotdiskussionen är ett återkommande dilemma som på sätt och vis blir symtomatiskt för en socialarbetare med myndighetsutövning. Vi arbetar alla för att hjälpa människor i svår kris och vi vill följa lag och ordning. Vi vill att samhället skall vara så rättvist som möjligt och vi vill inte göra någon annan människa illa. Samtidigt möter vi ideligen människor som av olika anledningar har svårt att förstå det.

Jag förstår absolut att min goda vilja som socialarbetare och grunden för mina beslut kan vara svåra att greppa när man som sökande är mitt uppe i en egen livskris. Från socialarbetarens perspektiv är det ändå slitsamt att så ofta kämpa i motvind och lägga energi på att försöka vinna över den misstroende och sårade människan på min sida, trots att jag från början är på min sökandes sida. Det är absolut en del av vårt arbete och vi är ganska bra på att hantera det, men jag tror att det är ett av skälen till att inte alla socialarbetare trivs som myndighetsutövare. Man är inte enbart "the good cop" utan ofta också fienden. Det passar inte alla.

Fattiga barn

Rädda barnen har åter kommit med sin årliga rapport om barnfattigdom. Den publicerades i veckan som gått och visar tack och lov inte på en ökning av barnfattigdomen, dessvärre inte heller på en minskning. Men skillnaderna mellan var i landet man bor och vilken bakgrund man har består.

Läs pressmeddelandet och rapporten här.

Var går gränsen för arbetet med jämställdhet?

Låt oss presentera:
Dagens gästbloggare - en socionomstudent som arbetar extra med försörjningsstöd.

Som sista projekt innan socionomexamen ska jag med två kursare komma med några interventioner för att lösa ett socialt problem. Inom arbetet med försörjningsstöd har jag uppmärksammat att många kvinnor går hemma under lång tid då de tar ut föräldradagar. Familjer där flera barn föds tätt eller familjer som kommer som flyktingar till Sverige med tre, fyra barn har många föräldradagar som de måste ta ut för att rätt till försörjningsstöd ska föreligga. När ofta endast den ena föräldern tar ut alla dagarna (utom de 60 dagar som är reserverade för den ena föräldern) kommer detta innebära att denne fråntas möjligheter att få stöd och hjälp till självförsörjning genom diverse arbetsmarknadsåtgärder eller studier för kompetenshöjning, som svenska för invandrare.

Kanske är detta något som kvinnan, som det i de flesta fall handlar om, tycker är tryggt, skönt och bra eller ser hon detta som en fälla? Oavsett hur har forskning påvisat svårigheter att återgå till arbete efter att ha varit borta från arbetsmarknaden under lång tid.

I arbetet med försörjningsstöd ska socialsekreterare arbeta för att frigöra samt utveckla den enskildes ”egna resurser så att bistånd inte utformas så att det blir passivitet och leder till bidragsberoende. Frihet och självbestämmande ska vara vägledande och innebär att den enskilde bestämmer om denne vill ta emot erbjudanden om viss social tjänst. Detta betyder dock inte att socialnämnden ska vara kravlös. Ett krav är att den enskilde efter bästa förmåga ska bidra till sin försörjning”, enligt RÅ 2009 ref 103.

Sedan 1 januari 2012 finns jämställdhetsbonusen. Jämställdhetsbonusen kan de föräldrar få som delar sina föräldradagar lika, desto mer lika ju mer pengar dock maximalt 13 500 kr/barn. Utifrån kanske både lagmässiga och moraliska skäl kan det vara svårt att ställa krav på familjer att dela föräldradagarna jämnt för att på så vis vara berättigad denna inkomst, främst utifrån självbestämmanderätten. Interventionen kan istället bestå utav att uppmuntra till att dela föräldradagarna för att på så vis få denna inkomst. Inkomsten kommer dock att dras av från försörjningsstödet och denna ekonomiska morot kommer därför inte till nytta för de föräldrar som är några tusenlappar ifrån självförsörjning.

Men var går gränsen för självbestämmande? Var går gränsen för att en socialsekreterare ska kunna arbeta för jämställdhet föräldrarna emellan som kan leda till att båda i paret når självförsörjning istället för enbart den ena?

Utifrån ett barnperspektiv skulle det vara av stor nytta både att ha nära kontakt med båda sina föräldrar, men också av att båda föräldrarna har kommit väl in i samhället och kan det svenska språket. Det gynnar även läxläsningen. Utifrån ett genusperspektiv är det viktigt att båda föräldrarna kan känna sig självständiga och inte vara helt beroende av den andre.

Ett av våra förslag är att denna ekonomiska morot, som ju jämställdhetsbonusen är, skulle komma även föräldrar som uppbär försörjningsstöd till nytta. Detta genom att t ex behålla 50% av jämställdhetsbonusen som skulle bli runt 1500 kr/månad när den förälder som tagit ut minst tar ut en månads föräldradagar. För att detta skulle ske måste ett beslut fattas i socialnämnden om att detta arbetssätt är godkänt. Om inte detta skulle ske vore det ändå bra att just börja uppmuntra föräldrar att dela sin föräldraledighet. Det har visat sig att många pappor inte ens vet att de får lov att ta ut mer än 60 dagars ledighet, då de tror att resterande dagar tillhör mamman.

En upplysning om ett jämnt uttags fördelar vore därför av många anledningar till stor nytta.

Riksnormen 2013

Låt oss presentera....

... Riksnormen 2013!

Du hittar den på Socialstyrelsens hemsida.

Ni som kan riksnormen för 2012 utantill ser lätt att normen höjts med hela 40 kr, vilket motsvarar 1% ökning. Bra eller dåligt? Diskutera gärna i kommentarsfältet.

En bitter och snål autopilot

För en tid sedan var en av mina sökande, en mycket driftig och hårt arbetande människa som jonglerar åtskilliga timanställningar och flera arbetsgivare men som ändock inte tjänar tillräckligt för att bli självförsörjande, i knipa. Vederbörande kontaktade mig eftersom penningarna var slut långt innan månaden var likaledes. Anledningen var att hen prioriterat att återbetala skulder istället för att spara det lilla som fanns kvar i plånboken till sitt uppehälle.

Det händer att människor väljer att prioritera så, trots konsekvensen att magen förblir tom. "Ty den som är satt i skuld är icke fri." Tycka vad man vill om vår förre statsminister, men det är sanning för många och jag ställer mig inte oförstående inför den verkligheten. Likväl fanns det variabler i det aktuella fallet som gjorde att mitt svar till min desperate sökande blev nekande. Generellt sett tar inte socialtjänstlagen hänsyn till skulder som en godtagbar utgift när rätten till försörjningsstöd skall bedömas. Det skall inte vara möjligt att lägga sina sista sekiner på att betala skulder och sedan få sin försörjning tryggad av skattemedel.

I vårt telefonsamtal förklarade jag detta regelverk och vad resultatet av det skulle bli för min sökande. Jag var respektfull och tydlig, lugn och pedagogisk som jag brukar. Utan värderingar, utan svallande känslor. Min erfarenhet av liknande samtal har lärt mig att vuxna människor ofta vill ha svåra besked på det viset. Vi brukar ha lättast att förstå då. Det skulle dock visa sig att just denna sökande skulle ge mig en läxa.

Samtalet blev omedelbart väldigt känsloladdat, vilket i sig är helt enligt regelboken och naturligt. Dock berodde inte känslorna så mycket på beslutet fick jag förklarat för mig, det var ju logiskt och begripligt förklarat av undertecknad. Däremot hade min sökande invändningar mot mitt engagemang i frågan. För första gången sedan jag började arbeta med försörjningsstöd fick jag, på allvar, kritik för att vara känslokall och oempatisk. Det tog hårt.

Det händer så klart med jämna och ojämna mellanrum i det här arbetet att det regnar anklagelser om cynism och bitterhet över en, men oftast handlar det egentligen om något annat. Det var dessutom något av det fulaste en socialarbetare kunde beskrivas som enligt gängse uppfattning bland studenterna på Socialhögskolan när jag gick där. Offer för studenternas förakt var givetvis "soc-tanterna" som jobbat för länge och blivit bittra och snåla. Sådana skulle de visionära och idealistiska socionomstudenterna självfallet aldrig bli.

Plötsligt satt jag där själv och hade uppfattats precis så. Trots att jag gjort allt precis enligt den beprövade mallen, alldeles som jag alltid gör och brukar lyckas med. Förvisso förmådde jag upphämta situationen och återfå lite av min i sökandens ögon tappade respekt innan vi la på luren, men jag har grunnat på det hela efteråt. Vill du veta vad jag tänkte?

Att det var just den beprövade mallen, min vanliga rutin, som ställde till det för mig den här gången. Metoder är bra när de fungerar, men de får aldrig gå på autopilot. Att kunna göra det här jobbet effektivt och korrekt med rätt ordval och rätt kroppsspråk lär man sig skapligt på några år, men att fortsätta göra det med passion och inlevelse är mäkta krävande. Att bemöta misär och desperation blir märkligt nog en del av vardagslunket. Dels för att mina verktyg att hantera det blir allt mer finslipade och dels för att jag över huvudtaget skall orka med det. Samtidigt skall de människor jag möter aldrig känna att jag går på rutin. De får gärna ana professionalism och erfarenhet, men aldrig slentrian. Om jag så har 10 liknande samtal på en dag, vilket inte skulle vara helt otänkbart, så måste jag inför varje ny människa uppbåda ny kraft att ge av mig själv.

Så i dagens inlägg vill jag tacka denna sökande som hindrade mig från att sätta på autopiloten och inspirerade mig att fortsätta köra på känsla!

Adventstid

Idag är det första advent. Enligt den kristna traditionen är adventstiden en tid för eftertanke. I dagens Sverige ter sig adventstiden snarare som en tid för överdriven konsumtion, stress och överflöd. I de flesta familjer blir december en kostsam månad. Det kostar extra med julklappar, julmat, stearinljus, adventskalender, julkort, frimärken, gran och allt annat som vi alla tycker hör till julen och som vi är mycket ovilliga att kompromissa med.

För den som har försörjningsstöd blir det under december månad ännu tydligare att man inte har möjlighet att införskaffa allt som förväntas, eller ens en del av det. Det är svårt att leva i ett samhälle som är så centrerat kring konsumtion utan att kunna delta i det samhället. Att inte kunna ge sina barn julklappar. Att inte kunna köpa ett lucialinne till sina barn så att de kan delta i luciatåget i skolan.

 Det kan tyckas att detta är I-landsproblem. Och det är det. Men de som är fattiga i Sverige lever i ett I-land, men har det sämre än de flesta andra i samma I-land. De flesta av dem vill ha det som alla andra utan problem kan unna sig, men har inte möjlighet att leva så. Ska vi ägna oss åt eftertanke i advent kanske det är värt att fundera på detta en stund.