En av baksidorna med vårt jobb är de hot som förekommer emellanåt. Under hösten har vi på vårt jobb haft en allvarlig hotsituation som medförde stora diskussioner kring säkerhet och mycket känslor av otrygghet.Så stora och omfattande hot skakar naturligtvis om och är obehagliga. Det tar lite tid, men sen lägger sig lugnet över kontoret igen. Om än kanske med något större vaksamhet.
Som väl är sker dessa grövre hot inte speciellt ofta på vårt socialkontor. Det händer dock med jämna mellanrum att vi tar emot hot som inte resulterar i stora säkerhetsåtgärder men som kan vara nog så obehagliga ändå. Det vanligaste tror jag är "Om jag inte får pengar till det eller det så är det ditt fel om jag rånar/stjäl/misshandlar." Det händer nog någon gång varje vecka att någon av kollegorna får höra den typen av hot. Jag tycker att det är svårt att hantera. Ska jag bara låta det passera och se det som ett uttryck för frustration? Eller ska jag bemöta det på ett eller annat sätt? Kanske beror det på vilken klient det är, hur bra jag känner honom eller henne och hur situationen i övrigt ser ut?
En annan diskussion som kan föras är om alla hot oavsett grad ska anmälas. På ett sätt kan jag tycka att det är en tydlig markering, precis som att alla bidragsbrott anmäls så borde alla hot anmälas. För det är faktiskt inte okej att hota andra människor i det här landet. Det är inte okej oavsett hur sjuk eller förvirrad eller frustrerad man är. Hotdiskussionen är ett återkommande dilemma som på sätt och vis blir symtomatiskt för en socialarbetare med myndighetsutövning. Vi arbetar alla för att hjälpa människor i svår kris och vi vill följa lag och ordning. Vi vill att samhället skall vara så rättvist som möjligt och vi vill inte göra någon annan människa illa. Samtidigt möter vi ideligen människor som av olika anledningar har svårt att förstå det.
Jag förstår absolut att min goda vilja som socialarbetare och grunden för mina beslut kan vara svåra att greppa när man som sökande är mitt uppe i en egen livskris. Från socialarbetarens perspektiv är det ändå slitsamt att så ofta kämpa i motvind och lägga energi på att försöka vinna över den misstroende och sårade människan på min sida, trots att jag från början är på min sökandes sida. Det är absolut en del av vårt arbete och vi är ganska bra på att hantera det, men jag tror att det är ett av skälen till att inte alla socialarbetare trivs som myndighetsutövare. Man är inte enbart "the good cop" utan ofta också fienden. Det passar inte alla.
