För en tid sedan var en av mina sökande, en mycket driftig och hårt arbetande människa som jonglerar åtskilliga timanställningar och flera arbetsgivare men som ändock inte tjänar tillräckligt för att bli självförsörjande, i knipa. Vederbörande kontaktade mig eftersom penningarna var slut långt innan månaden var likaledes. Anledningen var att hen prioriterat att återbetala skulder istället för att spara det lilla som fanns kvar i plånboken till sitt uppehälle.
Det händer att människor väljer att prioritera så, trots konsekvensen att magen förblir tom. "Ty den som är satt i skuld är icke fri." Tycka vad man vill om vår förre statsminister, men det är sanning för många och jag ställer mig inte oförstående inför den verkligheten. Likväl fanns det variabler i det aktuella fallet som gjorde att mitt svar till min desperate sökande blev nekande. Generellt sett tar inte socialtjänstlagen hänsyn till skulder som en godtagbar utgift när rätten till försörjningsstöd skall bedömas. Det skall inte vara möjligt att lägga sina sista sekiner på att betala skulder och sedan få sin försörjning tryggad av skattemedel.
I vårt telefonsamtal förklarade jag detta regelverk och vad resultatet av det skulle bli för min sökande. Jag var respektfull och tydlig, lugn och pedagogisk som jag brukar. Utan värderingar, utan svallande känslor. Min erfarenhet av liknande samtal har lärt mig att vuxna människor ofta vill ha svåra besked på det viset. Vi brukar ha lättast att förstå då. Det skulle dock visa sig att just denna sökande skulle ge mig en läxa.
Samtalet blev omedelbart väldigt känsloladdat, vilket i sig är helt enligt regelboken och naturligt. Dock berodde inte känslorna så mycket på beslutet fick jag förklarat för mig, det var ju logiskt och begripligt förklarat av undertecknad. Däremot hade min sökande invändningar mot mitt engagemang i frågan. För första gången sedan jag började arbeta med försörjningsstöd fick jag, på allvar, kritik för att vara känslokall och oempatisk. Det tog hårt.
Det händer så klart med jämna och ojämna mellanrum i det här arbetet att det regnar anklagelser om cynism och bitterhet över en, men oftast handlar det egentligen om något annat. Det var dessutom något av det fulaste en socialarbetare kunde beskrivas som enligt gängse uppfattning bland studenterna på Socialhögskolan när jag gick där. Offer för studenternas förakt var givetvis "soc-tanterna" som jobbat för länge och blivit bittra och snåla. Sådana skulle de visionära och idealistiska socionomstudenterna självfallet aldrig bli.
Plötsligt satt jag där själv och hade uppfattats precis så. Trots att jag gjort allt precis enligt den beprövade mallen, alldeles som jag alltid gör och brukar lyckas med. Förvisso förmådde jag upphämta situationen och återfå lite av min i sökandens ögon tappade respekt innan vi la på luren, men jag har grunnat på det hela efteråt. Vill du veta vad jag tänkte?
Att det var just den beprövade mallen, min vanliga rutin, som ställde till det för mig den här gången. Metoder är bra när de fungerar, men de får aldrig gå på autopilot. Att kunna göra det här jobbet effektivt och korrekt med rätt ordval och rätt kroppsspråk lär man sig skapligt på några år, men att fortsätta göra det med passion och inlevelse är mäkta krävande. Att bemöta misär och desperation blir märkligt nog en del av vardagslunket. Dels för att mina verktyg att hantera det blir allt mer finslipade och dels för att jag över huvudtaget skall orka med det. Samtidigt skall de människor jag möter aldrig känna att jag går på rutin. De får gärna ana professionalism och erfarenhet, men aldrig slentrian. Om jag så har 10 liknande samtal på en dag, vilket inte skulle vara helt otänkbart, så måste jag inför varje ny människa uppbåda ny kraft att ge av mig själv.
Så i dagens inlägg vill jag tacka denna sökande som hindrade mig från att sätta på autopiloten och inspirerade mig att fortsätta köra på känsla!
