"Det är ju bara invandrare som får hjälp"

Mina måndagar börjar med telefontid. En tid som ibland är skrämmande för att jag aldrig vet vad som ska hända, men för det mesta är det bara spännande för att jag inte vet vad som ska hända. Nästan alla samtal är trevliga och en del är till och med så trevliga att de lämnar mig med ett leende resten av dagen.

Idag hade jag ett samtal från en mamma. Hon var redan från början upprörd, jag lyckades så småningom få så mycket sammanhang att jag förstod att hennes son hade fått avslag på ansökan om försörjningsstöd, jag lyckades också lista ut att jag inte var handläggare i ärendet.

Jag berättade lugnt för henne att jag och mina kollegor har sekretess och att vi inte kan berätta något om enskilda ärenden, samt gav henne tipset att om sonen fått ett avslagsbeslut bör det stå vilka grunder beslutet är fattat på och att de skulle kunna titta på beslutet tillsammans och om de sedan fortfarande tyckte att det var felaktigt kunde de överklaga beslutet.

Kvinnan var faktiskt ganska nöjd med informationen och jag trodde att samtalet var på väg att ta slut, men då kom det: "Det är ju bara så himla tråkigt att våra svenska ungdomar inte kan få någon hjälp av samhället när de för en gångs skull behöver det. Det är bara invandrare som får hjälp nuförtiden."

De kommentarerna är bland det värsta jag vet. För det första vet jag att det inte är sant, jag har både infödda och utfödda svenskar på min tjänst. Jag vet också att det är samma lagstiftning som gäller för alla oavsett ursprung. Och personligen så brukar jag inte ens reflektera över vilket ursprung mina sökande har i annat fall än för att undersöka om vi behöver tolk vid besöket. Mina sökande är inte sitt ursprung, de är personer, människor som jag har träffat och som berättat sina historier för mig. Människor som har drömmar och mål.

Det som också är intressant är att jag lika ofta som jag hör ovanstående kommentar också hör kommentaren: "Jag får inga pengar bara för att jag är invandrare, du är rasist".

Jag menar inte att socialtjänsten är immun mot diskriminering. Det kan säkert förekomma och i de fall det gör det är det allvarligt och ska anmälas direkt. Men jag är så himla trött på att avslagsbeslut följs av anklagelser att vara oriktiga på sådana grunder, att vi systematiskt skulle gynna invandrade svenskar eller infödda svenskar är orimligt, det finns mig veterligen ingen grund till beslut som handlar om det.

Detta sa jag inte till kvinnan i telefonen, utan bara ett lite lamt "så är det inte". Sparade det till er i stället!

Ett litet TV-tips

Vi har tidigare skrivit om våra två kollegor (i en annan kommun) som provat på att leva på riksnormen under en månad och bloggat om det under tiden. Riksnormen är alltså den summa en person som söker försörjningsstöd är begränsad till. Nu finns ett inslag med tjejerna på SVT Play.

Titta gärna på det och fundera på vad du tycker att lyx är och vad tycker att lyx borde vara i landet Sverige idag.

Här är länken till klippet på svt.

Här är länken till deras blogg

Och här är länken till vårt inlägg.

Bidragsbrott

Gårdagens inlägg handlade om fusk. Idag kommer den lite mer formella uppföljningen!

Att fuska med socialbidraget kallas formellt för bidragsbrott. Bidragsbrottslagen kom till 2007 och reglerar de typer av ersättningar som privatpersoner kan ansöka om från kommunen, a-kassan, pensionsmyndigheten och Försäkringskassan.

Lagen innebär i korthet att den som uppger felaktiga uppgifter eller underlåter att berätta om ändrade förhållanden ska anmälas för bidragsbrott. Den sista paragrafen ställer också krav på att myndigheten ska anmäla dessa brott vid misstanke.

Att begå bidragsbrott kan leda till fängelse i upp till 4 år om brottet anses vara grovt.

Här hittar ni en länk till bidragsbrottslagen.

Innan denna lag trädde i kraft 2007 omfattades dessa brott av samma lag som alla andra bedrägerier. Syftet med den nya lagen var att anpassa den till de förhållanden som gäller vid utbetalningar av bidrag av ett eller annat slag, samt att strama upp reglerna och göra dem tydligare.

Den största förändringen var att man nu kunde dömas för vårdslöst bidragsbrott, vilket inte kräver uppsåt. En person kan alltså dömas utan att han eller hon menat att luras, om personen lämnat felaktiga uppgifter eller underlåtit att lämna in ändrade uppgifter. Det räcker också att en person anger felaktiga uppgifter och där det finns risk för felaktig utbetalning för att personen ska kunna dömas. Tidigare behövde den felaktiga utbetalningen ha ägt rum.

En liten mediabevakning om bostadslöshet

Ett annat önskemål från en läsare var att vi skulle kommentera mer av vad som nämns i media om socialtjänsten. Det var faktiskt en av våra grundtankar när bloggen startades, eftersom vi tyckte att socialtjänstens arbete ofta framställs allt för ensidigt.

Nu har jag hittat en artikel som jag inte vill ifrågasätta eller väga upp med motstridiga erfarenheter från fältet utan som jag vill dela med mig av för jag råkar tycka att den är klok. Det är Inger Leite som varit chef för individ- och familjeomsorgen i den socioekonomiskt utsatta stadsdelen Rosengård i Malmö som skriver om bostadslöshet i Sydsvenskan den 5 augusti.

Det finns inte så mycket att orda om egentligen. Hon har en bra poäng helt enkelt. Många medborgare kommer till socialtjänsten på grund av att de inte har någonstans att bo.  De riktigt pålästa hänvisar så klart till socialtjänstlagens portalparagraf och påtalar att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för individen och skall åtgärda akuta behov i väntan på andra lösningar.

Det var bara det lilla bekymret att socialtjänsten inte var tänkt att agera bostadsförmedlare till vanliga människor utan andra sociala problem. Människor skall inte behöva utsättas för påfrestningen att "bli klient" bara för att de saknar bostad. Som bostadspolitiken förs i landet i dag är det, så vitt jag förstår, fler kommuner än min egen som har bostadsbrist och där bostadslösheten ofta har strukturella förklaringar snarare än individuella i många fall.

Detta har även Inger Leite uppmärksammat från sin kommun Malmö. Läs debattartikeln här.

Fusk

Idag kommer önskemålet om att vi ska skriva lite om bidragsfusk att uppfyllas.

Först och främst kan vi fastställa att det går att fuska, det går att fuska med föräldrapenningen, med a-kassan, med bygglovsansökningar och i monopol, och då är det rimligt att anta att det går att fuska även med försörjningsstödet. Jag tänker dock inte lära ut några trix här i bloggen, utan i linje med önskemålet dela med mig av min syn på saken.

De flesta människor är ärliga. De vill inte utnyttja systemet och är glada för den hjälp de kan få. De gör vad de kan och ska för att redovisa alla uppgifter och för att så snabbt som möjligt hitta andra lösningar. Det är de allra flesta, men nu skulle vi ju skriva om dem som kanske inte ser på saken riktigt på det viset.

Jag tror att det finns lite olika typer av "fuskare". Jag väljer att stanna vid dem som med berått mod undanhåller uppgifter som de vet att de borde uppge och sedan håller tummarna för att vi inte ska upptäcka det. Dessa upptäcker vi ibland, säkert inte alltid. Jag har varit med om de som då blånekar och varken visste om att de fått inkomsterna (för det handlar oftast om att man "glömmer" uppge inkomster), och inte heller hade de en aning om att de skulle redovisa dem, trots att de har fått muntlig och skriftlig information om det mer än en gång. Jag har också varit med om de som säger att de struntade i att berätta för att de ville ha guldkant på vardagen.

Det som händer när vi upptäcker fusk är att vi pratar med den sökande om det och han eller hon får berätta sin sida av historien. Sedan skriver vi en polisanmälan och kräver tillbaka pengarna.

Personligen blir jag arg, ledsen och trött när jag upptäcker fusk. Det är ju inte bara systemet de ljugit för utan för mig. Jag har suttit i besök med dessa personer och trott på deras berättelse. Vad mer är inte sant? Kan jag lita på något annat personen säger? Jag känner mig lurad helt enkelt.

Jag behöver konfrontera personen med uppgifterna, kanske möta honom eller henne i rätten, och nästa dag hjälpa honom eller henne att komma närmare arbetsmarknaden. Det är svårt och obekvämt. Definitivt en sida av jobbet som jag inte längtar efter.

"De är ett personnummer, en journalbild i datorn"

Min semester är snart till ända. Nästa måndag är jag tillbaka på kontoret igen. Det är fantastiskt skönt att vara ledig, men jag tillhör inte dem som varje år längtar efter semestern och som känner att de inte hade orkat med en enda dag till. Det finns absolut dagar jag verkligen önskar att jag hade gjort något annat, när arbetsbelastningen, arga och desperata människor och deras misär suger musten ur mig, men jag har ändå roligt nästan jämt på jobbet. Dels jobbar det många kloka och glada människor på min arbetsplats och dels är det ett stimulerande arbete. Det ska bli roligt att komma tillbaka igen!

Hur som helst. Här kommer en liten reflektion av upplevelsen av att arbeta med försörjningsstöd som jag tror att många, inte bara socionomer, kan känna igen sig i. 

I det här jobbet, liksom i många andra människobehandlande yrken, kommer man väldigt nära de människor man försöker hjälpa. Myndighetsutövning innebär ofta att jag måste ställa frågor om väldigt privata saker och för många människor upplevs det, helt förståeligt, som integritetskränkande. Kravet på utredning av nödvändigheten i olika ansökningar och om behovet inte kan tillgodoses på andra sätt gör att jag och mina kollegor inte kan låta bli att ställa en del privata frågor. Många människor jag träffar berättar ingående om sin historia och bakgrunden till deras behov. De förstår mitt dilemma och att jag har större chans att fatta ett korrekt lagenligt beslut med hänsyn till just deras individuella förutsättningar om jag vet mer om deras situation. 

Under de år jag arbetat med försörjningsstöd har jag alltid haft fler än 100 löpande ärenden samtidigt, ibland bortåt 170 och det senaste året runt ca 130 stycken. Det vill säga att jag i mitt arbete försöker komma ihåg och särskilja 130 familjer för att kunna göra så korrekta bedömningar som möjligt i ansökningar om allt från busskort, begravningar, fritidssysselsättningar och flyttkostnader till möbler, hyra och mat. Det är många vuxna och många barn att hålla reda på. 

Jag vet att mängden ärenden varierar mycket från kommun till kommun och beroende på hur arbetsuppgifter fördelas och om man som socialsekreterare varje månad dessutom skall utföra de ekonomiska beräkningarna som ligger till grund för hur mycket bistånd som skall utbetalas. Lämna gärna en kommentar om hur ärendefördelningen ser ut hos dig och hur arbetsuppgifterna har fördelats i din kommun? 

Trots att det är ganska stor ruljans på de människor som söker bistånd hos mig så har jag nu känt en hel del av dem i flera år och det som jag tror att många av er känner igen sig i är att det uppstår en konstig blandning av privat/professionell/ojämlik relation med dessa människor. Jag känner dem (åtminstone vissa sidor av dem) väldigt väl, de känner inte mig på samma sätt. Relationen är ytterst ojämlik och full av märkliga maktspel och beroende. Det finns gott om individer på min tjänst (brukare) som jag verkligen är nyfiken på att höra hur de haft det under sommaren och individer som jag funderar över hur de klarat sig igenom kriser som de var mitt uppe i när jag tog min semester och gick från kontoret hem till mitt privata hem. Det finns också sökande som jag känner absolut ingenting kring. De bara finns där, de är ett personnummer, en journalbild i datorn. Förhoppningsvis är deras relation till mig lika känslokall och förhoppningsvis slipper de mig inom kort och klarar sig utan socialtjänsten. Så olika kan det vara. 

Det var en liten reflektion om upplevelsen av arbetet härifrån min korgstol i sommarvinden. Kaffet puttrar på och jag ska nu ta mig en kopp och ägna mig åt min egen privatekonomi en stund. Vi hörs!

Pengar till toner!

Jag har ägnat en stund av denna semesterdag åt att strukturerat läsa igenom alla kommentarer från våra engagerade läsare, ända sedan bloggen startades. Det är väldigt roligt att läsa vad ni tycker och tänker! Vissa har dessutom fått svar på sina kommentarer, så scrolla ner och se om det gäller just din kommentar!

Än så länge har två av er, och förhoppningsvis blir ni fler med tiden, hört av er med önskemål om vad ni vill läsa mer om. Det tackar vi ödmjukast för! Det hjälper liksom inspirationen på traven när sommarsolen och semestern har dragit ner på aktivitetsnivån en smula. 

Jag skall genast luta mig tillbaka i min korgfåtölj och fundera över vilka aspekter av era önskemål som skall få uppmärksammas först. 

Här kommer så länge ett litet lättsammare tips på en låtlista som ni kan spela medan ni väntar på nästa inlägg, om ni tillåter att vi frångår vår annars så förhållandevis allvarsamma attityd här på vårt eget lilla speakers corner. 

Snart tillbaka! 

Money, money, money (Abba)

Money for nothing (Dire Straits)

No money (Kings of Leon)

Money, that's what I want (Barret Strong)

Money honey (Lady Gaga)

All 'bout the money (Meja)

Free money (Patti Smith)

Money (Chris Rea)

Pay me my money down (Bruce Springsteen)

If you got the money (Jamie T)

Can't buy me love (The Beatles)

Send more money (Johnossi)

Money jungle (Duke Ellington)

Money (Michael Jackson)

Money (Pink Floyd)
Money Song (Monty Python)
No money down (Chuck Berry)

Bostadsansökan (Laleh)
Money honey (Elvis Presley)
Money won't change you (Aretha Franklin)
Smells like money (Ry Cooder)
Money talks (J.J. Cale)
Easy money (Rickie Lee Jones)
Money (Sharon Jones & the Dap-Kings)
'Til the money runs out (Tom Waits)
With plenty of money and you (Tony Bennet)
Why don't you do right (Peggy Lee)

Ny länk till Tapio Salonens analys av Malmö

En av våra intresserade läsare har påtalat, för ett ganska bra tag sedan, att det inte går att nå Tapio Salonens analys av Malmös fattigdom via den länk som vi har publicerat i inlägget Ett lästips för den nördige. Så kan vi absolut inte ha det! Klart att Louise med flera skall kunna läsa analysen. Därför kommer här ett nytt försök med en ny länk som vi hoppas fungerar. Det borde inte krävas något logg in här. Hör av er annars!

Trevlig läsning!

Länk till Tapio Salonens analys av Malmö