"De är ett personnummer, en journalbild i datorn"

Min semester är snart till ända. Nästa måndag är jag tillbaka på kontoret igen. Det är fantastiskt skönt att vara ledig, men jag tillhör inte dem som varje år längtar efter semestern och som känner att de inte hade orkat med en enda dag till. Det finns absolut dagar jag verkligen önskar att jag hade gjort något annat, när arbetsbelastningen, arga och desperata människor och deras misär suger musten ur mig, men jag har ändå roligt nästan jämt på jobbet. Dels jobbar det många kloka och glada människor på min arbetsplats och dels är det ett stimulerande arbete. Det ska bli roligt att komma tillbaka igen!

Hur som helst. Här kommer en liten reflektion av upplevelsen av att arbeta med försörjningsstöd som jag tror att många, inte bara socionomer, kan känna igen sig i. 

I det här jobbet, liksom i många andra människobehandlande yrken, kommer man väldigt nära de människor man försöker hjälpa. Myndighetsutövning innebär ofta att jag måste ställa frågor om väldigt privata saker och för många människor upplevs det, helt förståeligt, som integritetskränkande. Kravet på utredning av nödvändigheten i olika ansökningar och om behovet inte kan tillgodoses på andra sätt gör att jag och mina kollegor inte kan låta bli att ställa en del privata frågor. Många människor jag träffar berättar ingående om sin historia och bakgrunden till deras behov. De förstår mitt dilemma och att jag har större chans att fatta ett korrekt lagenligt beslut med hänsyn till just deras individuella förutsättningar om jag vet mer om deras situation. 

Under de år jag arbetat med försörjningsstöd har jag alltid haft fler än 100 löpande ärenden samtidigt, ibland bortåt 170 och det senaste året runt ca 130 stycken. Det vill säga att jag i mitt arbete försöker komma ihåg och särskilja 130 familjer för att kunna göra så korrekta bedömningar som möjligt i ansökningar om allt från busskort, begravningar, fritidssysselsättningar och flyttkostnader till möbler, hyra och mat. Det är många vuxna och många barn att hålla reda på. 

Jag vet att mängden ärenden varierar mycket från kommun till kommun och beroende på hur arbetsuppgifter fördelas och om man som socialsekreterare varje månad dessutom skall utföra de ekonomiska beräkningarna som ligger till grund för hur mycket bistånd som skall utbetalas. Lämna gärna en kommentar om hur ärendefördelningen ser ut hos dig och hur arbetsuppgifterna har fördelats i din kommun? 

Trots att det är ganska stor ruljans på de människor som söker bistånd hos mig så har jag nu känt en hel del av dem i flera år och det som jag tror att många av er känner igen sig i är att det uppstår en konstig blandning av privat/professionell/ojämlik relation med dessa människor. Jag känner dem (åtminstone vissa sidor av dem) väldigt väl, de känner inte mig på samma sätt. Relationen är ytterst ojämlik och full av märkliga maktspel och beroende. Det finns gott om individer på min tjänst (brukare) som jag verkligen är nyfiken på att höra hur de haft det under sommaren och individer som jag funderar över hur de klarat sig igenom kriser som de var mitt uppe i när jag tog min semester och gick från kontoret hem till mitt privata hem. Det finns också sökande som jag känner absolut ingenting kring. De bara finns där, de är ett personnummer, en journalbild i datorn. Förhoppningsvis är deras relation till mig lika känslokall och förhoppningsvis slipper de mig inom kort och klarar sig utan socialtjänsten. Så olika kan det vara. 

Det var en liten reflektion om upplevelsen av arbetet härifrån min korgstol i sommarvinden. Kaffet puttrar på och jag ska nu ta mig en kopp och ägna mig åt min egen privatekonomi en stund. Vi hörs!