Hejdå!

Som ni vet är vi två som bloggar här. Nu är det dock dags för mig att säga hejdå till bloggen,  anledningen är att jag inte längre jobbar med försörjningsstöd, utan sedan ett par månader tagit mig an nya utmaningar på Försäkringskassan.





När jag tittar tillbaka på mina sju år inom försörjningsstöd inser jag hur mycket jag lärt mig och att jag bär med mig en stabil grund att stå på i resten av mitt arbetsliv. Men jag vill speciellt passa på att faktiskt skriva om några av de viktigaste sakerna.

1. Jag har fått en mycket större förståelse för hur de ekonomiska förutsättningarna påverkar våra liv på så himla många andra områden; hälsa, boende, självförtroende, arbete och sociala kontakter blir lidande när man inte kan försörja sig själv. Det är bland annat därför det är viktigt med en fungerande socialtjänst som kan stötta upp i detta, hjälpa dem som har det ekonomiskt tungt att inte rasa djupare än de behöver.

2. Bostadslöshetsfrågan måste lösas på ett bättre sätt. Det är inte rimligt att människor ska behöva vara utan bostad och det är inte heller rimligt att skattebetalarna ska behöva pröjsa för hotellboenden som blir semipermanenta lösningar. De lösningar som används idag är inte tillräckligt effektiva. Kanske kan bostad först vara en bra lösning. Jag vet inte, men en förändring behöver ske.

3. Socialsekreterarna som jobbar med försörjningsstöd är oerhört skickliga. De håller många bollar i luften samtidigt, de agerar spindeln i nätet och hjälper de sökande med så mycket mer än bara ekonomin. De är ofta engagerade i sina klienter och försöker på alla tänkbara sätt stötta så mycket det går.

4. Att vara myndighetsperson är en viktig roll, vi representerar demokratin. Det är en roll där man ha makt att förändra människors situation, men också har ett ansvar för att detta sker i enlighet med lagar och förordningar. Det är viktigt att inte agera godtyckligt. Medborgaren ska i så stor utsträckning som möjligt kunna förutse vad som ska hända när de behöver vara i kontakt med myndigheterna. Jag har fått en stor respekt för den rollen och försöker hålla mig ödmjuk inför dem jag möter.

Det har varit väldigt roligt att blogga här. Vi får mycket positiv respons. Men jag tror att det är bra att faktiskt jobba med försörjningsstöd för att kunna ge en rättvis bild av det. Kanske kommer jag tillbaka och gästspelar någon gång, men nu är det dags att lämna över stafettpinnen till min vän och kollega. Jag tror också att det kommer att komma en efterträdare till mig inom kort.

Socialstyrelsens meddelandeblad om lagändringarna

För den som är intresserad av att läsa en fördjupad information länkas här till Socialstyrelsens meddelandeblad om lagändringarna.

Ett litet stimulanspaket till den som arbetar

Den tredje förändringen i socialtjänstlagen, giltig från den 1juli i år, har jag inte helt och hållet bestämt vad jag anser om ännu.

Enligt den förändringen ska den individ som sökt och erhållit bistånd löpande i minst sex månader och därefter får, eller sedan tidigare, har en anställning men ändå inte tjänar tillräckligt för att bli självförsörjande få behålla 25 % av sin nettoinkomst. Det kallas jobbstimulans och återfinns i 4 kap 1 b § SoL. Syftet är helt enkelt att det ska löna sig att ta ett arbete.

Från att sexmånadersgränsen infaller ska en eventuell beräkning av bistånd för den individ bestämmelsen gäller göras med hänsyn till dessa 25 % löpande under 24 månader. Det gäller oavsett om man under perioder är självförsörjande. Efter de två åren måste individen "kvalificera sig" för att på nytt kunna få jobbstimulans genom att beviljas försörjningsstöd i ytterligare sex månader.

Skälen till att jag ännu inte riktigt bestämt mig för om det är en bra idé eller inte är följande.
För det första görs bedömningen av rätten till bistånd med hänsyn till vad en låginkomsttagare på orten kan ha råd med. En låginkomsttagare på min ort får sällan eller aldrig 25 % extra utbetalt av sin arbetsgivare under en tvåårsperiod. Plötsligt blir det kanske mer lönsamt för en låginkomsttagare att söka försörjningsstöd medan man arbetar än att bara arbeta.

Dessutom är jag fundersam till det faktum att jobbstimulansen ska beräknas per individ, inte per hushåll. Generellt görs bedömningen om rätten till bistånd utifrån ställningstagandet att vuxna som lever tillsammans under äktenskapsliknande former är försörjningsskyldiga gentemot varandra och därmed har gemensam ekonomi. Hur ställer vi oss till om den ena parten inte följer planering och därmed får avslag, avbryts den andres jobbstimulans då? Och om så sker, är det bra eller dåligt?

På samma sätt frågar jag mig om de 25 % som Kim tjänar ihop på sin jobbstimulans endast får sparas eller konsumeras av Kim eller får även Robin som lever med Kim spara dem eller konsumera dem utan att jag ska ta hänsyn till det i min bedömning av biståndet? Jag antar att svaren på dessa frågor kommer att falla på plats med tiden, men ännu har jag inte riktigt fått kläm på vad jag tycker om det.

På samma sätt som med arbetsmarknadsåtgärderna för vuxna så har redan min kommun infört en liknande jobbstimulans som nu slås ut av lagändringen. Baserat på de erfarenheter jag har därifrån så tror att de 25 % kommer att göra stor skillnad för de enskilda individer som får ta del av den och plötsligt får lite marginal i tillvaron och på det viset är lagändringen bra!

Vuxna får erbjudas arbetsmarknadsåtgärder av kommunen

Jag går direkt på ändring nummer två i socialtjänstlagen gällande från den 1 juli.

Den följer samma "arbetslinje" som ungdomarnas rätt att tjäna mer pengar. Socialtjänsten ges möjlighet att även för de sökande som är över 25 år erbjuda praktik eller kompetenshöjande verksamhet när Arbetsförmedlingen inte kan erbjuda några åtgärder. Hittills har bestämmelsen bara gällt de unga under 25 år. Förändringen består i att åldersgränsen i 4 kap. 4 § SoL tas bort.

I och med ändringen blir det alltså behovet som får styra istället för åldern. Det tycker jag är bra! I vår kommun har vi redan en ganska bred sådan arbetsinriktad verksamhet och har kunnat erbjuda sådana tjänster under en längre tid för de som har behovet. Nu finns det tydligt reglerat i lagen och jag hoppas att det kommer att hjälpa många som kanske inte kommer ifråga för åtgärder via Arbetsförmedlingen men som av olika skäl har svårt att komma in på vår allt mer krävande arbetsmarknad med allt orimligare krav.

För mig är det tydligt att vi har en allt större grupp individer som trots en skaplig utbildning och även en hel del arbetslivserfarenhet hamnar utanför och inte får en chans att komma tillbaka efter en tid i arbetslöshet. Så borde vi inte behöva ha det. Många gånger är det färska referenser och en möjlighet för arbetsgivaren att "prova på" arbetstagaren som krävs för att det ska bli tal om anställning. Här kan nu kommunerna hjälpa till! Alltså även denna ter sig vara en lagändring till det bättre om du frågar mig.

Unga ska inte behöva försörja sina föräldrar

Det har varit ett långt uppehåll i skrivandet. Även den mest hängivne kan ibland behöva ta en paus från jobbtänkandet för att göra annat. Glädjande nog för er trogna läsare känner jag nu att inspirationen återkommer och jag tror mig vara redo att väcka bloggandet till liv igen. 

Idag ska enligt kvällspressen bli årets hetaste dag. Värmekänslig som jag är kräver den redan av mig att jag minimerar all fysisk ansträngning för att stå ut. Vad kan då vara lämpligare än att slå mig till ro och fundera på vilka nya aspekter av försörjningsstöd som kan vara intressant att ta upp här.

Kommer genast på att vi från den 1 juli i år har fått tre stora förändringar avseende försörjningsstöd i socialtjänstlagen. Här kommer en kort presentation och reflektion kring en av dessa. 

Den handlar om att unga ska få tjäna mer pengar genom arbete utan att pengarna ska räknas med i familjens inkomster när rätten till bistånd beräknas. Unga kan nu tjäna ett helt basbelopp (44 500 kr för 2013) per år utan att det ska påverka rätten till bistånd. Förändringar återfinns i 4 kap. 1 a § SoL. 

Det tycker jag är bra! Jag anser att barn och unga aldrig ska behöva känna pressen att de måste försörja sina föräldrar. Unga individer ska istället motiveras att ge sig ut i arbetslivet och känna att det påverkar deras egen livskvalitet till det bättre. Ur ett samhällsperspektiv är det viktigt att vi i vuxenvärlden på alla sätt vi kan stimulerar unga till att snabbt etablera sig på arbetsmarknaden, om det så är via studier, via arbete eller kanske båda i kombination. 

Att även de som växer upp i familjer på gränsen till existensminimum nu i högre grad bereds möjlighet att själva påverka sin ekonomiska situation är bra för både individerna och för samhället. Därmed har vi fått en bra lagändring!