Förändringsarbete - varför gör han bara inte som jag säger?!?!

Inom socialt arbete pratar man mycket om förändringsarbete.

Förändringsarbete är det vi gör dagarna i ända. De människor vi har kontakt med är ofta väldigt olika varandra men har det gemensamt att de i sina liv just nu har någon form av socialt problem som ställer till det. På vår enhet är det sociala problemet/problemen av sådan art att det hindrar självförsörjning. Det kan vara så enkelt som att man är mitt emellan två jobb och inte har några marginaler i sin ekonomi. Det kan också vara mer besvärligt än så och kräva betydligt större insatser för att komma till rätta med.

Förändringsarbete handlar, naturligt nog, om att ändra på något; ett eget beteende eller andra omständigheter. Dessa förändringar är tänkta att som resultat ge bättre livsvillkor. Förhoppningsvis självförsörjning.

Det är rätt vanligt att förändringsprocessen inte går som på räls. Av olika skäl har vi människor ofta svårt att ändra på våra manér och byta gamla mot nya hjulspår. Känner du igen dig? Det gör jag!

Denna mänskliga förändringsobenägenhet kan reta gallfeber på en socialarbetare som kan tycka sig ha hittat bra lösningar på problemet i fråga och som inte sällan gjort åtskilliga försök att hjälpa till att verkställa dessa utan att det lyckas. Vad är det som är så svårt med att ändra sitt sätt att leva när självförsörjning hägrar, undrar vi ödmjukt och oförstående. Varför gör han bara inte som jag säger? Jag kommer ju bli tvungen att avslå ansökan, igen!

Vad är då nyckeln för att komma vidare? Finns så klart ingen som passar i alla låsta dörrar. Ett sätt som dock brukar generera förändring är att ändra på sig själv. Inte sällan går jag själv i gamla hjulspår och upprepar mig vilket resulterar i att även den jag försöker hjälpa får gå i gamla hjulspår och får svårt att ändra sig. Kort sagt, om det du gör inte fungerar - gör något annorlunda! När jag förändringsarbetar lite med mig själv i stället för med den jag försöker hjälpa, när jag ändrar något i min attityd, mitt sätt att prata och bemöta så får det också effekt på den jag vill hjälpa. Vilken effekt det blir kan man aldrig veta men det brukar öppna åtminstone en ny dörr!

Tycker du att det låter enkelt? Ibland är det enkelt. Det gäller bara att komma på det och sen lyckas förändra sig själv!

Barnfattigdomens varande och ickevarande

Igår visade uppdrag granskning ett reportage om barnfattigdom. Reportaget har väckt stor debatt i media idag och vi väljer att i det här skedet länka till olika artiklar i debatten.

Svenska Dagbladet publicerar ett antal artiklar idag. Scrolla ner på sidan i länken så hittar ni dem

Uppdrag granskning har en temasida efter gårdagens program.

Sveriges radio skriver om det hela.

På DN får Susanna Alakoski en syl i vädret.

Professor Tapio Salonen intervjuas av Aftonbladet.

Jag kan tänka mig att vi återkommer i ämnet om någon dag för ett lite mer åsiktstätt inlägg. Håll till godo med andras ord så länge!

Cigaretter

I fredags träffade jag några gamla vänner som inte är socialarbetare. Trots det kom vi in på att prata om försörjningsstöd, jag kan helt enkelt inte hejda mig!

En intressant vinkel som vi hamnade i var den om huruvida den sökande får göra vad han eller hon vill helt obegränsat med sin norm. Framförallt om det är rimligt att de ska kunna köpa cigaretter för den. Argumentet som kom fram var att det inte är rimligt att människor ska förstöra sin hälsa med hjälp av skattepengar.

Jag kan personligen tycka att det finns en viss poäng med det. Det är en aning stötande att en del av de som lever på det allra minsta som man kan i Sverige ändå anser sig ha råd att röka för flera hundra kronor i månaden.

Men jag har ändå fler "å andra sidan" i detta.

För det första får faktiskt alla som har försörjningsstöd själv prioritera sin norm som de vill. Det är en del i att ta ansvar och det är en del i att få förtroende. De får normen de är berättigade till och den ska räcka för allt de behöver den månaden. Om en person väljer att inte köpa kläder eller dagstidning eller lägga pengar på fritidsaktiviteter och i stället vill använda pengarna till cigaretter är det väl den personens ensak.

För det andra är det svårt att kontrollera, det enda sättet är att begära in kvitton på alla utgifter som alla sökande har och bara godkänna de utgifter som samhället anser vara bra. Det skulle dels vara väldigt tidskrävande och kosta betydligt mer i arbetstid än vad det skulle spara, dels skulle man också få fundera på vad annat som skulle begränsas. De som lägger pengar på TV-spel? En flaska vin? Läsk? Chips? Höga mobilräkningar?

För det tredje är detta människor som av en eller annan anledning inte får ihop sin ekonomi, oftast under en kortare period, men även ibland långvarigare. I och med ansökan om försörjningsstöd begränsas friheten ganska mycket och jag anser inte att det är rimligt att de ska bli skärskådade in i minsta detalj.

Det finns säkert ett för det fjärde också, men just nu är jag nog nöjd med dessa tre vinklar på debatten. Tycker ni något? Kommentera!