Utbildning

De allra flesta som arbetar med försörjningsstöd är utbildade socionomer. Som socionom läser man socialt arbete, juridik, socialrätt, sociologi, psykologi, statsvetenskap och mycket mer. Mitt minne från utbildningen är att vi inte läste speciellt mycket om fattigdom och försörjningsstöd. Ämnet flimrade förbi som hastigast mellan barnutredningar och missbrukshantering. Socionomutbildningen är en bred utbildning och på många sätt en verkligt suverän grund att stå på i arbetslivet.

MEN (det kommer nästan alltid ett men i vår blogg) med tanke på att fattigdom är ett av de allra största sociala problemen i Sverige i dag, som drabbar många människor, så talas det mycket lite om det i utbildningen. Det är av stor vikt att socionomer känner till hur fattigdom påverkar människor och att de har en aning om vad det innebär att leva på försörjningsstöd. Det är viktigt för att många socionomer kommer att träffa fattiga människor i sitt yrkesliv oavsett var de arbetar. Att kunna lite om fattigdom och att våga prata med de man träffar om ekonomiska frågor skulle vara till stor hjälp för många utsatta personer. Därför tycker jag att det är centralt att socionomutbildningarna i landet pratar mer om dessa frågor. Självklart kan det vara så att olika socialhögskolor i landet pratar olika mycket om dessa frågor i grundutbildningen.

Jag har ägnat kvällen åt att undersöka hur det ser ut på landets universitet och högskolor. Ges det kurser som handlar om fattigdom någonstans? Jag har hittat 4 kurser i hela landet! 2 av dessa är kurser i sociologi som ges vid Högskolan i väst.
De andra två är utbildningar som riktar sig till socialarbetare.
Den ena heter Fattigdom och försörjningsfrågor, och ges vid Göteborgs Universitet och är en kurs på 7,5 hp på grundnivå.
Den andra heter Socialt arbete: Fattigdom och välfärd, som tar plats på Stockholms Universitet och också omfattar 7,5 hp på avancerad nivå.

Det är jätteroligt att se att det finns kurser som tar upp fattigdom. Jag hoppas att det kommer att bre ut sig så att vi får se fler sådana kurser framöver. Jag har till exempel hört att Lunds Universitet kommer att starta en kurs med fokus på fattigdom under 2013, även den på avancerad nivå.

Bostad först och politiken

Nu har jag några fler funderingar kring hemlöshet att dela med mig av. Kommunernas ledning har det stora ansvaret för samhällsplaneringen och hur bostadssituationen ser ut för våra medborgare. Om du frågar mig kanske de främst borde ha våra sämst bemedlades intresse för ögonen eftersom de inte har lika många valmöjligheter som vi andra. Det största ansvaret för att se till att det byggs billiga hyresrätter och hantera hemlöshet vill jag lägga på våra folkvalda runt om i Sverige. Och detta förefaller de inte ha lyckats med. Det finns ett litet antal kommuner som har överskott av hyresrätter idag, enligt Socialstyrelsens rapport men de allra flesta har ett underskott. Trots denna felkalkylering (oavsett om den är medveten eller omedveten) kan inte riktigt hela ansvaret för de hemlösa läggas på våra politiker, all hemlöshet har inte en strukturell förklaring. Riktigt så enkel tror jag dessvärre inte att världen är. En del fall beror nog på individen också. Som vi har beskrivit i tidigare inlägg så finns det en del individer som det är oerhört svårt att hjälpa till ett eget fungerande boende, även om de inte är många.

I ett land som är så förhållandevis rikt som Sverige borde dock inte hemlöshet vara ett så utbrett och ökande(!) socialt problem som det förefaller vara enligt Socialstyrelsens rapport. Även de individer som ställer till det för sig borde kunna gå att hjälpa på ett mer kostnadseffektivt och tidseffektivt sätt än det vi har idag. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag och mina kollegor skulle börja med tidrapportering, som privata företag, av hur mycket av vår tid som går till hantering av bostadsfrågor på något vis...

Tänk vilka vinster som skulle gå att göra om det funnits vanliga hyreskontrakt som vi hade kunnat arbeta för att rädda, istället för att betala för hotell och andra akuta lösningar. Visst är frågan om hemlöshet komplex jag är mycket medveten om det eftersom jag ställs inför problematiken i princip varje dag, men förhoppningen är väl att socialtjänsten i allt högre utsträckning skall ägna sig åt evidensbaserad praktik? Då borde till exempel metoden Bostad först! som bland annat professor Hans Swärd vid Lunds Socialhögskola förespråkar komma upp på dagordningen i fler kommuner. Både av ekonomiska skäl och av rent humanitära skäl. Att bli runtflyttad till diverse olika tillfälliga opersonliga akutboenden som kostar en massa pengar är ovärdigt både för den sökande och för skattebetalarna.

Kom nu ihåg att vi i detta forum inte företräder vår kommuns åsikter (även om vi tycker att just vår kommun för det mesta gör ett mycket bra arbete). Inte heller företräder vi något särskilt politiskt parti utan inläggen baseras på våra dagliga erfarenheter och funderingar kring vårt arbete. Syftet är att öka medvetenheten kring hur arbete med försörjningsstöd kan se ut och vilka utmaningar vi ställs inför. Precis som det står här ute till vänster. Det här är ytterligare en fundering. 

Det är dyrt med hemlöshet

Idag fortsätter jag funderingarna kring hemlöshet.

I runda slängar kostar en månads boende på hotell för en individ i vår kommun ca 20 000 kr, och då är det är inte stadens tjusigaste hotell vi talar om. (Utgifterna för det hade inte varit försvarbart för skattebetalarna.) Priset för en månads boende på hotell kan säkert variera beroende på var i landet man befinner sig. De senaste åren har jag, ungefärligen fattat beslut om mellan 5 och 10 stycken sådana hotellräkningar per månad, det blir mellan 100 000 kr - 200 000 kr/månad. På ett år blir det, högt räknat, 2 400 000 kr. Och det är bara min tjänst... Jag har flera kollegor.* Det är så klart svårt att säga något om summan utan referenspunkter. Fast jag tycker att det är mycket pengar oavsett, jag är också skattebetalare. 

Trots kostnaden är det dock ingen lyx att bo på hotell när socialtjänsten betalar. Det är den sista utvägen och den förväntas vara tillfällig i väntan på en annan lösning. I vår kommun bor dock flera medborgare på hotell, eller motsvarande, under många månader. Det är inte särskilt bekvämt för individen. Framför allt inte om det finns barn med i bilden. Det går långt ifrån alltid att laga sin egen mat och det går inte att ha med sig mer än sina kläder. På hotell kan du som bekant varken möblera eller dekorera med dina egna ägodelar i någon större utsträckning. Skulle individen eller familjen få arbete när de bor på hotell så får de hjälpa till att betala hotellfakturan och blir i själva verket inte alls självförsörjande utan måste fortsätta leva på riksnormen och behålla sin kontakt med socialtjänsten tills de hittar ett eget boende eller har råd att betala hela kostnaden själv.

För att bevilja försörjningsstöd till så dyrt hotellboende vill vi se att individen gör vad han eller hon kan för att själv avhjälpa situationen och i stor utsträckning ser till att undvika att situationen alls uppstår. Om han eller hon genom sitt beteende liksom påskyndat en process mot hemlöshet så får man också själv ta ett stort ansvar att försöka lösa den situationen. Så ser verkligheten ut och jag kan tycka att den är rimlig. Vuxna människor bör kunna ta ansvar för sina handlingar och förstå att de val de gör får konsekvenser. (Ja, jag vet också att det finns vuxna människor som har svårt att se de sambanden och de behöver mer hjälp och stöd.) 

Jag skriver ovanstående med anledning av att i vissa få, tämligen unika fall, är det svårt att få hotellen att fullfölja en bokning med socialtjänsten. Det finns en liten grupp individer som dessvärre förstör både för sig själva och för andra som behöver vår hjälp. Lyckligtvis är de inte många. Hotellen tar ofta referenser från varandra. Visar det sig då att den potentiella hotellgästen har dåliga referenser så förvånar det inte längre mig om det aktuella hotellet plötsligt blir fullbelagt. Om den potentiella hotellgästen av något skäl har gjort sig svår i tidigare akuta boendelösningar blir det svårt för oss att rekommendera dem. Vi kan inte ljuga för hotellpersonalen om de frågar.

Som socialsekreterare på försörjningsstöd blir man ibland, nog i stundens hetta, en liten smula ensam ansvarig för allt som ingen annan kan lösa och om inte vi heller kan lösa det så... ja, vad händer då? Då råder det frustration i leden kan man säga. 

Bostadslöshet sprider desperation långt utanför den individ eller familj som inte vet var de ska sova någonstans. Med rätta! Det är ett obehagligt socialt problem som vi i Sverige gärna vill tro att vi är befriade från.

Nog för ikväll, mer om hemlöshet i vårt arbete blir det garanterat en annan dag! 

* Jag tänker inte gå in på våra exakta siffror för kommunen eftersom det egentligen inte är relevant för diskussionen. Poängen är att hotellboende kostar pengar och det gör det överallt. 

Hur mycket ska jag lägga på kläder varje månad?

Den nya normen för 2012 kom för några veckor sedan, och vi har redan skrivit ett inlägg om den. Varje år brukar Socialstyrelsen ge ut ett meddelandeblad med den nya normen. På det bladet fanns det en indelning av normen i utgiftsposter. Till exempel att 1640 kr av normen för 2011 beräknades till mat, 530 kr till skor och kläder, 400 kr till fritid och lek, samt 260 kr till hygienartiklar (siffrorna avser en ensamstående vuxen, beloppen varierar för barn beroende på ålder).

För 2012 har socialdepartementet beslutat att normen inte längre ska delas in i utgiftsposter. Därmed får kommunerna inga riktlinjer för hur stora belopp som är tänkta till vad i normen. I stället hänvisar Socialstyrelsen till Konsumentverkets broschyr "Koll på pengarna", där man kan få viss vägledning i vad olika saker bör kosta i ett vanligt hushåll. Bekymret med det är att de posterna inte stämmer överens med normbeloppen till fullo, man räknar helt enkelt inte på samma sätt.

Så vad är problemet?
Jag kan se ett par stycken.
* Vid en del bedömningar använder socialsekreterarna sig av de fastställda beloppen i utgiftsposterna, till exempel när någon är inlagd på sjukhus eller i behandling och får mat där, men behöver beviljas kostnaden för allt annat. Det vi kallar för förbehållsbelopp. Den summan som ska beviljas är inte fastställd på någon högre nivå, varför kommunerna kommer att behöva göra egna uträkningar för vad som är rimligt. Detta kan leda till att de sökande får olika belopp beroende på vilken kommun de bor i.
* Vid ansökningar om extra kläder eller extra fritidsaktiviteter har vi tidigare, i undantagsfall, kunnat gå in med ett extra månadsbelopp för att hjälpa dem som har speciella omständigheter. Bedömningen har då legat i huruvida det föreligger särskilda skäl eller inte. Nu kommer vi också behöva göra bedömning i varje enskilt ärende på vilken summa som är skälig. Vilket innebär en del extra arbete.
* Meddelandebladets siffror var också ett stort hjälpmedel för sökande med behov av extra struktur. De kunde lättare fördela sin ekonomi och förstå hur vi räknade om de fick ta del av meddelandebladet. Detta stöd har vi nu svårare att ge dessa personer.

Förhoppningsvis hittar vi i alla kommuner bra lösningar på detta, nya verktyg som hjälper oss och våra sökande. Men detta är ett exempel på hur ett till synes litet beslut på ett departement i Stockholm kan ge ganska stora konsekvenser för kommunerna och medborgarna ute i landet.

"Jag har ingenstans att sova, Soc måste ge mig en lägenhet"

För ett tag sedan kom Socialstyrelsens rapport om hemlösheten i Sverige. Jag har just skummat igenom den. Resultaten som presenteras där stämmer väl med den verklighet jag möter på jobbet i princip dagligen. Jag tänker inte säga mer om innehållet än att det är anmärkningsvärt, på flera sätt. Ni får läsa själva.

I vår kommun har det blivit nästan synonymt att arbeta med försörjningsstöd och att arbeta med hemlöshet. Åtminstone känns det så ibland. Det är så många som behöver försörjningsstöd som också behöver hjälp med boende. En del behöver försörjningsstöd bara för att de har dyra akuta boendelösningar. Eftersom vi håller i pengarna är det många som tror att vi alltid kan skaka fram ett boende, om inte annat så åtminstone i form av hotell eller vandrarhem. Tyvärr är det ett fantastiskt förtroende och ett önsketänkande som vi inte alltid kan leva upp till. Även en del av våra fina kollegor runt om i samhället hyser stora förhoppningar till våra förmågor och vi måste ibland göra dem alla besvikna. Det är inte så roligt. Så mycket lättare det hade varit att fokusera på förändringsarbete mot självförsörjning om inte en bräcklig bostadssituation hade satt käppar i hjulen hela tiden!

För alla er som har stor tilltro till socialsekreterarna som handlägger försörjningsstöd. Fortsätt ha det! Ibland kan vi hitta lösningar, men lita inte på att vi kan utföra mirakel. I vår kommun, som är en av många kommuner i Sverige som har brist på hyresrätter och som har ett stort antal bostadslösa, är våra möjligheter begränsade. Vi föreslår alltid att den som söker vår hjälp med boende letar efter det i andra kommuner också för här är det svårt. Ska alla som vill bo i vår kommun ha en chans att bo här så vill det till att det byggs fler hyresrätter tror jag. Idag väljer och vrakar hyresvärdarna bland potentiella hyresgäster och har inget behov av att vara välgörare. 

Som socialsekreterare på vår enhet för försörjningsstöd ser våra möjligheter att påverka boendesituationen ut ungefär på följande vis;

- Om du erbjuds en lägenhet av en hyresvärd men blir nekad på grund av svag ekonomi kan vi erbjuda en borgensförbindelse, om det är en väletablerad hyresvärd.

- Om du kvalificerar dig för någon av kommunens stödboenden och varianter på sociala kontrakt (rapportens situation 3) så kan vi förmedla en sådan kontakt så att köandet till sådant boende kan börja. Observera att dessa lägenheter alltså inte är till för vem som helst utan till den som uppfyller kraven som i sin tur inte har formulerats av socialsekreterarna på enheten för försörjningsstöd. Handläggningen av vem som tilldelas ett sådant boende görs heller inte av socialsekreterarna på försörjningsstöd, i alla fall inte i vår kommun.

- Om du står på vår trapp och absolut inte har någonstans att ta vägen kan vi antagligen fortfarande inte göra så mycket. Det råder ett missförstånd om att det räcker med att fråga avdelningen för ekonomiskt bistånd om en lägenhet så får man det. Denna villfarelse, eller förhoppning, vilar antagligen på att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för individen och vi ska sträva mot att alla har tak över huvudet. Det är en fin målsättning och jag har inga invändningar mot den, men så enkelt är det inte alla gånger. 

Vi kan, precis som alla andra, lyfta luren och ringa runt till hotell och vandrarhem. Har vi då tur så finns det ett ledigt rum. Finns det inget ledig rum så kan vi inte göra något åt det. Hotellägarna är precis som hyresvärdarna fria att tacka nej när socialtjänsten ringer. Och ibland får vi nej baserat på fördomar och ibland på erfarenheter och ibland på full beläggning. Hotellen har nämligen inte någon skyldighet att erbjuda någonting.

Kära läsare, de hemlösa medborgare som är desperata och ibland även sjuka av oro kring att inte ha ett hem påverkar även oss som möter dem och ska försöka hjälpa dem till en tryggare nattsömn. Det är tidskrävande och energikrävande att vara sista utvägen och sedan inte alltid kunna rädda situationen. Det finns många aspekter kring hemlöshet som socialt problem, därför kommer inom kort fler inlägg på ämnet. Jag hoppas att du läser även då!

Här kan du läsa Socialstyrelsens rapport om hemlöshet. 

Är skyddat sex skäligt?

Vad tycker ni?

Preventivmedel ingår inte i riksnormen. Det betyder att den klumpsumma som ska täcka de löpande vardagliga utgifterna inte tar hänsyn till någon form av preventivmedel; kondom, p-piller, p-stav etcetera. Inte heller är preventivmedel en av de utgifter som kallas livsföring i övrigt som det med stor sannolikhet går att ansöka om och få beviljat, förutsatt att kostnaden är skälig. 

Så om man lever i ett kärleksförhållande men inte vill ha barn, kanske eftersom ekonomin inte är den bästa för tillfället, eller om man inte lever i ett fast förhållande men ändå vill kunna skydda sig från smittor och oönskade barn eller kanske har svår mensvärk och PMS. Då får man antingen välja att använda pengar från normen, det kan man göra, det finns utrymme att prioritera sina pengar som man själv vill i normen och det lägger sig inte socialtjänsten i. Hela tanken med normen är att individen inte ska behöva redogöra för alla sina val och inköp för socialtjänsten. 

Eller också får man ansöka om kostnaden hos sin socialsekreterare. Då får man lämna in kostnadsuppgifter och motivera sitt behov och så får socialsekreteraren utifrån personlig kännedom om klienten och riktlinjer i kommunen besluta om huruvida individen har rätt till bistånd till behovet. 

Jag kontaktade Socialstyrelsen för att få bekräftelse att vi tänker rätt i min kommun och det gör vi menar  utredaren där. Vi har inte hittat någon dom från någon av förvaltningsdomstolarna, och det hade inte heller Socialstyrelsen, som leder oss till någon annan slutsats än att varje ansökan ska prövas individuellt. Utgångspunkten är dock att preventivmedel inte är en godtagbar utgift.  Den enda öppningen i frågan är att medicin på recept (vilket hormonbaserade preventivmedel är) kan beviljas, i begränsad utsträckning, i individuella fall, även om de inte är inom högkostnadsskyddet. 

Från den punkten börjar argumentationen för och emot. 

Bör den enskilde själv bekosta sitt sexliv? Det är trots allt vuxna människor som bör kunna ta ansvar för sina handlingar och det går att avstå från sex och det går att hantera frustrationen på egen hand så att säga. 

Eller är sex en mänsklig rättighet som socialtjänsten bör möjliggöra? Men det är inte alla självförsörjande som får ha sex, trots att det är en mänsklig rättighet. Är det då rättvist att de som söker försörjningsstöd till och med får sitt preventivmedel betalat? 

Unga som kan söka rådgivning och vård på ungdomsmottagningen kan också få gratis kondomer där. Då borde det tillgodose behovet, inte sant? 

Det går att få tag i gratis kondomer på olika ställen, räcker det inte att vuxna hänvisas till det sättet att skydda sig?

P-piller borde endast beviljas mot intyg av läkare att det har medicinska orsaker. Annars borde väl kondom som också skyddar mot sjukdomar vara det enda rimliga att godkänna?

Preventivmedel är en kvinnofråga kan man hävda, på vägen mot ett mer jämställt samhälle bör väl försörjningsstöd till preventivmedel beviljas? 

De ekonomiska konsekvenserna av oskyddat sex kan bli fasligt stora och då får ändå socialtjänsten och skattebetalarna betala i längden, p-piller är väl i så fall ett billigare och mer praktiskt alternativ?

Om socialtjänsten går in och gör en bedömning om vem som ska få ha skyddat sex och kanske vem som bör ha det, är vi då inte farligt nära den sociala ingenjörskonst och den tvångssterilisering som vi ägnat oss åt under första halvan av 1900-talet? Vill vi i så fall ha det så? 

Vore det inte eftersträvansvärt att individen inte måste lyfta frågan till socialtjänsten så att en myndighet ska besluta om individens sexliv? 

I vilken utsträckning ska en tjänsteman lägga sig i den enskildes sexliv? "Du har rätt till 3 kondomer per månad, alltså 3 skyddade ligg per månad, eftersom du inte lever i en relation. Du däremot som är gift, du får ligga 3 gånger per vecka." 

Utan att förminska yrkeskårens kompetens törs jag ändå säga att den här sortens bedömningar tillhör de svårare. Jag tänker mig att bedömningarna riskerar att variera mycket över landet, från kommun till kommun och mellan tjänstemän eftersom våra sexliv är ytterst privata och individuella. Jag vet inte mycket om mina vänners och släktingars sexliv och än mindre vill jag veta om mina sökandes. Jag är inte heller helt bekväm med att de ska behöva berätta om det för mig. Inte för att sex nödvändigtvis måste vara genant men för att det finns gränser för vad våra myndigheter ska lägga sig i. 

Jag har dragit mig i flera dagar för att skriva det här inlägget. Skälet är att jag själv ännu inte är riktigt säker på var jag står i frågan, ideologiskt. Det finns så många aspekter att ta hänsyn till. Den juridiska så klart, den moraliska, den ekonomiska, den individuella, ja du har ju själv läst det nu och har kanske ännu fler aspekter. Skriv gärna om dem! Nu har jag funderat lite i ämnet. Nu får du fortsätta!

Va! Har du aldrig solat i Thailand, skidat i Alperna eller weekendat i London?

Har ni funderat på hur många annonser på Aftonbladets hemsida som handlar om utlandsresor? Vi räknade till tio stycken. Samtidigt kan man läsa i Svenska Dagbladet att Skolverket utarbetar nya riktlinjer för ledighet under terminerna. 

Anledningen till att Skolverket behöver utarbeta nya riktlinjer är att allt fler föräldrar väljer att ta med sig sina barn på utlandsresor under terminerna istället för under skolloven. Antagligen för att många resebolag lockar med billigare priser då.

På grund av detta ideliga resande förlorar barnen undervisning trots att vi har skolplikt de första nio skolåren i Sverige. Det tycker Skolverket är ett bekymmer och försöker därför hjälpa rektorerna att hantera det hela med tydligare vägledning.

Att resa utomlands varje år verkar numera vara normen när man bor i Sverige. Inte bara under semestertid utan lite när som helst under året. Var och varannan svensk har solat i Thailand, skidat i Alperna och weekendat i London. Varje år! Om man inte renoverar kök så är det resor pengarna går till.

Den normen har dock inte alla familjer så lätt att leva upp till. I Sverige lever fortfarande invånare med låga löner som måste vända på kronorna om de ska räcka till en semesterresa. Här bor också familjer  som inte har tillräckliga egna inkomster för att klara sig själva och därmed är hänvisade till kommunen för att söka försörjningsstöd. Är man tvungen till det så är man också mycket begränsad i sin handlingsfrihet.

För att ha rätt till försörjningsstöd krävs att man vistas i den kommun där man är skriven och söker försörjningsstöd. Dessutom beviljas inte bistånd till utlandsresor. Inte heller är det säkert att man över huvudtaget får bistånd till mat och hyra om man väljer att resa utomlands. Anledningen är att den enskilde, som kan arbeta, har en skyldighet att stå till arbetsmarknadens förfogande och ska kunna ta ett arbete imorgon om ett sådant erbjuds. Då kan man inte befinna sig på resande fot. Inte heller kan man ta semester från sitt arbetssökande. Semester är lagstadgad ledighet från avlönat arbete. Har man inget arbete kan man inte ta semester. Semester är ingen mänsklig rättighet. Detta är ett vanligt missförstånd som vi stöter på och måste förklara för barnfamiljer och övriga som hade önskat sig en paus från vardagen.

Vad gör då denna resehysteri med alla dem som inte har råd att resa någonstans? Vad händer med barnen som aldrig kan berätta om resor efter sommarlovet? Vad gör det för självkänslan att aldrig kunna  vara en del av semesterbeskrivningarna? Ganska mycket faktiskt. Det är därför mycket relevant att diskutera relativ fattigdom i Sverige istället för absolut fattigdom. För den är i allra högsta grad en verklighet för många.

Svenska Dagbladets artikel kan du läsa här.
Här kan du läsa mer om relativ och absolut fattigdom. 

Lite mer om riksnormen

Har vi skrivit något om vad riksnormen är för något tidigare?
Kanske något litet. Här kommer litet mer.

Riksnormen är baserad på konsumtions- och prisstudier som Konsumentverket gör. Resultatet av studierna återspeglar vad det kostar att uppnå det som kallas skälig levnadsnivå i Sverige, alltså varken en miniminivå eller en lyxnivå av konsumtion utan en nivå som ska motsvara ungefär vad låginkomsttagare har råd med och kan prioritera.

Riksnormen är uträknad per månad och för en ensamstående utan barn ligger den på 3 840 kr år 2012. År 2011 låg den på 3 720 kr. Med den inkomsten varje månad förväntas hela årets kostnader för de produkter som bör finnas i ett hushåll för att man ska kunna klara av vardagen på ett tillfredsställande vis vara täckta. Exempel på vilka utgifter vi talar om här är mat, schampo, kläder och skor, toalettpapper, böcker, dammsugarpåsar, plåster, glödlampor, biobesök och simhallsbesök. Det kräver tämligen nogsam planering av hushållskassan eftersom det inte finns någon egentlig marginal att tala om.

Det är alltså riksnormen som är grunden för hur mycket pengar man får om man söker ekonomiskt bistånd och den regleras av 4 kap 3 § 1 punkten i Socialtjänstlagen. Det är regeringen som varje år fastställer riksnormen genom en ändring i Socialtjänstförordningen.

Ojojoj, tänker du nu, 3 840 kr täcker ju inte ens min hyra! Det stämmer. Kostnad för hyra och el är inte inräknat i riksnormen. De utgifterna ingår i vad som kallas skäliga kostnader utanför riksnormen och regleras av 4 kap 3 § 2 punkten i Socialtjänstlagen. Försörjningsstöd kan alltså beviljas även för utgifter som hyra och el och hemförsäkring, medlemskap i a-kassa och resekostnad till och från arbete.

Sen finns det en tredje grupp utgifter som också kan beviljas. Det handlar om Livsföring i övrigt och ingår inte i riksnormen för de klassas inte som lika frekvent återkommande och eftersom försörjningsstöd är tänkt att vara en tillfällig ekonomisk lösning är det inte säkert att alla som beviljas försörjningsstöd har behov av dessa utgifter. Till livsföring i övrigt hör utgifter som hälso- & sjukvård, tandvård, glasögon, hemutrustning, flyttkostnader, spädbarnsutrustning, avgifter för kommunal service och umgängesresor.

Pengar utbetalas aldrig utan utredning. Utgifterna i både gruppen skäliga kostnader utanför riksnormen och livsföring i övrigt utreds i varje enskilt fall och det kan se lite olika ut från kommun till kommun hur behovet tillgodoses. Men grundförutsättningen är följande; Om den månatliga beräkningen av den enskildes ekonomi visar att han eller hon saknar tillräckliga inkomster för att bekosta de utgifter som redogjorts för ovan, och själv har gjort vad han eller hon kan för att försörja sig så föreligger rätt även till dessa kostnader.

Nu får det vara bra för idag. Om ni har frågor på detta, eller invändningar eller tillägg, hör av er! Rätt ska vara rätt.

Ni kan läsa Socialtjänstförordningen här.
Mer om riksnormen här.

"Snart gör vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!"

I den kommun där vi arbetar har det under 2011 gjorts ett försök bland socialsekreterarna att använda en särskild metod för att hitta eventuellt missbruk och riskbruk av alkohol och droger hos de individer vi träffar. Metoden består i två korta formulär som heter AUDIT - Alcohol Use Disorders Identification Test och DUDIT - Drug Use Disorders Identification Test. Användandet av dessa formulär är tänkt att vara en del i att utveckla förvaltningens evidensbaserade praktik.

Jag ska vara ärlig och säga att jag har varit skeptisk till metoden. Jag kommer fortfarande inte överens med den och jag har inte varit så duktig på att använda den. Som många andra socialarbetare nu för tiden arbetar vi i en lösningsfokuserad anda och jag trivs mycket bra med den andan. Det passar mig att fokusera på det som fungerar och att göra mer av det istället för att prata om vad som inte fungerar. På det viset kan man komma långt i förändringsprocesser både i sin egen utveckling och i jobbet att hjälpa andra.

I slutet av året skulle vi sammanfatta hur vi tyckte det hade varit att arbeta med metoden. Jag gav kritisk feedback med huvudet fullt av förklaringar (läs undanflykter) till varför jag inte skulle behöva ägna min och mina sökandes värdefulla besökstid åt att misstänkliggöra fullt friska, kapabla människor för något så stigmatiserande som missbruk. "Man kan faktiskt behöva tillfällig ekonomisk hjälp av socialtjänsten utan att vara missbrukare! " Menade jag bestämt. "Många av de jag träffar är nykterister och dricker inte alls, varför ska jag då ställa frågorna?" grunnade jag och påtalade samtidigt att vi har så mycket annat att utreda vid besökstillfället också; hur har barnen det? hur fungerar planeringen mot arbete? finns det någon hotbild? finns det någon psykisk ohälsa? fysisk ohälsa? hur ser boendesituationen ut? hur ser ekonomin ut, några skulder? vilka andra kontakter är viktiga för individen? etc. "Det var primärvården som skulle använda den här metoden men de låter bli och därför hamnar det på socialtjänstens bord istället. Varför ska vi göra det som inte de gör?" Undrade jag och lät som en sur femåring. "Snart utför vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!" Ni hör själva. Jag var lätt skeptisk.

Men, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag hade ett kort samtal häromdagen med en kollega till mig. Det räckte för att jag skulle komma ihåg de skäl som finns för att fortsätta och ge metoden en ordentlig chans. Metodanvändningen är en del i att göra vår myndighetsutövning och vårt sociala arbete så bra som möjligt. Det beslutet vilar alltså på ett etiskt ställningstagande. Vi arbetar med de mest utsatta grupperna i samhället och vi ska helst inte skada de individer och familjer vi försöker hjälpa. För att vara så säkra som möjligt på att inte göra det bör vi i så hög utsträckning som möjligt arbeta efter vetenskapligt beprövade metoder. För hur väl vi än vill våra sökande och hur hårt vi än arbetar för dem så är det inte alltid bättre att göra något än att inte göra något alls!

Det är väl inget nytt, tänker du, att arbeta efter vetenskapliga metoder. Men det är det visst när det gäller socialt arbete. Vi socialarbetare tillhör en ung forskningsdisciplin med ca 100 år på nacken. Jämför vi det med till exempel läkekonsten, vars födelse kan dateras till 1900-talet FÖRE vår tideräkning, så förstår vi också varför läkare idag kan transplantera hjärtan och bota cancer medan socionomer inte riktigt lyckas rädda alla utsatta barn och utplåna fattigdom. Läkekonsten har ett litet försprång på ett par tusen år. Lyckligtvis tenderar utvecklingen att gå fortare nu än vad den gjorde på egyptiernas tid.

Socialt arbete som vetenskap är fortfarande i sin vagga och vi som tillhör yrkeskåren har en skyldighet att göra vårt bästa för att hitta så rätt sätt som möjligt att hjälpa utan att stjälpa trots att vi inte har hunnit med att evidensbasera så mycket av vår forskning och våra metoder ännu.

Vi har också det etiska dilemmat om vi för forskningens bästa ska experimentera på till exempel socialt utsatta barn för att se om de mår bra eller dåligt av en viss insats för att sedan börja om och prova en ny metod om det visar sig att barnen mådde dåligt. Eller är det inte är försvarbart ur individens synvinkel?

Att vara med och se utvecklingen av en helt ny vetenskap och att vara med och utöva den i praktiken är en svår men rolig utmaning! Det är också helt nödvändigt för myndighetsutövningen av socialt arbete om du frågar mig. Socialstyrelsen påtalar att socialtjänstens insatser är bland de mest ingripande som samhället förfogar över och kostar också en del skattemedel och det ser inte bra ut om de insatserna är baserade på goda avsikter och önskemål från våra brukare.

Här kan du läsa mer om evidensbaserad praktik i socialtjänsten.
Här kan du läsa mer om AUDIT och DUDIT.
Här kan du läsa mer om lösningsfokuserad metod.

Är choklad en muta?

I juletider ställs många av oss inom socialtjänsten, och även inom hälso- och sjukvården, inför utmaningen att hantera gåvor som av olika anledningar överräcks till oss av våra sökande. Mig händer det några gånger per år att någon av mina sökande vill träffa mig endast för att lämna över en liten gåva som tack för hjälp och stöd och ibland bara av artighet. Detta är ett dilemma eftersom personal inom socialtjänst och hälso- och sjukvård inte får ta emot gåvor hur som helst då det skulle kunna klassas som mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken (BrB). Den som överlämnar gåvan kan dömas för bestickning enligt 17 kap. 7 § BrB.

"Det är väl inte så svårt, säg bara nej tack" tänker du nu kära läsare, men så enkelt är det tyvärr inte. Det finns en stor risk att vi sårar den som vill ge. Vi kan uppfattas som att vi inte tycker gåvan är fin nog. Vi kan uppfattas som känslokalla när den som ger (och känner stor tacksamhet och uppfattar vår relation som ömsesidig och öppenhjärtig) inte får göra något för att återgälda den service vi förmedlat. Vi kan uppfattas som översittare. För många människor är den lilla gåvan en fråga om kulturella beteenden som och har inte någonting med mutor att göra. Det är inget ovanligt att överräcka en liten gåva till sin läkare, sin banktjänsteman, sin frisör, sin socialsekreterare, sina barns lärare etc. Ett bekymmer är att ibland har det faktiskt med tjänster och gentjänster att göra och då är vi ute på djupt vatten.

Ett annat bekymmer är att det faktiskt känns fint att då och då få så uttalad bekräftelse på att jag gjort ett bra jobb, för vi lägger trots allt ner mycket både energi och engagemang i de individer och familjer vi möter. Och det är just denna lilla värme i socialarbetarhjärtat som gåvan producerar som i sin tur kan lägga grunden för eventuell särbehandling och det är precis det som ska undvikas. Vi i personalen ska ge alla sökande samma omtanke och respekt, oavsett gåvor, och bör därför avstå från alla gåvor enligt Socialstyrelsen.

När situationen uppstår i ett direkt möte försöker jag alltid förklara för den sökande att den allra bästa gåvan är att kämpa och anstränga sig för att komma vidare och bli självförsörjande och när det jag kan hjälpa till med faktiskt gör skillnad så att den sökande får möjlighet att hjälpa sig själv. Därmed inte sagt att jag aldrig njutit av goda hembakta kakor och blivit glad för små hyacinter som kommit till mig i posten i juletid.

För det är heller inte så enkelt att vi alltid måste säga nej. Enklare gåvor "utan egentligt ekonomiskt värde" i form av blommor, frukt och choklad överlämnas ofta till både sjukvårdspersonal och personal inom socialtjänsten och inte minst i samband med avslutande av en kontakten, som ett tack. Detta kan accepteras om gåvan inte bedöms som otillbörlig och kan påverka mina bedömningar i mitt arbete. Den bedömningen måste göras i varje enskilt fall.

Det är svårt och principen är fortfarande att alla gåvor bör avböjas. Inte bara för att minska risken för felaktiga och orättvisa bedömningar utan även för att förtroendet för våra myndigheter ska bibehållas. Det får inte förekomma misstankar om att rätten till bistånd eller vård är avhängigt eller kopplad till någon form av ersättning till handläggaren som fattar beslutet eller utövar vården.

I mitt arbete tycker jag att problematiken har ytterligare en nivå. Jag arbetar med Sveriges fattigaste människor som knappt har pengar till mat och hyra. Uttrycket "utan egentligt ekonomiskt värde" gäller inte riktigt för mina sökande. Allt har ett ekonomiskt värde. Skall de då lägga sina pengar på en present till mig? Det tycker jag inte. Jag tycker därför att gåvor till oss, om möjligt, är ännu känsligare än gåvor inom andra områden i socialtjänst och sjukvård. Bekymret med detta är att möjligheten att få ge en gåva kan bidra till känslan av samhörighet och normalitet, även om resultatet blir att det blir indrag på någon annan utgift.

Så för att svara på frågan i rubriken, nja, det beror på.

Gomorron Sverige! Dags att vakna!

I morse på svt 1 kunde man till sin frukost få en tugga klokskap från 14:årige Dusan i Malmö som är trött på våldet och höjer sin röst ihop med RGRA och Behrang Miri. De lyfte vikten av att inte se den senaste tidens våldsökning i Malmö som en fråga om etnicitet utan som en fråga om socioekonomiskt utanförskap och vad det kan göra med barn och unga att befinna sig i sådant.

I ett land där inkomstskillnaderna ökat de senaste åren och där allt fler får det allt bättre men där en grupp inte hänger med utan fastnar på en inkomstnivå långt under genomsnittet är det inte konstigt att en del av individerna i den gruppen ser sig om efter tillhörighet någon annanstans där det möjligen också kan erbjudas bättre ekonomiska förutsättningar, även om det innebär en del risker. Det är långt ifrån rätt och det är verkligen inte acceptabelt men det är heller inte helt svårt att förstå.

Lyssna på Dusan som istället för att hänga på gatan nu lägger sin energi på att spela musik och kämpa för romers rättigheter. Förhoppningsvis är Dusan långt ifrån ensam där ute och förhoppningsvis får han med sig fler när han visar alternativa vägar för jämnåriga på villovägar. Av detta klipp blir jag hoppfull!

Fortsatt trevlig Trettondagsafton!

Fattigare och fattigare

Häromdagen publicerades det en artikel i DN om att inkomstklyftorna ökar. Artikeln stämmer bra överens med den forskning som görs i ämnet. De 10 fattigaste procenten blir allt fattigare och de rikaste blir allt rikare. Alla inkomstgrupper utom de 10 fattigaste procenten har ökat sin disponibla inkomst, vilket innebär att de allra flesta svenskar faktiskt får det bättre.

Frågan är om vi inte kan vara nöjda med det? Man kanske inte kan räkna med att alla når framgång, att alla har jobb, eller att alla kan bli rikare och rikare? Är inte 90 % ändå en ganska bra siffra?
Jag tycker inte det. Jag tycker inte att vi som har ökat våra inkomster kan vara nöjda med att vi själva får det bättre. Välfärden ska vara till för alla. Jag vill att Sverige ska vara ett land där barn kan växa upp i trygga miljöer, där föräldrar ska kunna ge sina barn en skälig levnadsnivå. Även de som har det allra sämst ska kunna få ta del av att den svenska ekonomin är relativt god. I stället är det på deras bekostnad som vi andra får det bättre. De fattigaste blir fattigare. De har inte råd med samma standard som de hade för fem eller tio år sedan. Det är upprörande!