Häromdagen publicerades det en artikel i DN om att inkomstklyftorna ökar. Artikeln stämmer bra överens med den forskning som görs i ämnet. De 10 fattigaste procenten blir allt fattigare och de rikaste blir allt rikare. Alla inkomstgrupper utom de 10 fattigaste procenten har ökat sin disponibla inkomst, vilket innebär att de allra flesta svenskar faktiskt får det bättre.
Frågan är om vi inte kan vara nöjda med det? Man kanske inte kan räkna med att alla når framgång, att alla har jobb, eller att alla kan bli rikare och rikare? Är inte 90 % ändå en ganska bra siffra?
Jag tycker inte det. Jag tycker inte att vi som har ökat våra inkomster kan vara nöjda med att vi själva får det bättre. Välfärden ska vara till för alla. Jag vill att Sverige ska vara ett land där barn kan växa upp i trygga miljöer, där föräldrar ska kunna ge sina barn en skälig levnadsnivå. Även de som har det allra sämst ska kunna få ta del av att den svenska ekonomin är relativt god. I stället är det på deras bekostnad som vi andra får det bättre. De fattigaste blir fattigare. De har inte råd med samma standard som de hade för fem eller tio år sedan. Det är upprörande!
