Preventivmedel ingår inte i riksnormen. Det betyder att den klumpsumma som ska täcka de löpande vardagliga utgifterna inte tar hänsyn till någon form av preventivmedel; kondom, p-piller, p-stav etcetera. Inte heller är preventivmedel en av de utgifter som kallas livsföring i övrigt som det med stor sannolikhet går att ansöka om och få beviljat, förutsatt att kostnaden är skälig.
Så om man lever i ett kärleksförhållande men inte vill ha barn, kanske eftersom ekonomin inte är den bästa för tillfället, eller om man inte lever i ett fast förhållande men ändå vill kunna skydda sig från smittor och oönskade barn eller kanske har svår mensvärk och PMS. Då får man antingen välja att använda pengar från normen, det kan man göra, det finns utrymme att prioritera sina pengar som man själv vill i normen och det lägger sig inte socialtjänsten i. Hela tanken med normen är att individen inte ska behöva redogöra för alla sina val och inköp för socialtjänsten.
Eller också får man ansöka om kostnaden hos sin socialsekreterare. Då får man lämna in kostnadsuppgifter och motivera sitt behov och så får socialsekreteraren utifrån personlig kännedom om klienten och riktlinjer i kommunen besluta om huruvida individen har rätt till bistånd till behovet.
Jag kontaktade Socialstyrelsen för att få bekräftelse att vi tänker rätt i min kommun och det gör vi menar utredaren där. Vi har inte hittat någon dom från någon av förvaltningsdomstolarna, och det hade inte heller Socialstyrelsen, som leder oss till någon annan slutsats än att varje ansökan ska prövas individuellt. Utgångspunkten är dock att preventivmedel inte är en godtagbar utgift. Den enda öppningen i frågan är att medicin på recept (vilket hormonbaserade preventivmedel är) kan beviljas, i begränsad utsträckning, i individuella fall, även om de inte är inom högkostnadsskyddet.
Från den punkten börjar argumentationen för och emot.
Bör den enskilde själv bekosta sitt sexliv? Det är trots allt vuxna människor som bör kunna ta ansvar för sina handlingar och det går att avstå från sex och det går att hantera frustrationen på egen hand så att säga.
Eller är sex en mänsklig rättighet som socialtjänsten bör möjliggöra? Men det är inte alla självförsörjande som får ha sex, trots att det är en mänsklig rättighet. Är det då rättvist att de som söker försörjningsstöd till och med får sitt preventivmedel betalat?
Unga som kan söka rådgivning och vård på ungdomsmottagningen kan också få gratis kondomer där. Då borde det tillgodose behovet, inte sant?
Det går att få tag i gratis kondomer på olika ställen, räcker det inte att vuxna hänvisas till det sättet att skydda sig?
P-piller borde endast beviljas mot intyg av läkare att det har medicinska orsaker. Annars borde väl kondom som också skyddar mot sjukdomar vara det enda rimliga att godkänna?
Preventivmedel är en kvinnofråga kan man hävda, på vägen mot ett mer jämställt samhälle bör väl försörjningsstöd till preventivmedel beviljas?
De ekonomiska konsekvenserna av oskyddat sex kan bli fasligt stora och då får ändå socialtjänsten och skattebetalarna betala i längden, p-piller är väl i så fall ett billigare och mer praktiskt alternativ?
Om socialtjänsten går in och gör en bedömning om vem som ska få ha skyddat sex och kanske vem som bör ha det, är vi då inte farligt nära den sociala ingenjörskonst och den tvångssterilisering som vi ägnat oss åt under första halvan av 1900-talet? Vill vi i så fall ha det så?
Vore det inte eftersträvansvärt att individen inte måste lyfta frågan till socialtjänsten så att en myndighet ska besluta om individens sexliv?
I vilken utsträckning ska en tjänsteman lägga sig i den enskildes sexliv? "Du har rätt till 3 kondomer per månad, alltså 3 skyddade ligg per månad, eftersom du inte lever i en relation. Du däremot som är gift, du får ligga 3 gånger per vecka."
Utan att förminska yrkeskårens kompetens törs jag ändå säga att den här sortens bedömningar tillhör de svårare. Jag tänker mig att bedömningarna riskerar att variera mycket över landet, från kommun till kommun och mellan tjänstemän eftersom våra sexliv är ytterst privata och individuella. Jag vet inte mycket om mina vänners och släktingars sexliv och än mindre vill jag veta om mina sökandes. Jag är inte heller helt bekväm med att de ska behöva berätta om det för mig. Inte för att sex nödvändigtvis måste vara genant men för att det finns gränser för vad våra myndigheter ska lägga sig i.
Jag har dragit mig i flera dagar för att skriva det här inlägget. Skälet är att jag själv ännu inte är riktigt säker på var jag står i frågan, ideologiskt. Det finns så många aspekter att ta hänsyn till. Den juridiska så klart, den moraliska, den ekonomiska, den individuella, ja du har ju själv läst det nu och har kanske ännu fler aspekter. Skriv gärna om dem! Nu har jag funderat lite i ämnet. Nu får du fortsätta!
