I den kommun där vi arbetar har det under 2011 gjorts ett försök bland socialsekreterarna att använda en särskild metod för att hitta eventuellt missbruk och riskbruk av alkohol och droger hos de individer vi träffar. Metoden består i två korta formulär som heter AUDIT - Alcohol Use Disorders Identification Test och DUDIT - Drug Use Disorders Identification Test. Användandet av dessa formulär är tänkt att vara en del i att utveckla förvaltningens evidensbaserade praktik.
Jag ska vara ärlig och säga att jag har varit skeptisk till metoden. Jag kommer fortfarande inte överens med den och jag har inte varit så duktig på att använda den. Som många andra socialarbetare nu för tiden arbetar vi i en lösningsfokuserad anda och jag trivs mycket bra med den andan. Det passar mig att fokusera på det som fungerar och att göra mer av det istället för att prata om vad som inte fungerar. På det viset kan man komma långt i förändringsprocesser både i sin egen utveckling och i jobbet att hjälpa andra.
I slutet av året skulle vi sammanfatta hur vi tyckte det hade varit att arbeta med metoden. Jag gav kritisk feedback med huvudet fullt av förklaringar (läs undanflykter) till varför jag inte skulle behöva ägna min och mina sökandes värdefulla besökstid åt att misstänkliggöra fullt friska, kapabla människor för något så stigmatiserande som missbruk. "Man kan faktiskt behöva tillfällig ekonomisk hjälp av socialtjänsten utan att vara missbrukare! " Menade jag bestämt. "Många av de jag träffar är nykterister och dricker inte alls, varför ska jag då ställa frågorna?" grunnade jag och påtalade samtidigt att vi har så mycket annat att utreda vid besökstillfället också; hur har barnen det? hur fungerar planeringen mot arbete? finns det någon hotbild? finns det någon psykisk ohälsa? fysisk ohälsa? hur ser boendesituationen ut? hur ser ekonomin ut, några skulder? vilka andra kontakter är viktiga för individen? etc. "Det var primärvården som skulle använda den här metoden men de låter bli och därför hamnar det på socialtjänstens bord istället. Varför ska vi göra det som inte de gör?" Undrade jag och lät som en sur femåring. "Snart utför vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!" Ni hör själva. Jag var lätt skeptisk.
Men, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag hade ett kort samtal häromdagen med en kollega till mig. Det räckte för att jag skulle komma ihåg de skäl som finns för att fortsätta och ge metoden en ordentlig chans. Metodanvändningen är en del i att göra vår myndighetsutövning och vårt sociala arbete så bra som möjligt. Det beslutet vilar alltså på ett etiskt ställningstagande. Vi arbetar med de mest utsatta grupperna i samhället och vi ska helst inte skada de individer och familjer vi försöker hjälpa. För att vara så säkra som möjligt på att inte göra det bör vi i så hög utsträckning som möjligt arbeta efter vetenskapligt beprövade metoder. För hur väl vi än vill våra sökande och hur hårt vi än arbetar för dem så är det inte alltid bättre att göra något än att inte göra något alls!
Det är väl inget nytt, tänker du, att arbeta efter vetenskapliga metoder. Men det är det visst när det gäller socialt arbete. Vi socialarbetare tillhör en ung forskningsdisciplin med ca 100 år på nacken. Jämför vi det med till exempel läkekonsten, vars födelse kan dateras till 1900-talet FÖRE vår tideräkning, så förstår vi också varför läkare idag kan transplantera hjärtan och bota cancer medan socionomer inte riktigt lyckas rädda alla utsatta barn och utplåna fattigdom. Läkekonsten har ett litet försprång på ett par tusen år. Lyckligtvis tenderar utvecklingen att gå fortare nu än vad den gjorde på egyptiernas tid.
Socialt arbete som vetenskap är fortfarande i sin vagga och vi som tillhör yrkeskåren har en skyldighet att göra vårt bästa för att hitta så rätt sätt som möjligt att hjälpa utan att stjälpa trots att vi inte har hunnit med att evidensbasera så mycket av vår forskning och våra metoder ännu.
Vi har också det etiska dilemmat om vi för forskningens bästa ska experimentera på till exempel socialt utsatta barn för att se om de mår bra eller dåligt av en viss insats för att sedan börja om och prova en ny metod om det visar sig att barnen mådde dåligt. Eller är det inte är försvarbart ur individens synvinkel?
Att vara med och se utvecklingen av en helt ny vetenskap och att vara med och utöva den i praktiken är en svår men rolig utmaning! Det är också helt nödvändigt för myndighetsutövningen av socialt arbete om du frågar mig. Socialstyrelsen påtalar att socialtjänstens insatser är bland de mest ingripande som samhället förfogar över och kostar också en del skattemedel och det ser inte bra ut om de insatserna är baserade på goda avsikter och önskemål från våra brukare.
Här kan du läsa mer om evidensbaserad praktik i socialtjänsten.
Här kan du läsa mer om AUDIT och DUDIT.
Här kan du läsa mer om lösningsfokuserad metod.
