I juletider ställs många av oss inom socialtjänsten, och även inom hälso- och sjukvården, inför utmaningen att hantera gåvor som av olika anledningar överräcks till oss av våra sökande. Mig händer det några gånger per år att någon av mina sökande vill träffa mig endast för att lämna över en liten gåva som tack för hjälp och stöd och ibland bara av artighet. Detta är ett dilemma eftersom personal inom socialtjänst och hälso- och sjukvård inte får ta emot gåvor hur som helst då det skulle kunna klassas som mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken (BrB). Den som överlämnar gåvan kan dömas för bestickning enligt 17 kap. 7 § BrB.
"Det är väl inte så svårt, säg bara nej tack" tänker du nu kära läsare, men så enkelt är det tyvärr inte. Det finns en stor risk att vi sårar den som vill ge. Vi kan uppfattas som att vi inte tycker gåvan är fin nog. Vi kan uppfattas som känslokalla när den som ger (och känner stor tacksamhet och uppfattar vår relation som ömsesidig och öppenhjärtig) inte får göra något för att återgälda den service vi förmedlat. Vi kan uppfattas som översittare. För många människor är den lilla gåvan en fråga om kulturella beteenden som och har inte någonting med mutor att göra. Det är inget ovanligt att överräcka en liten gåva till sin läkare, sin banktjänsteman, sin frisör, sin socialsekreterare, sina barns lärare etc. Ett bekymmer är att ibland har det faktiskt med tjänster och gentjänster att göra och då är vi ute på djupt vatten.
Ett annat bekymmer är att det faktiskt känns fint att då och då få så uttalad bekräftelse på att jag gjort ett bra jobb, för vi lägger trots allt ner mycket både energi och engagemang i de individer och familjer vi möter. Och det är just denna lilla värme i socialarbetarhjärtat som gåvan producerar som i sin tur kan lägga grunden för eventuell särbehandling och det är precis det som ska undvikas. Vi i personalen ska ge alla sökande samma omtanke och respekt, oavsett gåvor, och bör därför avstå från alla gåvor enligt Socialstyrelsen.
När situationen uppstår i ett direkt möte försöker jag alltid förklara för den sökande att den allra bästa gåvan är att kämpa och anstränga sig för att komma vidare och bli självförsörjande och när det jag kan hjälpa till med faktiskt gör skillnad så att den sökande får möjlighet att hjälpa sig själv. Därmed inte sagt att jag aldrig njutit av goda hembakta kakor och blivit glad för små hyacinter som kommit till mig i posten i juletid.
För det är heller inte så enkelt att vi alltid måste säga nej. Enklare gåvor "utan egentligt ekonomiskt värde" i form av blommor, frukt och choklad överlämnas ofta till både sjukvårdspersonal och personal inom socialtjänsten och inte minst i samband med avslutande av en kontakten, som ett tack. Detta kan accepteras om gåvan inte bedöms som otillbörlig och kan påverka mina bedömningar i mitt arbete. Den bedömningen måste göras i varje enskilt fall.
Det är svårt och principen är fortfarande att alla gåvor bör avböjas. Inte bara för att minska risken för felaktiga och orättvisa bedömningar utan även för att förtroendet för våra myndigheter ska bibehållas. Det får inte förekomma misstankar om att rätten till bistånd eller vård är avhängigt eller kopplad till någon form av ersättning till handläggaren som fattar beslutet eller utövar vården.
I mitt arbete tycker jag att problematiken har ytterligare en nivå. Jag arbetar med Sveriges fattigaste människor som knappt har pengar till mat och hyra. Uttrycket "utan egentligt ekonomiskt värde" gäller inte riktigt för mina sökande. Allt har ett ekonomiskt värde. Skall de då lägga sina pengar på en present till mig? Det tycker jag inte. Jag tycker därför att gåvor till oss, om möjligt, är ännu känsligare än gåvor inom andra områden i socialtjänst och sjukvård. Bekymret med detta är att möjligheten att få ge en gåva kan bidra till känslan av samhörighet och normalitet, även om resultatet blir att det blir indrag på någon annan utgift.
Så för att svara på frågan i rubriken, nja, det beror på.
