Den nya normen för 2012 kom för några veckor sedan, och vi har redan skrivit ett inlägg om den. Varje år brukar Socialstyrelsen ge ut ett meddelandeblad med den nya normen. På det bladet fanns det en indelning av normen i utgiftsposter. Till exempel att 1640 kr av normen för 2011 beräknades till mat, 530 kr till skor och kläder, 400 kr till fritid och lek, samt 260 kr till hygienartiklar (siffrorna avser en ensamstående vuxen, beloppen varierar för barn beroende på ålder).
För 2012 har socialdepartementet beslutat att normen inte längre ska delas in i utgiftsposter. Därmed får kommunerna inga riktlinjer för hur stora belopp som är tänkta till vad i normen. I stället hänvisar Socialstyrelsen till Konsumentverkets broschyr "Koll på pengarna", där man kan få viss vägledning i vad olika saker bör kosta i ett vanligt hushåll. Bekymret med det är att de posterna inte stämmer överens med normbeloppen till fullo, man räknar helt enkelt inte på samma sätt.
Så vad är problemet?
Jag kan se ett par stycken.
* Vid en del bedömningar använder socialsekreterarna sig av de fastställda beloppen i utgiftsposterna, till exempel när någon är inlagd på sjukhus eller i behandling och får mat där, men behöver beviljas kostnaden för allt annat. Det vi kallar för förbehållsbelopp. Den summan som ska beviljas är inte fastställd på någon högre nivå, varför kommunerna kommer att behöva göra egna uträkningar för vad som är rimligt. Detta kan leda till att de sökande får olika belopp beroende på vilken kommun de bor i.
* Vid ansökningar om extra kläder eller extra fritidsaktiviteter har vi tidigare, i undantagsfall, kunnat gå in med ett extra månadsbelopp för att hjälpa dem som har speciella omständigheter. Bedömningen har då legat i huruvida det föreligger särskilda skäl eller inte. Nu kommer vi också behöva göra bedömning i varje enskilt ärende på vilken summa som är skälig. Vilket innebär en del extra arbete.
* Meddelandebladets siffror var också ett stort hjälpmedel för sökande med behov av extra struktur. De kunde lättare fördela sin ekonomi och förstå hur vi räknade om de fick ta del av meddelandebladet. Detta stöd har vi nu svårare att ge dessa personer.
Förhoppningsvis hittar vi i alla kommuner bra lösningar på detta, nya verktyg som hjälper oss och våra sökande. Men detta är ett exempel på hur ett till synes litet beslut på ett departement i Stockholm kan ge ganska stora konsekvenser för kommunerna och medborgarna ute i landet.
