Idag fortsätter jag funderingarna kring hemlöshet.
I runda slängar kostar en månads boende på hotell för en individ i vår kommun ca 20 000 kr, och då är det är inte stadens tjusigaste hotell vi talar om. (Utgifterna för det hade inte varit försvarbart för skattebetalarna.) Priset för en månads boende på hotell kan säkert variera beroende på var i landet man befinner sig. De senaste åren har jag, ungefärligen fattat beslut om mellan 5 och 10 stycken sådana hotellräkningar per månad, det blir mellan 100 000 kr - 200 000 kr/månad. På ett år blir det, högt räknat, 2 400 000 kr. Och det är bara min tjänst... Jag har flera kollegor.* Det är så klart svårt att säga något om summan utan referenspunkter. Fast jag tycker att det är mycket pengar oavsett, jag är också skattebetalare.
Trots kostnaden är det dock ingen lyx att bo på hotell när socialtjänsten betalar. Det är den sista utvägen och den förväntas vara tillfällig i väntan på en annan lösning. I vår kommun bor dock flera medborgare på hotell, eller motsvarande, under många månader. Det är inte särskilt bekvämt för individen. Framför allt inte om det finns barn med i bilden. Det går långt ifrån alltid att laga sin egen mat och det går inte att ha med sig mer än sina kläder. På hotell kan du som bekant varken möblera eller dekorera med dina egna ägodelar i någon större utsträckning. Skulle individen eller familjen få arbete när de bor på hotell så får de hjälpa till att betala hotellfakturan och blir i själva verket inte alls självförsörjande utan måste fortsätta leva på riksnormen och behålla sin kontakt med socialtjänsten tills de hittar ett eget boende eller har råd att betala hela kostnaden själv.
För att bevilja försörjningsstöd till så dyrt hotellboende vill vi se att individen gör vad han eller hon kan för att själv avhjälpa situationen och i stor utsträckning ser till att undvika att situationen alls uppstår. Om han eller hon genom sitt beteende liksom påskyndat en process mot hemlöshet så får man också själv ta ett stort ansvar att försöka lösa den situationen. Så ser verkligheten ut och jag kan tycka att den är rimlig. Vuxna människor bör kunna ta ansvar för sina handlingar och förstå att de val de gör får konsekvenser. (Ja, jag vet också att det finns vuxna människor som har svårt att se de sambanden och de behöver mer hjälp och stöd.)
Jag skriver ovanstående med anledning av att i vissa få, tämligen unika fall, är det svårt att få hotellen att fullfölja en bokning med socialtjänsten. Det finns en liten grupp individer som dessvärre förstör både för sig själva och för andra som behöver vår hjälp. Lyckligtvis är de inte många. Hotellen tar ofta referenser från varandra. Visar det sig då att den potentiella hotellgästen har dåliga referenser så förvånar det inte längre mig om det aktuella hotellet plötsligt blir fullbelagt. Om den potentiella hotellgästen av något skäl har gjort sig svår i tidigare akuta boendelösningar blir det svårt för oss att rekommendera dem. Vi kan inte ljuga för hotellpersonalen om de frågar.
Som socialsekreterare på försörjningsstöd blir man ibland, nog i stundens hetta, en liten smula ensam ansvarig för allt som ingen annan kan lösa och om inte vi heller kan lösa det så... ja, vad händer då? Då råder det frustration i leden kan man säga.
Bostadslöshet sprider desperation långt utanför den individ eller familj som inte vet var de ska sova någonstans. Med rätta! Det är ett obehagligt socialt problem som vi i Sverige gärna vill tro att vi är befriade från.
Nog för ikväll, mer om hemlöshet i vårt arbete blir det garanterat en annan dag!
* Jag tänker inte gå in på våra exakta siffror för kommunen eftersom det egentligen inte är relevant för diskussionen. Poängen är att hotellboende kostar pengar och det gör det överallt.
