"Socionomer är experter på att utreda sociala förhållanden"
På en föreläsning om professionen på socialhögskolan häromdagen fick vi bland annat höra detta. Jag känner att det sätter fingret på skillnaden mellan socionomer och andra professioner, såsom jurister och psykologer. Det är också den expertisen som ligger till grund för de bedömningar vi sedan gör kring hjälpen som människor ansöker om.
Så hur gör vi då?
Kort sagt pratar vi med människor och frågar dem om det som är viktigt för att vi ska kunna göra en riktig bedömning. Som verktyg har vi en mängd teorier och tekniker som vi lärt oss genom utbildning, erfarenhet och handledning.
Det är värt att se detta från några olika vinklar.
För det första är det viktigt hur vi pratar om våra klienter, att vi faktiskt kommer ihåg att vi inte vet allt om dem, utan bara den begränsade bild som de vill visa. Och så tycker jag att det ska vara. Det är den sökandes ansvar att ge mig de uppgifter jag behöver för att kunna göra en rimlig bedömning. Det är mitt ansvar att berätta för personen i fråga vilka uppgifter jag behöver och varför.
För det andra är det viktigt att vi ställer samma frågor kring samma ansökningar och inte drar slutsatser kring sådant vi inte vet något om. Att vi inte förutsätter att alla som är missbrukare inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, eller att alla ungdomar som flyttar saknar all hemutrustning. Vi behöver ställa frågor kring allt vi inte redan vet för att de som söker ska få så rättvisa och rättssäkra bedömningar som möjligt.
För det tredje tycker jag att det är viktigt att vi inte rotar i det vi inte har med att göra. Vi behöver respektera våra sökandes integritet och bara utreda det vi faktiskt behöver för att kunna hjälpa dem med det som de vill ha hjälp med.
Det finns säkert fler vinklar på det här med vår expertis kring sociala utredningar, men just nu nöjer jag mig med detta.
