Om jag ska gissa vilket som är det vanligaste fusket så tror jag att det är personer som råkar glömma att de är sambo. Säkert hälften av mina sökande bor inneboende, ofta hos föräldrar, men inte helt sällan hos en vän. De allra flesta är säkert bara inneboende, det är en tuff bostadsmarknad därute, och på många orter är det svårt att få ett förstahandskontrakt.
Det är inte så lätt att kontrollera om en person bara är inneboende eller om han eller hon är sambo. Det finns några tillfällen när det ter sig sannolikt att vi har med ett "äktenskapsliknande" förhållande att göra. Ett sådant är när en ensamstående kvinna blir gravid och pappan visar sig vara hyresvärden.
Någon gång varje månad ringer det också personer som vid telefonsamtalet uppger att de är sambo, men som så snart de fått information om det ömsesidiga försörjningsansvaret blir ovänner och inte ska vara tillsammans längre, men de ska bo ihop som kompisar.
Detta är en fråga som jag brottats med under hela min karriär, men som jag oftast bara får finna mig i att hantera. Det kommer alltid finnas försök till att komma undan försörjningsansvaret, och jag vill inte vara en sån som misstror alla mina sökande hela tiden.
Det finns en aspekt till på detta som jag vill belysa och det är en fälla som jag faller i jämt. När en person bor inneboende hos en person av motsatt kön händer det nästan undantagslöst att jag tänker tanken att det kan vara så att de har ett förhållande, MEN när det är två personer av samma kön tar jag det för självklart att de bara är vänner som bor tillsammans. Jag är fantastiskt dålig på att tänka på att den som ringer kan vara HBT-personer. Det innebär att jag säkert omedvetet kränker människor när jag tar för givet att deras partner är av motsatt kön, men det innebär framförallt att jag inte är rättvis och det blir en lucka i rättssäkerheten.
Detta är något som vi socialarbetare behöver prata mer om och lära oss att uppmärksamma, inte för att sätta dit de samkönade paren, utan för att vara rättvisa.
