Vissa dagar är tunga som socialsekreterare på försörjningsstödsenheten. Vissa dagar blir det knappt någon utredning av rätt till försörjningsstöd över huvudtaget. En sådan dag var det idag. Hela dagen har istället ägnats åt att prata med människor som av olika anledningar inte mår bra och därför inte heller klarar av att göra sitt bästa eller bete sig enligt våra vanliga sociala koder.
Många olika människor med många olika sorters bekymmer söker vår hjälp. Ibland, ofta, kan vi inte göra det som önskas av oss. Det ställs höga krav och vi har höga förväntningar på oss att göra saker som ibland står långt utanför vår makt.
Att träffa trasiga och ledsna människor som gråter hejdlöst eller skriker fula ord och anklagelser och (o)medvetet använder sig av en eller annan försvarsmekanism för att hantera allt det jobbiga tar på krafterna. Särskilt när målet för mig är att som professionell försöka göra någon skillnad för individen i deras ekonomiska situation.
Idag har jag träffat tre sorters utmanande och inte helt ovanliga "typer" vi försöker hjälpa; Den sköra kvinnan som skakar och gråter och inte kan sluta älta det förfärliga som hänt henne för läääänge sedan. Den förnekande mannen som inte för allt i världen begriper varför han aldrig blir anställd, trots väldigt detaljerad återföring från arbetsgivarna av var bristerna ligger. Istället lägger han ansvaret på arbetsgivarna som inte är bra nog för honom. Sist men inte minst den mycket otrevlige och hotfulle mannen som tror mer på höga röster, stora gester och andra alternativa metoder för att få det han för tillfället anser att socialtjänsten ska hjälpa honom med, naturligtvis utan motprestation. Lyckligtvis är hans sort mycket ovanlig.
Dessa tre är alla svåra utmaningar i arbetet. Hur ska vi bemöta dessa individer? Hur kan vi vända och vrida på våra samtalsverktyg så att de blir meningsfulla att använda? Vad exakt kan jag göra som kommer att göra skillnad för dessa individer?
Vi människor blir ofta extrema i kris och när vi tvingas blotta våra svaga sidor och tillkortakommanden. Det har både psykiska, strukturella och sociala förklaringar. Ett sådant tillfälle av kris kan vara när vi är tvingade att söka hjälp av socialtjänsten. Det får vi aldrig glömma. Självklart ska vi professionella vara noga med att dra en gräns när beteenden blir oacceptabla. Självklart ska vi inte heller göra bedömningar som inte är överensstämmande med gällande lagstiftning för att individer är hotfulla eller jätteledsna.
Jag tror dock att om vi i det dagliga mötet inte orkar, eller klarar av, att skilja på individ och handling utan tenderar att hamna i förklaringsmodeller som är grupperande och beskyllande och cyniska om dem vi får betalt för att försöka hjälpa. Då är vi ute på hal is och kanske är det dags att se sig om efter ett annat jobb. Det tror jag av två skäl. Både för att undvika att hamna i en situation där vi gör ett sämre jobb och för att undvika att hamna i en situation där vi sliter på vårt eget välbefinnande och tilltro till våra medmänniskor.
Det var dagens tänkvärdhet. Nu ska jag samla kraft och styrka till morgondagens utmaningar!
