Haddile och den tredje statsmakten

Jag kan tänka mig att flera av er som läser har undrat vad vår åsikt är om uppståndelsen kring flickan Haddile. Skall hon få stanna i Sverige och vad är bäst för henne? Även om ni inte undrar så tänker jag dela med mig av en fundering på ämnet.

Hur media har behandlat ärendet är ett skolexempel på vad denna blogg är tänkt att vara en motvikt till. Läs mer om vad vårt syfte är här nere i högerspalten.

Journalister har en enorm makt när det gäller att sätta både agenda och ton på debatterna som förs i samhället. De skall både granska makthavare och sprida information på ett så korrekt sätt som möjligt. De har en mycket viktig uppgift i en demokrati. Ibland förstår jag dock inte vilken agenda som ligger på bordet hos denna vår tredje statsmakt.

I detta skolexempel ligger fokus, som vanligt, på individen; en liten söt och oskyldig flicka som väcker känslor hos de flesta. Anställda på Migrationsverket och på socialtjänsten kritiseras i media för att inte ha något hjärta och för att å ena sidan slita flickan från sitt sammanhang och å andra sidan inte försöka återförena henne med sin biologiska mamma. Denna kritik delas frikostigt ut trots att ärendet är sekretessbelagt och ingen i mediabranschen rimligtvis borde ha tillräcklig insyn för att kunna ha belägg för sådana åsikter.

Det är mänskligt att bli emotionellt engagerad i ett fall som Haddiles. Det vore konstigt om journalister inte också blev det. Men förmåga till eftertänksamhet är också mänskligt och i skolan lär vi oss att vara källkritiska, inte minst journalisterna. Ibland verkar det dock som att källkritik och eftertänksamhet inte får vara förhärskande i granskningen av myndigheter.

Därför ställer jag mig frågorna; i enlighet med vilken agenda är det meningsfullt att svartmåla tjänstemän som hjärtlösa eller oberörda så som jag beskrivit ovan? Varför utgå från att de män och kvinnor som arbetar med dessa frågor inte gör sitt bästa för att fatta lagenliga beslut som blir så bra som möjligt för individen? Har journalisterna funderat över vad deras ord gör med medborgarnas syn på sina myndigheter? Funderar de på vad konsekvenserna blir av att underminera myndigheternas arbete?Anser inte journalisterna som ägnar sig åt sådan ensidig verklighetsbeskrivning att de har ett ansvar för att det blir mycket svårare för oss myndighetsutövare att utföra vårt arbete om vi på grund av okunskap, förakt och rädsla har dåligt rykte? Om media hade valt att belysa sådana här fall från en annan vinkel så hade det gynnat både oss som arbetar på myndigheterna och de som söker våra tjänster.

Men av någon anledning verkar det som att journalister och gemene man lätt får minnesförlust när ärenden som dessa kommer i rampljuset. Man glömmer att tjänstemän på Migrationsverket och på socialtjänsten har en skyldighet att följa de lagar, regler och föreskrifter som finns upprättade. Syftet med det är naturligtvis att hanteringen av dessa känsliga ärenden skall vara rättssäkra och för att alla individer skall vara lika inför lagen. Att vilja vara snäll är inte en variabel som får spela in i beslutsfattandet, men inte heller att vara elak.

Jag säger inte att tjänstemän är felfria eller opartiska, naturligtvis inte, det är ingen. Jag utgår däremot från att de allra flesta som arbetar på Migrationsverket, liksom på socialtjänsten, är godhjärtade och kompetenta. Människor är nämligen oftast det. När misstag begås tycker jag inte heller att det finns skäl för medial straffavrättning av den enskilde tjänstemannen för påstådd inkompetens eller brist på medkänsla.

Däremot går det alldeles utmärkt och finns goda skäl att granska myndigheter och ge konstruktiv kritik av regelverk utan att svartmåla individer och utsätta barn för onödig mediabevakning. Det går att ha en diskussion om under vilka omständigheter som arbetet måste utföras och om det är en rimlig arbetsbelastning på tjänstemännen. Man kan titta närmare på utredning och beslutsfattande och vilka omständigheter som inte går att bortse från under ärendegången samt vilka skyldigheter, begränsningar och möjligheter tjänstemännen har att individanpassa sina beslut.

Media kan välja att lägga debatten på en folkbildande nivå. Medborgare kan få ökat förtroende för de instanser vi bekostar med våra skattepengar och de svåra besluten som skall fattas. Dessutom kan då felaktigheter i regelverket, som måste ändras för att öka rättssäkerhet och likheten inför lagen, belysas.

Så skulle jag önska att media bevakade socialtjänsten och Migrationsverket.