Som en fortsättning på vårt föregående inlägg om socialsekreterare som höjer sina röster på grund av arbetsbelastningen så vill jag bidra med en liten reflektion.
För bara några dagar sedan hade jag ett litet meningsutbyte med en kollega om överlevnadsstrategier i den ökade mängden papper och ärenden. Allt oftare måste vi tänka på att vi skall göra mindre i det enskilda ärendet än vad vi vill göra eftersom tiden inte finns för att ge hjälp i den utsträckning som vi skulle önska. Det är svåra avvägningar att göra. Vilka individer och familjer skall få av min tid? Vems misär är viktigast att bemöta först? Vilka skall få beskedet att de får vänta över en månad innan de får besökstid och vilka skall få nöja sig med samtal per telefon? Hur noga skall jag utreda rätten till försörjningsstöd till en utgift till exempelvis möbler? Hur mycket tid skall jag ägna åt att jaga eventuella fuskare och hur mycket tid skall gå till de personer som verkligen behöver biståndet? Hembesök för att se hur behovet ser ut finns det inte tid till.
Vi har i vår kommun, liksom på flera andra håll i landet varit tvungna att minska på antalet klientbesök för att bättre hinna med allt det administrativa och på det viset hantera den stora arbetsbelastningen. Även om jag idag hanterar de administrativa uppgifterna snabbare än när jag började jobba för ett antal år sedan så kunde jag då hinna med 8 klientbesök på en vecka. Idag hamnar antalet inte sällan på 2-3 besök per vecka. Det är en mycket tråkig konsekvens av det ökade trycket, inte minst för att socialarbetarens, och socialsekreterarens, kompetens ligger i mötet med människor. Vi arbetar och når bäst resultat genom möten och samtal med de individer som vi skall utreda och hjälpa.
Jag tror absolut att flera individer är fullt nöjda med den service jag kan ge via telefonkontakt och skriftliga ansökningar. Ibland är det tillräckligt för mig med. Men jag vet att det finns många som gärna vill träffas, för det är lättare att förklara sin situation om man träffas. Det är också lättare för mig att ställa rätt frågor och skaffa mig en uppfattning om individen eller familjen om jag träffar dem.
En viktig faktor i ekvationen är också att många av mina sökande inte talar så bra svenska så det är nödvändigt med tolk. Vid ungefär hälften av mina besök har jag tolk närvarande. Kan man inte kommunicera obesvärat på svenska är det mycket svårt att räta ut frågetecken per telefon.
Nöjdast och bäst känner jag mig när jag verkligen tar mig tid att prata färdigt med den sökande. När jag ställer alla frågor som jag vill ställa utan att känna mig stressad av att jag inte kommer ha tid att hantera de svar jag får. Eller när jag låter den sökande ställa så mycket frågor denne vill och jag har tid att ge ett redigt svar som är begripligt. Inte minst är jag nöjd när jag låter den sökande prata, eller för den delen gråta, till punkt innan jag måste avsluta vårt samtal. Dessvärre har jag allt för sällan det lugnet i kroppen nu förtiden och dessutom vet jag att det kan komma att dröja månader, kanske ännu längre, tills jag träffar personen nästa gång.
Naturligtvis påverkar dessa omständigheter kvaliteten på mitt arbete. Det blir ineffektivare och svårare att bedriva ett konstruktivt förändringsarbete, precis som en av våra läsare kommenterat i inlägget "De är ett personnummer, en journalbild i datorn". Jag har inte kunnat släppa den kommentaren och inser att mitt svar på den till viss del är en försvarsmekanism. Det är lätt att bli hemmablind och tänka att vårt sätt är rätt sätt, är tillräckligt. Det är lätt att glömma att man skulle kunna arbeta annorlunda.
