Kort om arbetsbelastning och stress

På gp.se kunde man igår läsa en artikel om socialarbetare som genom en manifestation på torsdag vill påvisa den extrema arbetsbelastningen på socialkontoret. Det gäller både barnutredningar som arbetet med försörjningsstöd.

Det är oerhört viktigt att vår yrkeskår vågar väsnas lite och säga ifrån när vi märker att vi inte längre kan utföra ett rättssäkert arbete och när fokus skiftar från att hjälpa människor till att kontrollera dem.  Jag är övertygad om att detta socialkontor i Göteborg inte är det enda i Sverige där arbetsbelastningen resulterar i   att folk söker sig vidare och i stressreaktioner som ångest och sömnproblem.

Att klaga låter tråkigt och det kanske inte är produktivt heller, ingen lyssnar på en klagokör. Vi måste våga prata om våra förutsättningar att göra det arbete vi är utbildade och anställda att göra. Vi måste kunna visa för våra chefer och våra politiker att de hade tjänat mer på att satsa på sin personal, vårda den och hitta arbetssätt som är rimligt för arbetsbelastningen.

Jag tror också att det finns en rädsla hos en del av oss kommunalanställda socialarbetare att om vi skulle komma till en punkt där vi effektiviserat vårt arbetssätt tillräckligt mycket så att vi faktiskt hinner med allt vi ska göra, då skär politikerna ner på verksamheten så att vi åter igen hamnar i en belastningsmässigt tveksam situation. Kanske är det en befogad rädsla. Men den hindrar oss från att utveckla vårt arbetssätt och vår möjlighet att ge så bra service som möjligt. Jag vet inte vilket scenario som är värst för skattebetalarna, oss anställda och våra brukare i längden.