Aftonbladet skriver en artikel om Frida som har en matbudget på 500 kr i månaden. Det är svårt för mig att läsa artikeln utan att bli en smula bestört.
Frida får inte försörjningsstöd, anledningen till det är svår att utläsa från artikeln, men vi kan läsa att hon har en bostadsrätt, vilket ska räknas som tillgång. I vissa kommuner där det är svårt att få bostad kan man få behålla sin bostadsrätt under en period, medan man letar efter en annan boendelösning.
Det kan också vara så att Frida på sin timanställning tjänar mer än normen + boendekostnad + el. Vilket också innebär att hon inte kan beviljas försörjningsstöd.
Eller så är hon inte aktivt arbetssökande upp till heltid, hon nämner bara jobbet på TV, som det hon sökt, och det hade inte jag bedömt som tillräckligt om jag fick det på mitt bord.
Vilken anledningen, till att hon inte beviljas försörjningsstöd är kan jag bara spekulera i. Troligen finns det en anledning. Naturligtvis är det tråkigt att det finns människor i Sverige som lever så fattigt, som Frida upplever att hon gör. Det jag blir bestört över är dock att det känns som om kvinnan i artikeln inte är ett så lysande exempel på den sven,ska fattigdomen. De jag träffar i mitt jobb har ingen bostadsrätt, de har osäkra andrahandskontrakt eller inneboendekontrakt, och vet ibland inte var de ska bo nästa månad. De söker jobb aktivt utan att få några för att det alltid finns någon som har lite mer utbildning eller lite mer erfarenhet. Eller så har de dolda arbetshinder, oftast inte utredda, som gör att de har svårt att hålla tankarna i styr länge nog för att klara av att söka, få eller behålla ett arbete.
Ibland kan jag önska att någon ville skriva om dessa människor, de som faktiskt gör allt de kan på det sätt som lagstiftaren har bestämt, men som ändå inte får ihop det. Som får hjälp med försörjningsstöd och som kämpar och kämpar. De lever i fattigdom och de gör allt de kan. De skulle jag vilja belysa. Det är nämligen en hel del människor som har det så.
