I veckan publicerades det en artikel på sr.se om barnfattigdom. Den handlade om en undersökning som UNICEF gjort i 35 länder där man dels mätt antalet fattiga barn i länderna, där Sverige hamnar på en 8:e plats, vilket Christina Heilborn, som arbetar som barnrättsjurist på Unicef tycker är en bra placering.
Sämre blir det när man mätte hur bra hjälp dessa barn får, då kom Sverige på 22:a plats. Detta innebär alltså i klartext att de barn som lever under de fattigaste förhållandena i Sverige får det allt sämre och att vi inte är bra på att fånga upp dessa barn och se vilka insatser som är till hjälp för dem.
Jag kan tycka att vi inte ska vara nöjda med varesig en 8:e plats eller en 22:a plats. Det borde vara ett mål att vara sämst i världen på barnfattigdom. Alltså att så få barn som möjligt lever under fattigdomssträcket, och att de barn som trots allt gör det ska få så bra hjälp som möjligt för att inte hamna i utanförskap.
Det finns uppenbarligen 7 länder som har färre fattiga barn och 21 länder som jobbar bättre med de fattiga barn de har än vad Sverige gör. Det uppenbara borde vara att fråga dessa vad de gör som fungerar och sen undersöka om dessa insatser är möjliga att genomföra i Sverige.
