I lagtexten kring försörjningsstöd (Socialtjänstlagen 4 kap 1 §) framgår det att den enskilde genom biståndet ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Detta begrepp är det som hela det svenska biståndssystemet utgår från. Då är det intressant att ta reda på vad lagstiftaren menade med begreppet skälig levnadsnivå.
I lagen definieras inte begreppet närmare, utan vi får leta oss in i förarbetena till lagen för att hitta ledtrådar kring vad som menas. Där kan man se att begreppet skälig levnadsnivå i grund och botten handlar om medborgarnas rätt att få sitt behov av bistånd tillgodosett. Det ekonomiska biståndet behöver därmed utformas på ett sådant sätt att detta uppfylls, skälig levnadsnivå blir då ett uttryck för de minimikrav som ställs på insatserna.
Riksnormen, som vi skrivit om i tidigare inlägg, är bestämd till en nivå som ska täcka de mest grundläggande behoven (mat, kläder etc). Anledningen till att man i lagen inte definierat nivåerna närmare är att det omöjligen går att fastställa vad som är behövligt, då den allmänna standarden i samhället förändras över tid. Man mäter då i stället i relation till vad människor i allmänhet kan kosta på sig. Det är inte meningen att de som behöver ekonomiskt stöd ska halka efter den allmänna ekonomiska utvecklingen i alltför stor utsträckning (då pratar vi alltså om de biståndsbehövande som grupp).
Utöver riksnormen beviljas som ni vet också kostnader som inte kan schabloniseras. Dessa ska beviljas till skäliga kostnader och här mäter man kostnaderna i relation till vad en låginkomsttagare på orten kan kosta på sig. Detta gäller till exempel bostadskostnader. Socialstyrelsen har i sina riktlinjer också fastställt att i alla bedömningar som är utöver riksnormen ska en individuell bedömning göras. Om vi stannar vid boendekostnaderna kan det således vara så att en person som bor i Göteborg kan beviljas högre kostnad för boendet är en person i Nässjö, eftersom de allmänna bostadskostnaderna i större orter i allmänhet är högre än de i mindre orter. Men i andra hand görs också en bedömning som kan innebära att Nisse och Lisa som båda bor i Nässjö kan beviljas olika kostnader för boende, beroende på hur deras individuella situation ser ut (det kan vara så att Lisa har ett funktionshinder som innebär att hon behöver bo i en anpassad lägenhet, som kostar mer).
Sammanfattningsvis kan man säga att regering och riksdag fastställt att skälig levnadsnivå utgår från en jämförelse med vad en låginkomsttagare på orten har råd med. Vidare har Socialstyrelsen fastställt att i alla bedömningar ytterst bygger på individens behov av hjälp. Detta gör att begreppet skälig levnadsnivå är oerhört svårt att definiera närmare.
I verkligheten bygger de individuella bedömningarna på den kunskap som socialsekreteraren har kring lagstiftning, riktlinjer, domar och liknande, men också i stor utsträckning på den kunskap som socialsekreteraren har kring de sökande som de möter. Det är därför, mina vänner, som mötet med individerna är så viktigt.
Som hjälp kring detta inlägg har jag läst i Socialstyrelsens kartläggning om skälig levnadsnivå.
