Ska ni ha betalt också??

Att prata löner och löneorättvisor är svårt om man vill undvika att hamna i självömkan. Socionomyrket är inte bra betalt, vi har lång och bra utbildning och ansvarsfulla och viktiga arbetsuppgifter, men lönen speglar inte det på långa vägar. Så här i tider av medarbetarsamtal och löneöversyner är det på sin plats att ge lite utrymme åt denna fråga.

Detta har idag uppmärksammats av 5 fackförbund, som skriver en debattartikel på DN. En intressant artikel som tar upp ett viktigt problem, som inte bara slår mot socialarbetare, utan mot de flesta yrken där kvinnor arbetar.

Läs artikeln och diskutera gärna i kommentarsfältet här på bloggen. En annan dag kan det hända att vi fördjupar oss ytterligare i ämnet.

Svar från ovan

Vi skrev ett inlägg den 24 januari om den nya riksnormen för 2012. Då framstod det på Socialstyrelsens hemsida som att Socialdepartementet, olikt tidigare år skulle ha tagit bort behovsposterna från den uppdaterade riksnormen utan att förklara varför. Vi skickade därför en förfrågan till Socialdepartementet om hur detta kom sig. 


Nu har vi fått svar från Socialdepartementet och även Socialstyrelsen har ändrat sina uppgifter på sin hemsida och informationen är överensstämmande. Representanten på socialdepartementet som svarade på vårt mejl, Karin Stillerud, skrev precis så som Socialstyrelsen också uppdaterat sin information. Här är en sammanfattning. 


Det är endast grupperna personliga kostnader och gemensamma hushållskostnader som uppdateras i socialtjänstförordningen. Delposterna inom dessa grupper har aldrig reglerats i socialtjänstförordningen och regeringen har således inget inflytande över dessa. Ingen förändring i ordningen har därmed skett i år. 


De ändringar som Socialdepartementet och regeringen genomförde inför 2012, utöver allmän inflationsuppräkning med 3 procent, var på de personliga kostnaderna (mat, kläder, lek och hygienkostnader) för barn. Barn upp till 3 år får en höjning på 100 kr, 7-10 år får 200 kr, 11-14 år får 300 kr och 15-20 år får 400 kr. På det viset har de flesta barnhushåll som behöver försörjningsstöd fått en höjd levnadsstandard och närmar sig den nivå som Konsumentverket bedömer som skäligt. 


Staten (regering och riksdag) bestämmer alltså inte detaljerna i riksnormen utan sätter endast ramen för hur stor den får vara. Det är sedan upp till varje kommun att bestämma fördelningen mellan behovsposterna. Det kommer alltså att kunna se lite olika ut från kommun till kommun. Dock finns, precis som vi tidigare uppgett, Konsumentverkets beräkningar  som kan fungera som vägledning för proportionerlig fördelning mellan behovsposterna. 

Utbildning

De allra flesta som arbetar med försörjningsstöd är utbildade socionomer. Som socionom läser man socialt arbete, juridik, socialrätt, sociologi, psykologi, statsvetenskap och mycket mer. Mitt minne från utbildningen är att vi inte läste speciellt mycket om fattigdom och försörjningsstöd. Ämnet flimrade förbi som hastigast mellan barnutredningar och missbrukshantering. Socionomutbildningen är en bred utbildning och på många sätt en verkligt suverän grund att stå på i arbetslivet.

MEN (det kommer nästan alltid ett men i vår blogg) med tanke på att fattigdom är ett av de allra största sociala problemen i Sverige i dag, som drabbar många människor, så talas det mycket lite om det i utbildningen. Det är av stor vikt att socionomer känner till hur fattigdom påverkar människor och att de har en aning om vad det innebär att leva på försörjningsstöd. Det är viktigt för att många socionomer kommer att träffa fattiga människor i sitt yrkesliv oavsett var de arbetar. Att kunna lite om fattigdom och att våga prata med de man träffar om ekonomiska frågor skulle vara till stor hjälp för många utsatta personer. Därför tycker jag att det är centralt att socionomutbildningarna i landet pratar mer om dessa frågor. Självklart kan det vara så att olika socialhögskolor i landet pratar olika mycket om dessa frågor i grundutbildningen.

Jag har ägnat kvällen åt att undersöka hur det ser ut på landets universitet och högskolor. Ges det kurser som handlar om fattigdom någonstans? Jag har hittat 4 kurser i hela landet! 2 av dessa är kurser i sociologi som ges vid Högskolan i väst.
De andra två är utbildningar som riktar sig till socialarbetare.
Den ena heter Fattigdom och försörjningsfrågor, och ges vid Göteborgs Universitet och är en kurs på 7,5 hp på grundnivå.
Den andra heter Socialt arbete: Fattigdom och välfärd, som tar plats på Stockholms Universitet och också omfattar 7,5 hp på avancerad nivå.

Det är jätteroligt att se att det finns kurser som tar upp fattigdom. Jag hoppas att det kommer att bre ut sig så att vi får se fler sådana kurser framöver. Jag har till exempel hört att Lunds Universitet kommer att starta en kurs med fokus på fattigdom under 2013, även den på avancerad nivå.

Bostad först och politiken

Nu har jag några fler funderingar kring hemlöshet att dela med mig av. Kommunernas ledning har det stora ansvaret för samhällsplaneringen och hur bostadssituationen ser ut för våra medborgare. Om du frågar mig kanske de främst borde ha våra sämst bemedlades intresse för ögonen eftersom de inte har lika många valmöjligheter som vi andra. Det största ansvaret för att se till att det byggs billiga hyresrätter och hantera hemlöshet vill jag lägga på våra folkvalda runt om i Sverige. Och detta förefaller de inte ha lyckats med. Det finns ett litet antal kommuner som har överskott av hyresrätter idag, enligt Socialstyrelsens rapport men de allra flesta har ett underskott. Trots denna felkalkylering (oavsett om den är medveten eller omedveten) kan inte riktigt hela ansvaret för de hemlösa läggas på våra politiker, all hemlöshet har inte en strukturell förklaring. Riktigt så enkel tror jag dessvärre inte att världen är. En del fall beror nog på individen också. Som vi har beskrivit i tidigare inlägg så finns det en del individer som det är oerhört svårt att hjälpa till ett eget fungerande boende, även om de inte är många.

I ett land som är så förhållandevis rikt som Sverige borde dock inte hemlöshet vara ett så utbrett och ökande(!) socialt problem som det förefaller vara enligt Socialstyrelsens rapport. Även de individer som ställer till det för sig borde kunna gå att hjälpa på ett mer kostnadseffektivt och tidseffektivt sätt än det vi har idag. Ibland undrar jag vad som skulle hända om jag och mina kollegor skulle börja med tidrapportering, som privata företag, av hur mycket av vår tid som går till hantering av bostadsfrågor på något vis...

Tänk vilka vinster som skulle gå att göra om det funnits vanliga hyreskontrakt som vi hade kunnat arbeta för att rädda, istället för att betala för hotell och andra akuta lösningar. Visst är frågan om hemlöshet komplex jag är mycket medveten om det eftersom jag ställs inför problematiken i princip varje dag, men förhoppningen är väl att socialtjänsten i allt högre utsträckning skall ägna sig åt evidensbaserad praktik? Då borde till exempel metoden Bostad först! som bland annat professor Hans Swärd vid Lunds Socialhögskola förespråkar komma upp på dagordningen i fler kommuner. Både av ekonomiska skäl och av rent humanitära skäl. Att bli runtflyttad till diverse olika tillfälliga opersonliga akutboenden som kostar en massa pengar är ovärdigt både för den sökande och för skattebetalarna.

Kom nu ihåg att vi i detta forum inte företräder vår kommuns åsikter (även om vi tycker att just vår kommun för det mesta gör ett mycket bra arbete). Inte heller företräder vi något särskilt politiskt parti utan inläggen baseras på våra dagliga erfarenheter och funderingar kring vårt arbete. Syftet är att öka medvetenheten kring hur arbete med försörjningsstöd kan se ut och vilka utmaningar vi ställs inför. Precis som det står här ute till vänster. Det här är ytterligare en fundering. 

Det är dyrt med hemlöshet

Idag fortsätter jag funderingarna kring hemlöshet.

I runda slängar kostar en månads boende på hotell för en individ i vår kommun ca 20 000 kr, och då är det är inte stadens tjusigaste hotell vi talar om. (Utgifterna för det hade inte varit försvarbart för skattebetalarna.) Priset för en månads boende på hotell kan säkert variera beroende på var i landet man befinner sig. De senaste åren har jag, ungefärligen fattat beslut om mellan 5 och 10 stycken sådana hotellräkningar per månad, det blir mellan 100 000 kr - 200 000 kr/månad. På ett år blir det, högt räknat, 2 400 000 kr. Och det är bara min tjänst... Jag har flera kollegor.* Det är så klart svårt att säga något om summan utan referenspunkter. Fast jag tycker att det är mycket pengar oavsett, jag är också skattebetalare. 

Trots kostnaden är det dock ingen lyx att bo på hotell när socialtjänsten betalar. Det är den sista utvägen och den förväntas vara tillfällig i väntan på en annan lösning. I vår kommun bor dock flera medborgare på hotell, eller motsvarande, under många månader. Det är inte särskilt bekvämt för individen. Framför allt inte om det finns barn med i bilden. Det går långt ifrån alltid att laga sin egen mat och det går inte att ha med sig mer än sina kläder. På hotell kan du som bekant varken möblera eller dekorera med dina egna ägodelar i någon större utsträckning. Skulle individen eller familjen få arbete när de bor på hotell så får de hjälpa till att betala hotellfakturan och blir i själva verket inte alls självförsörjande utan måste fortsätta leva på riksnormen och behålla sin kontakt med socialtjänsten tills de hittar ett eget boende eller har råd att betala hela kostnaden själv.

För att bevilja försörjningsstöd till så dyrt hotellboende vill vi se att individen gör vad han eller hon kan för att själv avhjälpa situationen och i stor utsträckning ser till att undvika att situationen alls uppstår. Om han eller hon genom sitt beteende liksom påskyndat en process mot hemlöshet så får man också själv ta ett stort ansvar att försöka lösa den situationen. Så ser verkligheten ut och jag kan tycka att den är rimlig. Vuxna människor bör kunna ta ansvar för sina handlingar och förstå att de val de gör får konsekvenser. (Ja, jag vet också att det finns vuxna människor som har svårt att se de sambanden och de behöver mer hjälp och stöd.) 

Jag skriver ovanstående med anledning av att i vissa få, tämligen unika fall, är det svårt att få hotellen att fullfölja en bokning med socialtjänsten. Det finns en liten grupp individer som dessvärre förstör både för sig själva och för andra som behöver vår hjälp. Lyckligtvis är de inte många. Hotellen tar ofta referenser från varandra. Visar det sig då att den potentiella hotellgästen har dåliga referenser så förvånar det inte längre mig om det aktuella hotellet plötsligt blir fullbelagt. Om den potentiella hotellgästen av något skäl har gjort sig svår i tidigare akuta boendelösningar blir det svårt för oss att rekommendera dem. Vi kan inte ljuga för hotellpersonalen om de frågar.

Som socialsekreterare på försörjningsstöd blir man ibland, nog i stundens hetta, en liten smula ensam ansvarig för allt som ingen annan kan lösa och om inte vi heller kan lösa det så... ja, vad händer då? Då råder det frustration i leden kan man säga. 

Bostadslöshet sprider desperation långt utanför den individ eller familj som inte vet var de ska sova någonstans. Med rätta! Det är ett obehagligt socialt problem som vi i Sverige gärna vill tro att vi är befriade från.

Nog för ikväll, mer om hemlöshet i vårt arbete blir det garanterat en annan dag! 

* Jag tänker inte gå in på våra exakta siffror för kommunen eftersom det egentligen inte är relevant för diskussionen. Poängen är att hotellboende kostar pengar och det gör det överallt. 

Hur mycket ska jag lägga på kläder varje månad?

Den nya normen för 2012 kom för några veckor sedan, och vi har redan skrivit ett inlägg om den. Varje år brukar Socialstyrelsen ge ut ett meddelandeblad med den nya normen. På det bladet fanns det en indelning av normen i utgiftsposter. Till exempel att 1640 kr av normen för 2011 beräknades till mat, 530 kr till skor och kläder, 400 kr till fritid och lek, samt 260 kr till hygienartiklar (siffrorna avser en ensamstående vuxen, beloppen varierar för barn beroende på ålder).

För 2012 har socialdepartementet beslutat att normen inte längre ska delas in i utgiftsposter. Därmed får kommunerna inga riktlinjer för hur stora belopp som är tänkta till vad i normen. I stället hänvisar Socialstyrelsen till Konsumentverkets broschyr "Koll på pengarna", där man kan få viss vägledning i vad olika saker bör kosta i ett vanligt hushåll. Bekymret med det är att de posterna inte stämmer överens med normbeloppen till fullo, man räknar helt enkelt inte på samma sätt.

Så vad är problemet?
Jag kan se ett par stycken.
* Vid en del bedömningar använder socialsekreterarna sig av de fastställda beloppen i utgiftsposterna, till exempel när någon är inlagd på sjukhus eller i behandling och får mat där, men behöver beviljas kostnaden för allt annat. Det vi kallar för förbehållsbelopp. Den summan som ska beviljas är inte fastställd på någon högre nivå, varför kommunerna kommer att behöva göra egna uträkningar för vad som är rimligt. Detta kan leda till att de sökande får olika belopp beroende på vilken kommun de bor i.
* Vid ansökningar om extra kläder eller extra fritidsaktiviteter har vi tidigare, i undantagsfall, kunnat gå in med ett extra månadsbelopp för att hjälpa dem som har speciella omständigheter. Bedömningen har då legat i huruvida det föreligger särskilda skäl eller inte. Nu kommer vi också behöva göra bedömning i varje enskilt ärende på vilken summa som är skälig. Vilket innebär en del extra arbete.
* Meddelandebladets siffror var också ett stort hjälpmedel för sökande med behov av extra struktur. De kunde lättare fördela sin ekonomi och förstå hur vi räknade om de fick ta del av meddelandebladet. Detta stöd har vi nu svårare att ge dessa personer.

Förhoppningsvis hittar vi i alla kommuner bra lösningar på detta, nya verktyg som hjälper oss och våra sökande. Men detta är ett exempel på hur ett till synes litet beslut på ett departement i Stockholm kan ge ganska stora konsekvenser för kommunerna och medborgarna ute i landet.

"Jag har ingenstans att sova, Soc måste ge mig en lägenhet"

För ett tag sedan kom Socialstyrelsens rapport om hemlösheten i Sverige. Jag har just skummat igenom den. Resultaten som presenteras där stämmer väl med den verklighet jag möter på jobbet i princip dagligen. Jag tänker inte säga mer om innehållet än att det är anmärkningsvärt, på flera sätt. Ni får läsa själva.

I vår kommun har det blivit nästan synonymt att arbeta med försörjningsstöd och att arbeta med hemlöshet. Åtminstone känns det så ibland. Det är så många som behöver försörjningsstöd som också behöver hjälp med boende. En del behöver försörjningsstöd bara för att de har dyra akuta boendelösningar. Eftersom vi håller i pengarna är det många som tror att vi alltid kan skaka fram ett boende, om inte annat så åtminstone i form av hotell eller vandrarhem. Tyvärr är det ett fantastiskt förtroende och ett önsketänkande som vi inte alltid kan leva upp till. Även en del av våra fina kollegor runt om i samhället hyser stora förhoppningar till våra förmågor och vi måste ibland göra dem alla besvikna. Det är inte så roligt. Så mycket lättare det hade varit att fokusera på förändringsarbete mot självförsörjning om inte en bräcklig bostadssituation hade satt käppar i hjulen hela tiden!

För alla er som har stor tilltro till socialsekreterarna som handlägger försörjningsstöd. Fortsätt ha det! Ibland kan vi hitta lösningar, men lita inte på att vi kan utföra mirakel. I vår kommun, som är en av många kommuner i Sverige som har brist på hyresrätter och som har ett stort antal bostadslösa, är våra möjligheter begränsade. Vi föreslår alltid att den som söker vår hjälp med boende letar efter det i andra kommuner också för här är det svårt. Ska alla som vill bo i vår kommun ha en chans att bo här så vill det till att det byggs fler hyresrätter tror jag. Idag väljer och vrakar hyresvärdarna bland potentiella hyresgäster och har inget behov av att vara välgörare. 

Som socialsekreterare på vår enhet för försörjningsstöd ser våra möjligheter att påverka boendesituationen ut ungefär på följande vis;

- Om du erbjuds en lägenhet av en hyresvärd men blir nekad på grund av svag ekonomi kan vi erbjuda en borgensförbindelse, om det är en väletablerad hyresvärd.

- Om du kvalificerar dig för någon av kommunens stödboenden och varianter på sociala kontrakt (rapportens situation 3) så kan vi förmedla en sådan kontakt så att köandet till sådant boende kan börja. Observera att dessa lägenheter alltså inte är till för vem som helst utan till den som uppfyller kraven som i sin tur inte har formulerats av socialsekreterarna på enheten för försörjningsstöd. Handläggningen av vem som tilldelas ett sådant boende görs heller inte av socialsekreterarna på försörjningsstöd, i alla fall inte i vår kommun.

- Om du står på vår trapp och absolut inte har någonstans att ta vägen kan vi antagligen fortfarande inte göra så mycket. Det råder ett missförstånd om att det räcker med att fråga avdelningen för ekonomiskt bistånd om en lägenhet så får man det. Denna villfarelse, eller förhoppning, vilar antagligen på att socialtjänsten har det yttersta ansvaret för individen och vi ska sträva mot att alla har tak över huvudet. Det är en fin målsättning och jag har inga invändningar mot den, men så enkelt är det inte alla gånger. 

Vi kan, precis som alla andra, lyfta luren och ringa runt till hotell och vandrarhem. Har vi då tur så finns det ett ledigt rum. Finns det inget ledig rum så kan vi inte göra något åt det. Hotellägarna är precis som hyresvärdarna fria att tacka nej när socialtjänsten ringer. Och ibland får vi nej baserat på fördomar och ibland på erfarenheter och ibland på full beläggning. Hotellen har nämligen inte någon skyldighet att erbjuda någonting.

Kära läsare, de hemlösa medborgare som är desperata och ibland även sjuka av oro kring att inte ha ett hem påverkar även oss som möter dem och ska försöka hjälpa dem till en tryggare nattsömn. Det är tidskrävande och energikrävande att vara sista utvägen och sedan inte alltid kunna rädda situationen. Det finns många aspekter kring hemlöshet som socialt problem, därför kommer inom kort fler inlägg på ämnet. Jag hoppas att du läser även då!

Här kan du läsa Socialstyrelsens rapport om hemlöshet. 

Är skyddat sex skäligt?

Vad tycker ni?

Preventivmedel ingår inte i riksnormen. Det betyder att den klumpsumma som ska täcka de löpande vardagliga utgifterna inte tar hänsyn till någon form av preventivmedel; kondom, p-piller, p-stav etcetera. Inte heller är preventivmedel en av de utgifter som kallas livsföring i övrigt som det med stor sannolikhet går att ansöka om och få beviljat, förutsatt att kostnaden är skälig. 

Så om man lever i ett kärleksförhållande men inte vill ha barn, kanske eftersom ekonomin inte är den bästa för tillfället, eller om man inte lever i ett fast förhållande men ändå vill kunna skydda sig från smittor och oönskade barn eller kanske har svår mensvärk och PMS. Då får man antingen välja att använda pengar från normen, det kan man göra, det finns utrymme att prioritera sina pengar som man själv vill i normen och det lägger sig inte socialtjänsten i. Hela tanken med normen är att individen inte ska behöva redogöra för alla sina val och inköp för socialtjänsten. 

Eller också får man ansöka om kostnaden hos sin socialsekreterare. Då får man lämna in kostnadsuppgifter och motivera sitt behov och så får socialsekreteraren utifrån personlig kännedom om klienten och riktlinjer i kommunen besluta om huruvida individen har rätt till bistånd till behovet. 

Jag kontaktade Socialstyrelsen för att få bekräftelse att vi tänker rätt i min kommun och det gör vi menar  utredaren där. Vi har inte hittat någon dom från någon av förvaltningsdomstolarna, och det hade inte heller Socialstyrelsen, som leder oss till någon annan slutsats än att varje ansökan ska prövas individuellt. Utgångspunkten är dock att preventivmedel inte är en godtagbar utgift.  Den enda öppningen i frågan är att medicin på recept (vilket hormonbaserade preventivmedel är) kan beviljas, i begränsad utsträckning, i individuella fall, även om de inte är inom högkostnadsskyddet. 

Från den punkten börjar argumentationen för och emot. 

Bör den enskilde själv bekosta sitt sexliv? Det är trots allt vuxna människor som bör kunna ta ansvar för sina handlingar och det går att avstå från sex och det går att hantera frustrationen på egen hand så att säga. 

Eller är sex en mänsklig rättighet som socialtjänsten bör möjliggöra? Men det är inte alla självförsörjande som får ha sex, trots att det är en mänsklig rättighet. Är det då rättvist att de som söker försörjningsstöd till och med får sitt preventivmedel betalat? 

Unga som kan söka rådgivning och vård på ungdomsmottagningen kan också få gratis kondomer där. Då borde det tillgodose behovet, inte sant? 

Det går att få tag i gratis kondomer på olika ställen, räcker det inte att vuxna hänvisas till det sättet att skydda sig?

P-piller borde endast beviljas mot intyg av läkare att det har medicinska orsaker. Annars borde väl kondom som också skyddar mot sjukdomar vara det enda rimliga att godkänna?

Preventivmedel är en kvinnofråga kan man hävda, på vägen mot ett mer jämställt samhälle bör väl försörjningsstöd till preventivmedel beviljas? 

De ekonomiska konsekvenserna av oskyddat sex kan bli fasligt stora och då får ändå socialtjänsten och skattebetalarna betala i längden, p-piller är väl i så fall ett billigare och mer praktiskt alternativ?

Om socialtjänsten går in och gör en bedömning om vem som ska få ha skyddat sex och kanske vem som bör ha det, är vi då inte farligt nära den sociala ingenjörskonst och den tvångssterilisering som vi ägnat oss åt under första halvan av 1900-talet? Vill vi i så fall ha det så? 

Vore det inte eftersträvansvärt att individen inte måste lyfta frågan till socialtjänsten så att en myndighet ska besluta om individens sexliv? 

I vilken utsträckning ska en tjänsteman lägga sig i den enskildes sexliv? "Du har rätt till 3 kondomer per månad, alltså 3 skyddade ligg per månad, eftersom du inte lever i en relation. Du däremot som är gift, du får ligga 3 gånger per vecka." 

Utan att förminska yrkeskårens kompetens törs jag ändå säga att den här sortens bedömningar tillhör de svårare. Jag tänker mig att bedömningarna riskerar att variera mycket över landet, från kommun till kommun och mellan tjänstemän eftersom våra sexliv är ytterst privata och individuella. Jag vet inte mycket om mina vänners och släktingars sexliv och än mindre vill jag veta om mina sökandes. Jag är inte heller helt bekväm med att de ska behöva berätta om det för mig. Inte för att sex nödvändigtvis måste vara genant men för att det finns gränser för vad våra myndigheter ska lägga sig i. 

Jag har dragit mig i flera dagar för att skriva det här inlägget. Skälet är att jag själv ännu inte är riktigt säker på var jag står i frågan, ideologiskt. Det finns så många aspekter att ta hänsyn till. Den juridiska så klart, den moraliska, den ekonomiska, den individuella, ja du har ju själv läst det nu och har kanske ännu fler aspekter. Skriv gärna om dem! Nu har jag funderat lite i ämnet. Nu får du fortsätta!

Va! Har du aldrig solat i Thailand, skidat i Alperna eller weekendat i London?

Har ni funderat på hur många annonser på Aftonbladets hemsida som handlar om utlandsresor? Vi räknade till tio stycken. Samtidigt kan man läsa i Svenska Dagbladet att Skolverket utarbetar nya riktlinjer för ledighet under terminerna. 

Anledningen till att Skolverket behöver utarbeta nya riktlinjer är att allt fler föräldrar väljer att ta med sig sina barn på utlandsresor under terminerna istället för under skolloven. Antagligen för att många resebolag lockar med billigare priser då.

På grund av detta ideliga resande förlorar barnen undervisning trots att vi har skolplikt de första nio skolåren i Sverige. Det tycker Skolverket är ett bekymmer och försöker därför hjälpa rektorerna att hantera det hela med tydligare vägledning.

Att resa utomlands varje år verkar numera vara normen när man bor i Sverige. Inte bara under semestertid utan lite när som helst under året. Var och varannan svensk har solat i Thailand, skidat i Alperna och weekendat i London. Varje år! Om man inte renoverar kök så är det resor pengarna går till.

Den normen har dock inte alla familjer så lätt att leva upp till. I Sverige lever fortfarande invånare med låga löner som måste vända på kronorna om de ska räcka till en semesterresa. Här bor också familjer  som inte har tillräckliga egna inkomster för att klara sig själva och därmed är hänvisade till kommunen för att söka försörjningsstöd. Är man tvungen till det så är man också mycket begränsad i sin handlingsfrihet.

För att ha rätt till försörjningsstöd krävs att man vistas i den kommun där man är skriven och söker försörjningsstöd. Dessutom beviljas inte bistånd till utlandsresor. Inte heller är det säkert att man över huvudtaget får bistånd till mat och hyra om man väljer att resa utomlands. Anledningen är att den enskilde, som kan arbeta, har en skyldighet att stå till arbetsmarknadens förfogande och ska kunna ta ett arbete imorgon om ett sådant erbjuds. Då kan man inte befinna sig på resande fot. Inte heller kan man ta semester från sitt arbetssökande. Semester är lagstadgad ledighet från avlönat arbete. Har man inget arbete kan man inte ta semester. Semester är ingen mänsklig rättighet. Detta är ett vanligt missförstånd som vi stöter på och måste förklara för barnfamiljer och övriga som hade önskat sig en paus från vardagen.

Vad gör då denna resehysteri med alla dem som inte har råd att resa någonstans? Vad händer med barnen som aldrig kan berätta om resor efter sommarlovet? Vad gör det för självkänslan att aldrig kunna  vara en del av semesterbeskrivningarna? Ganska mycket faktiskt. Det är därför mycket relevant att diskutera relativ fattigdom i Sverige istället för absolut fattigdom. För den är i allra högsta grad en verklighet för många.

Svenska Dagbladets artikel kan du läsa här.
Här kan du läsa mer om relativ och absolut fattigdom. 

Lite mer om riksnormen

Har vi skrivit något om vad riksnormen är för något tidigare?
Kanske något litet. Här kommer litet mer.

Riksnormen är baserad på konsumtions- och prisstudier som Konsumentverket gör. Resultatet av studierna återspeglar vad det kostar att uppnå det som kallas skälig levnadsnivå i Sverige, alltså varken en miniminivå eller en lyxnivå av konsumtion utan en nivå som ska motsvara ungefär vad låginkomsttagare har råd med och kan prioritera.

Riksnormen är uträknad per månad och för en ensamstående utan barn ligger den på 3 840 kr år 2012. År 2011 låg den på 3 720 kr. Med den inkomsten varje månad förväntas hela årets kostnader för de produkter som bör finnas i ett hushåll för att man ska kunna klara av vardagen på ett tillfredsställande vis vara täckta. Exempel på vilka utgifter vi talar om här är mat, schampo, kläder och skor, toalettpapper, böcker, dammsugarpåsar, plåster, glödlampor, biobesök och simhallsbesök. Det kräver tämligen nogsam planering av hushållskassan eftersom det inte finns någon egentlig marginal att tala om.

Det är alltså riksnormen som är grunden för hur mycket pengar man får om man söker ekonomiskt bistånd och den regleras av 4 kap 3 § 1 punkten i Socialtjänstlagen. Det är regeringen som varje år fastställer riksnormen genom en ändring i Socialtjänstförordningen.

Ojojoj, tänker du nu, 3 840 kr täcker ju inte ens min hyra! Det stämmer. Kostnad för hyra och el är inte inräknat i riksnormen. De utgifterna ingår i vad som kallas skäliga kostnader utanför riksnormen och regleras av 4 kap 3 § 2 punkten i Socialtjänstlagen. Försörjningsstöd kan alltså beviljas även för utgifter som hyra och el och hemförsäkring, medlemskap i a-kassa och resekostnad till och från arbete.

Sen finns det en tredje grupp utgifter som också kan beviljas. Det handlar om Livsföring i övrigt och ingår inte i riksnormen för de klassas inte som lika frekvent återkommande och eftersom försörjningsstöd är tänkt att vara en tillfällig ekonomisk lösning är det inte säkert att alla som beviljas försörjningsstöd har behov av dessa utgifter. Till livsföring i övrigt hör utgifter som hälso- & sjukvård, tandvård, glasögon, hemutrustning, flyttkostnader, spädbarnsutrustning, avgifter för kommunal service och umgängesresor.

Pengar utbetalas aldrig utan utredning. Utgifterna i både gruppen skäliga kostnader utanför riksnormen och livsföring i övrigt utreds i varje enskilt fall och det kan se lite olika ut från kommun till kommun hur behovet tillgodoses. Men grundförutsättningen är följande; Om den månatliga beräkningen av den enskildes ekonomi visar att han eller hon saknar tillräckliga inkomster för att bekosta de utgifter som redogjorts för ovan, och själv har gjort vad han eller hon kan för att försörja sig så föreligger rätt även till dessa kostnader.

Nu får det vara bra för idag. Om ni har frågor på detta, eller invändningar eller tillägg, hör av er! Rätt ska vara rätt.

Ni kan läsa Socialtjänstförordningen här.
Mer om riksnormen här.