Hejdå!

Som ni vet är vi två som bloggar här. Nu är det dock dags för mig att säga hejdå till bloggen,  anledningen är att jag inte längre jobbar med försörjningsstöd, utan sedan ett par månader tagit mig an nya utmaningar på Försäkringskassan.





När jag tittar tillbaka på mina sju år inom försörjningsstöd inser jag hur mycket jag lärt mig och att jag bär med mig en stabil grund att stå på i resten av mitt arbetsliv. Men jag vill speciellt passa på att faktiskt skriva om några av de viktigaste sakerna.

1. Jag har fått en mycket större förståelse för hur de ekonomiska förutsättningarna påverkar våra liv på så himla många andra områden; hälsa, boende, självförtroende, arbete och sociala kontakter blir lidande när man inte kan försörja sig själv. Det är bland annat därför det är viktigt med en fungerande socialtjänst som kan stötta upp i detta, hjälpa dem som har det ekonomiskt tungt att inte rasa djupare än de behöver.

2. Bostadslöshetsfrågan måste lösas på ett bättre sätt. Det är inte rimligt att människor ska behöva vara utan bostad och det är inte heller rimligt att skattebetalarna ska behöva pröjsa för hotellboenden som blir semipermanenta lösningar. De lösningar som används idag är inte tillräckligt effektiva. Kanske kan bostad först vara en bra lösning. Jag vet inte, men en förändring behöver ske.

3. Socialsekreterarna som jobbar med försörjningsstöd är oerhört skickliga. De håller många bollar i luften samtidigt, de agerar spindeln i nätet och hjälper de sökande med så mycket mer än bara ekonomin. De är ofta engagerade i sina klienter och försöker på alla tänkbara sätt stötta så mycket det går.

4. Att vara myndighetsperson är en viktig roll, vi representerar demokratin. Det är en roll där man ha makt att förändra människors situation, men också har ett ansvar för att detta sker i enlighet med lagar och förordningar. Det är viktigt att inte agera godtyckligt. Medborgaren ska i så stor utsträckning som möjligt kunna förutse vad som ska hända när de behöver vara i kontakt med myndigheterna. Jag har fått en stor respekt för den rollen och försöker hålla mig ödmjuk inför dem jag möter.

Det har varit väldigt roligt att blogga här. Vi får mycket positiv respons. Men jag tror att det är bra att faktiskt jobba med försörjningsstöd för att kunna ge en rättvis bild av det. Kanske kommer jag tillbaka och gästspelar någon gång, men nu är det dags att lämna över stafettpinnen till min vän och kollega. Jag tror också att det kommer att komma en efterträdare till mig inom kort.

Jag är dagens Robin Hood

När jag började arbeta med försörjningsstöd och skulle tala om för vänner och bekanta vad jag gjorde så förklarade jag mitt uppdrag som att jag är en modern Robin Hood. Det är en karaktär som människor kan relatera till, han är positivt laddad för de flesta, han har ett starkt rättvisepatos, lever ett ganska oglamoröst liv OCH han tar från de rika och ger till de fattiga! Precis som jag. Det blir lite roligare för min samtalspartner än om jag säger att jag arbetar med socialbidrag eller att jag är soc-tant eller hur jag nu annars hade kunnat tänkas beskriva mitt arbete. För mig är dock Robin Hood och soc-tant i den här skildringen samma sak och därmed precis lika roliga jobb, men det vet ju inte den personen som jag pratar med. I allmänhet.

Jag är de utsattas och fattigas kvinna på insidan av den stora borgen i Nottingham där alla skattepengarna finns. Genom gallren och gluggarna i muren kan jag möta och kommunicera med medborgarna där ute. Jag lyssnar in deras behov och så går jag in i borgen för att se hur jag kan vända och vrida på lagar och regler för att förhoppningsvis kunna komma ut med en påse pengar till den som behöver det. Skillnaden är att jag inte måste smyga in medan min chef sover med alla pengarna under huvudkudden. Jag kan utföra mitt arbete i fullt dagsljus och med stöd både i lagen och hos min chef. Jag får dessutom lite betalt på kuppen. Så på pricken lika är vi inte, Robin Hood och jag.

Ändå använder jag fortfarande den här beskrivningen ibland. Den är tillräckligt nära verkligheten och den fångar, om ni ursäktar en något grandios formulering, den hjälteliknande-känsla som jag ibland kan drabbas av när jag väl kan hjälpa till och rädda tillvaron för en individ eller familj i kris.

Det är därtill ett mycket bra sätt att beskriva arbetet så att det inte skrämmer bort folk utan lockar till diskussion om vad det faktiskt innebär att vara socialsekreterare på en enhet för försörjningsstöd. Och tro mig, ibland behövs det lite PR-trick för att vinna uppmärksamhet och goodwill i den här branschen.

Till alla socialarbetare!

I tidningarna, på stan och lite här och var ser vi hur lärarna börjat strida för högre löner och för en bättre skola. En hedervärd kamp som skapat debatt och opinion. Det är också roligt att de faktiskt fick ett bättre avtal än många andra i årets avtalsrörelse.

Under de år som jag jobbat inom socialtjänsten har jag noterat ett allt mer växande missnöje som i mångt och mycket liknar det jag kan se hos lärarkåren. Under det senaste året har jag noterat att även vi börjar mobilisera kraft och energi för att stå upp för oss och inte minst för våra klienter.

Vi är välutbildade och skickliga. Vi arbetar med att ta hand om det som människor inte vill se, vi blir utsatta för hot. Vi hjälper människor till ett bättre liv. Vi är duktiga på det vi gör.

Det som man kan se nu är inte att socialarbetarna samlar sig för högre löner, och då inte sagt att vi inte skulle vara förtjänta av det. Vi går samman för bättre arbetsförhållanden, lägre arbetsbelastning, mer resurser. Vi ser att läget idag är ohållbart, vi kan inte fortsätta ha en socialtjänst där tjänstemännen går på knäna. Där vi känner att vi kunde gjort så mycket mer om det bara fanns tid.

Kampen för bättre arbetsförhållanden poppar upp här och var, den har synts i Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på mindre orter. Det är så bra att vi börjar säga ifrån. Det är ingen annan än vi som vet hur det är att jobba med det vi gör. Kampen är ännu i startgroparna, och har kanske inte gett så mycket resultat, och inte heller fått så mycket uppmärksamhet i media. Men så länge vi kämpar så finns det hopp om förändring.

Det finns massa sätt att delta i kampen:
* Vid skyddsronden på jobbet kan vi nämna att arbetsbelastningen är ett stort arbetsmiljöproblem.
* Vi kan i likhet med socialsekreterarna i Malmö samlas i manifestation.
* Vi kan ständigt påminna våra överordnade om vad vi kunde gjort om vi hade möjlighet.
* Vi kan bli bättre på att berätta hur bra vi är.
* Vi kan prata om våra jobb i alla sammanhang.
* Vi kan engagera oss i facket.
* Vi kan blogga(!)
* Vi kan samla oss på Facebook.
* Vi kan vara stolta över våra jobb.

Jag vill också hylla alla socionomer som drar sitt strå till stacken. Tillsammans kan vi göra underverk! Vore det inte härligt om det i nästa avtalsrörelse är vi som tar plats på samma sätt som lärarna gjort i denna?

Expert på sociala utredningar

"Socionomer är experter på att utreda sociala förhållanden"

På en föreläsning om professionen på socialhögskolan häromdagen fick vi bland annat höra detta. Jag känner att det sätter fingret på skillnaden mellan socionomer och andra professioner, såsom jurister och psykologer. Det är också den expertisen som ligger till grund för de bedömningar vi sedan gör kring hjälpen som människor ansöker om.

Så hur gör vi då?

Kort sagt pratar vi med människor och frågar dem om det som är viktigt för att vi ska kunna göra en riktig bedömning. Som verktyg har vi en mängd teorier och tekniker som vi lärt oss genom utbildning, erfarenhet och handledning.

Det är värt att se detta från några olika vinklar.
För det första är det viktigt hur vi pratar om våra klienter, att vi faktiskt kommer ihåg att vi inte vet allt om dem, utan bara den begränsade bild som de vill visa. Och så tycker jag att det ska vara. Det är den sökandes ansvar att ge mig de uppgifter jag behöver för att kunna göra en rimlig bedömning. Det är mitt ansvar att berätta för personen i fråga vilka uppgifter jag behöver och varför.

För det andra är det viktigt att vi ställer samma frågor kring samma ansökningar och inte drar slutsatser kring sådant vi inte vet något om. Att vi inte förutsätter att alla som är missbrukare inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, eller att alla ungdomar som flyttar saknar all hemutrustning. Vi behöver ställa frågor kring allt vi inte redan vet för att de som söker ska få så rättvisa och rättssäkra bedömningar som möjligt.

För det tredje tycker jag att det är viktigt att vi inte rotar i det vi inte har med att göra. Vi behöver respektera våra sökandes integritet och bara utreda det vi faktiskt behöver för att kunna hjälpa dem med det som de vill ha hjälp med.

Det finns säkert fler vinklar på det här med vår expertis kring sociala utredningar, men just nu nöjer jag mig med detta.

Undermåligt arbete...

En debattartikel i GP bekräftar vår upplevelse av att socialsekreterarnas arbete blir allt svårare, arbetsvillkoren tuffare och arbetsbelastningen högre.

Detta är allvarligt. De som behöver hjälp av socialtjänsten får därmed vänta längre på hjälp och riskerar att rättssäkerheten inte är tillräckligt hög. Det är viktigt att de som vänder sig till det yttersta skyddsnätet i samhället inte bara får hjälp, utan att de får rätt hjälp och hjälp av hög kvalitet. De som behöver hjälp av socialtjänsten är ofta väldigt väldigt utsatta och det är inte rättvist om det inte får hjälp.

Det är inte heller rättvist att vi som utbildat oss för att ge den hjälpen behöver jobba över utan att få betalt för det för att vi ska känna att vi hinner med att göra ett någotsånär gott arbete. Det är inte rättvist att inte kunna gå hem på kvällen och känna att jag har gjort allt jag kan för att hjälpa dem jag mött idag, utan att i stället behöva gå hem för att arbetstiden tog slut och veta att jag kunde gjort ett bättre jobb om jag bara hade hunnit, om mina högar bara varit något lägre.

Läs artikeln på GP och sprid den. Den är ett upprop till alla socialarbetare att enas, och det är inte en dag för tidigt!

Det är dyrt med hemlöshet

Idag fortsätter jag funderingarna kring hemlöshet.

I runda slängar kostar en månads boende på hotell för en individ i vår kommun ca 20 000 kr, och då är det är inte stadens tjusigaste hotell vi talar om. (Utgifterna för det hade inte varit försvarbart för skattebetalarna.) Priset för en månads boende på hotell kan säkert variera beroende på var i landet man befinner sig. De senaste åren har jag, ungefärligen fattat beslut om mellan 5 och 10 stycken sådana hotellräkningar per månad, det blir mellan 100 000 kr - 200 000 kr/månad. På ett år blir det, högt räknat, 2 400 000 kr. Och det är bara min tjänst... Jag har flera kollegor.* Det är så klart svårt att säga något om summan utan referenspunkter. Fast jag tycker att det är mycket pengar oavsett, jag är också skattebetalare. 

Trots kostnaden är det dock ingen lyx att bo på hotell när socialtjänsten betalar. Det är den sista utvägen och den förväntas vara tillfällig i väntan på en annan lösning. I vår kommun bor dock flera medborgare på hotell, eller motsvarande, under många månader. Det är inte särskilt bekvämt för individen. Framför allt inte om det finns barn med i bilden. Det går långt ifrån alltid att laga sin egen mat och det går inte att ha med sig mer än sina kläder. På hotell kan du som bekant varken möblera eller dekorera med dina egna ägodelar i någon större utsträckning. Skulle individen eller familjen få arbete när de bor på hotell så får de hjälpa till att betala hotellfakturan och blir i själva verket inte alls självförsörjande utan måste fortsätta leva på riksnormen och behålla sin kontakt med socialtjänsten tills de hittar ett eget boende eller har råd att betala hela kostnaden själv.

För att bevilja försörjningsstöd till så dyrt hotellboende vill vi se att individen gör vad han eller hon kan för att själv avhjälpa situationen och i stor utsträckning ser till att undvika att situationen alls uppstår. Om han eller hon genom sitt beteende liksom påskyndat en process mot hemlöshet så får man också själv ta ett stort ansvar att försöka lösa den situationen. Så ser verkligheten ut och jag kan tycka att den är rimlig. Vuxna människor bör kunna ta ansvar för sina handlingar och förstå att de val de gör får konsekvenser. (Ja, jag vet också att det finns vuxna människor som har svårt att se de sambanden och de behöver mer hjälp och stöd.) 

Jag skriver ovanstående med anledning av att i vissa få, tämligen unika fall, är det svårt att få hotellen att fullfölja en bokning med socialtjänsten. Det finns en liten grupp individer som dessvärre förstör både för sig själva och för andra som behöver vår hjälp. Lyckligtvis är de inte många. Hotellen tar ofta referenser från varandra. Visar det sig då att den potentiella hotellgästen har dåliga referenser så förvånar det inte längre mig om det aktuella hotellet plötsligt blir fullbelagt. Om den potentiella hotellgästen av något skäl har gjort sig svår i tidigare akuta boendelösningar blir det svårt för oss att rekommendera dem. Vi kan inte ljuga för hotellpersonalen om de frågar.

Som socialsekreterare på försörjningsstöd blir man ibland, nog i stundens hetta, en liten smula ensam ansvarig för allt som ingen annan kan lösa och om inte vi heller kan lösa det så... ja, vad händer då? Då råder det frustration i leden kan man säga. 

Bostadslöshet sprider desperation långt utanför den individ eller familj som inte vet var de ska sova någonstans. Med rätta! Det är ett obehagligt socialt problem som vi i Sverige gärna vill tro att vi är befriade från.

Nog för ikväll, mer om hemlöshet i vårt arbete blir det garanterat en annan dag! 

* Jag tänker inte gå in på våra exakta siffror för kommunen eftersom det egentligen inte är relevant för diskussionen. Poängen är att hotellboende kostar pengar och det gör det överallt. 

Utmanande möten

Vissa dagar är tunga som socialsekreterare på försörjningsstödsenheten. Vissa dagar blir det knappt någon utredning av rätt till försörjningsstöd över huvudtaget. En sådan dag var det idag. Hela dagen har istället ägnats åt att prata med människor som av olika anledningar inte mår bra och därför inte heller klarar av att göra sitt bästa eller bete sig enligt våra vanliga sociala koder.

Många olika människor med många olika sorters bekymmer söker vår hjälp. Ibland, ofta, kan vi inte göra det som önskas av oss. Det ställs höga krav och vi har höga förväntningar på oss att göra saker som ibland står långt utanför vår makt.

Att träffa trasiga och ledsna människor som gråter hejdlöst eller skriker fula ord och anklagelser och (o)medvetet använder sig av en eller annan försvarsmekanism för att hantera allt det jobbiga tar på krafterna. Särskilt när målet för mig är att som professionell försöka göra någon skillnad för individen i deras ekonomiska situation.

Idag har jag träffat tre sorters utmanande och inte helt ovanliga "typer" vi försöker hjälpa; Den sköra kvinnan som skakar och gråter och inte kan sluta älta det förfärliga som hänt henne för läääänge sedan. Den förnekande mannen som inte för allt i världen begriper varför han aldrig blir anställd, trots väldigt detaljerad återföring från arbetsgivarna av var bristerna ligger. Istället lägger han ansvaret på arbetsgivarna som inte är bra nog för honom. Sist men inte minst den mycket otrevlige och hotfulle mannen som tror mer på höga röster, stora gester och andra alternativa metoder för att få det han för tillfället anser att socialtjänsten ska hjälpa honom med, naturligtvis utan motprestation. Lyckligtvis är hans sort mycket ovanlig.

Dessa tre är alla svåra utmaningar i arbetet. Hur ska vi bemöta dessa individer? Hur kan vi vända och vrida på våra samtalsverktyg så att de blir meningsfulla att använda? Vad exakt kan jag göra som kommer att göra skillnad för dessa individer?

Vi människor blir ofta extrema i kris och när vi tvingas blotta våra svaga sidor och tillkortakommanden. Det har både psykiska, strukturella och sociala förklaringar. Ett sådant tillfälle av kris kan vara när vi är tvingade att söka hjälp av socialtjänsten. Det får vi aldrig glömma. Självklart ska vi professionella vara noga med att dra en gräns när beteenden blir oacceptabla. Självklart ska vi inte heller göra bedömningar som inte är överensstämmande med gällande lagstiftning för att individer är hotfulla eller jätteledsna.

Jag tror dock att om vi i det dagliga mötet inte orkar, eller klarar av, att skilja på individ och handling utan tenderar att hamna i förklaringsmodeller som är grupperande och beskyllande och cyniska om dem vi får betalt för att försöka hjälpa. Då är vi ute på hal is och kanske är det dags att se sig om efter ett annat jobb. Det tror jag av två skäl. Både för att undvika att hamna i en situation där vi gör ett sämre jobb och för att undvika att hamna i en situation där vi sliter på vårt eget välbefinnande och tilltro till våra medmänniskor.

Det var dagens tänkvärdhet. Nu ska jag samla kraft och styrka till morgondagens utmaningar!