Något som skulle kunna fungera bättre

Just nu arbetar vi på vår enhet för att utveckla vårt samarbete med lärarna som ansvarar för SFI-undervisningen (svenska för invandrare) i vår kommun. Det är en utmaning. Trots att vi arbetar med samma människor står vi idag förvånansvärt långt ifrån varandra och varandras verksamheter. Så som det fungerar hos oss idag förväntas de individer som läser SFI och uppbär försörjningsstöd vara ganska självständiga. De skall själva rapportera sin närvaro varje månad för att eventuellt avdrag för ogiltig frånvaro skall kunna göras. De ska också alldeles själva stå i kö och vänta flera månader på att få börja sin undervisning. Många hinner tappa motivation och intresse redan innan de börjat.

I princip endast i de fall när eleverna skrivs ut från undervisningen på grund av att de gjort för lite framsteg får vi kontakt med lärarna. För min del händer det inte ens en gång per termin. Det är dels alldeles för lite samarbete och dels samarbete som inträffar lite försent. Vi skulle börjat samarbeta redan innan undervisningen börjar!

Är det någon jag skulle vilja har ett tajtare samarbete med så är det SFI-lärarna eftersom deras undervisning är så avgörande för individens framtid i Sverige. Min upplevelse av mina sökande som läser SFI är att de ofta behöver extra stöd och motiverande samtal för att behålla fokus. De är precis i början av sitt liv i Sverige och de har ofta erfarenheter i bagaget som pockar på uppmärksamhet. De har självklart också sina egna mål och visioner om hur de vill leva sina liv i Sverige. Dessvärre händer det att vägarna att nå målen inte alltid går att fläta samman med reglerna för försörjningsstöd.

Jag menar inte att individernas mål på något sätt är omoraliska eller lagstridiga. Jag menar att ramarna är ganska fyrkantiga och Sveriges socialförsäkringssystem och dess regler är inte så lätta att förstå och kan vara obekväma att foga sig i. Många av dem som läser SFI har svårt att att på egen hand bibehålla samhällets uträknade riktning mot samhällets mål; självförsörjning. Förmodligen hade det varit lättare för individen att förstå sitt sammanhang om det hade funnits möjlighet till dialog med de professionella som under den tid man inte har egna pengar och närapå är livegen styr och ställer i ens ekonomi och vardag.

Jag önskar att jag hade haft utrymme att under mer avslappnade former samtala med mina sökande om varför det är så viktigt att göra det som är så märkligt. Nämligen att istället för att göra det man själv vill, göra det som socialsekreteraren eller etableringslotsen eller läkaren eller SFI-läraren vill. Det är klart att det bär emot för vuxna människor att bortse från sin egen vilja till förmån för någon annans när det gäller ens eget liv.

Idag kan individen sitta flera år i skolbänken utan att ha uppföljningssamtal med mig och läraren en enda gång. Det är inte så jag vill jobba med dessa människor. Jag vill följa dem närmare, finnas där för frågor, finnas där för att tydliggöra vägen mot självförsörjning. Det gör jag så klart redan idag, i viss mån, men utan struktur och mest slumpartat. Jag tror att ett närmare samarbete mellan socialsekreterare och SFI-lärare kan ge goda resultat för individen.

Om ni inte läste denna skrämmande artikel om hur SFI har kunnat se ut på en del håll i det här landet när vi länkade till den i inlägget Förebilder på jobbet och en kommentar om SFI så tycker jag att ni skall göra det. Självklart är det en extrem beskrivning men för mig är det en viktig varningslampa som vi inte får ignorera.

Om vi som är utbildade till det skall kunna göra skillnad för de samhällsmedborgare som har behövt fly från sina hemländer så att fler än idag har en ärlig chans att ta sig in på arbetsmarknaden så krävs det att vi har ett introduktionssystem som både ställer krav men också tar hänsyn till de olika utgångspunkter som individerna har när de kommer hit. Visst har vi kommit en bit på väg i Sverige men jag tror att vi skulle kunna göra mycket mer om vi vågade investera mera. Investera mer i välfärdspersonalen (socialarbetarna, SFI-lärarna, etableringslotsarna), hyreslägenhetsbyggandet, arbetsmarknadsåtgärderna och utbildningsinsatserna.

Här kan du läsa mer om Svenska för invandrare och om arbetsförmedlingens etableringslotsar.

Ett slöseri med mänskliga resurser

Många av de som söker försörjningsstöd hos mig är flyktingar. Nu talar jag alltså inte om arbetskraftsinvandrare, kärleksinvandrare, studerande & forskare, nordiska eller europeiska invandrare. Jag talar om människor som flytt från krig och förödelse, svält och förföljelse mestadels från mellanöstern och Afghanistan. De har efter stora ansträngningar och med förfärliga erfarenheter i bagaget tagit sig till Sverige. Somliga är mycket välutbildade sedan innan och har decennier av arbetslivserfarenhet med sig. Andra har lyckats ta sig hit trots att de är analfabeter och aldrig någonsin förvärvsarbetat. Det de har gemensamt är att de är driftiga människor som anstränger sig för att göra livet för sig själva och sin familj bättre och att de behöver lära sig svenska för att ha en chans i Sverige. Om de inte kan svenska är de ofta begränsade till svartjobb utan försäkringar och trygghet.

Oftast har de flyktingar jag träffar i jobbet redan varit i Sverige i några år eftersom de innan kontakten med mig genomgått kommunens (numera är det dock Arbetsförmedlingens) introduktionstid men har trots introduktionen ännu inte lyckats bli självförsörjande. Många av dem har under dessa första år provat på att arbeta i Sverige via egna kontakter eller vanligare, genom Arbetsförmedlingens arbetsmarknadsåtgärd Instegsjobb. Många av dem som provat på arbete i Sverige har fått goda vitsord från arbetsgivaren men får inte behålla jobbet av två skäl; att arbetsgivaren inte längre har råd när det ekonomiska stödet från staten tar slut eller att individen inte kan tillräckligt bra svenska för att passa in på arbetsplatsen. Detta händelseförlopp har jag sett många gånger.

Skälen till att det tar tid att lära sig svenska kan vara många. Att exempelvis vara analfabet från början är ett stort hinder som måste överkommas. Att vara svårt traumatiserad av det man gått igenom på vägen hit är ett annat. En del klarar det. Jag är väldigt imponerad av de kvinnor, för det handlar allt som oftast om kvinnor, som kommer hit från Afghanistan eller Somalia och som aldrig satt sin fot i en skola eller på en arbetsplats. Ibland har de varit beroende av familj eller make som försörjt familjen och ändå lyckas de lära sig skaplig svenska, reda i hushållsekonomin, arbeta och se till att barnen klarar sig genom en skola de själva aldrig varit i närheten av. En del klarar det inte. Flera föräldrar resonerar så att även om de själva aldrig lär sig tillräcklig svenska för att få jobb på den svenska arbetsmarknaden så ska åtminstone deras barn klara skolan och gå ut och bli delaktiga och bidra i det svenska samhället. 

Det är klokt och förnuftigt tänkt av dessa föräldrar, men det är samtidigt lite sorgligt. Ska det behöva vara så? Vad gör vi idag för att hjälpa dessa människor att få bidra med sin kompetens och bli så självständiga som de önskar? Vad kan vi göra annorlunda? Viktiga frågor som kräver eget utrymme, en annan dag.