Låna pengar för att skolan inte klarade av mig...

Som ni vet stöter vi på många väldigt utsatta medborgare i vårt arbete. Jag träffar ständigt ungdomar som av en eller annan anledning inte avslutat sina gymnasiestudier. En del av dem var skoltrötta, någon enstaka fick jobb i stället, en del var mobbade och klarade inte att gå dit, andra hade det för jobbigt hemma för att kunna hantera skolan. Den grupp som jag vill belysa idag är de som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och därför inte klarar av skolan.

Dessa ungdomar hamnar ofta väldigt snett eftersom skolan inta klarar av att ge dem det stöd de behöver för att klara av studierna. Oftast är de kloka ungdomar, men de fixar inte stora klasser, oklara instruktioner, flera bollar i luften, och mycket annat. Oftast är deras funktionsnedsättning som starkast i slutet av tonåren, alltså när man går i gymnasiet. I frustrationen tar de till olika sätt att hantera livet, droger, utagerande beteende, självskadebeteende och mycket annat.

Konsekvensen är inte sällan att de avbryter studierna, de hoppar av och ägnar sig åt annat än skolan. Efter ett par år ser vi att de landar i sig själv och inser att de behöver sina betyg för att få arbete, då finns det många sätt att ta igen sina studier. Folkhögskolor, distanskurser, anpassade program, precis det som de behövde när de var tonåringar. Men nu kostar det pengar att studera. De behöver låna från CSN för att kunna avsluta sina gymnasiestudier.

När ungdomen går i gymnasiet måste skolan bli bättre på att hjälpa dessa ungdomar. Det är inte rimligt att någons funktionsnedsättning gör att de inte kan klara skolan. Jag vet att det finns skolor som ger rätt hjälp och många ungdomar med dessa hinder som får rätt hjälp. Därför är det obegripligt att det ändå förekommer ungdomar som inte får tillräcklig hjälp. Det är inte rättvist.
Det måste vara skolans ansvar att ge dem stöd att kunna avsluta sina studier, att få hjälp och stöd att få en utbildning så att de kan få möjlighet att delta i samhället på samma villkor som sina kompisar. Kanske rädda dem från missbruk, kriminalitet och andra bekymmer.

Dessa ungdomar far illa för att vi som samhälle inte klarar av att hjälpa dem på rätt sätt. Det får mig att undra vad som hänt om de kunde ansöka om skadestånd på samma sätt som de fosterhemsbarn som farit illa i placeringen... Bara en tanke..

Cigaretter

I fredags träffade jag några gamla vänner som inte är socialarbetare. Trots det kom vi in på att prata om försörjningsstöd, jag kan helt enkelt inte hejda mig!

En intressant vinkel som vi hamnade i var den om huruvida den sökande får göra vad han eller hon vill helt obegränsat med sin norm. Framförallt om det är rimligt att de ska kunna köpa cigaretter för den. Argumentet som kom fram var att det inte är rimligt att människor ska förstöra sin hälsa med hjälp av skattepengar.

Jag kan personligen tycka att det finns en viss poäng med det. Det är en aning stötande att en del av de som lever på det allra minsta som man kan i Sverige ändå anser sig ha råd att röka för flera hundra kronor i månaden.

Men jag har ändå fler "å andra sidan" i detta.

För det första får faktiskt alla som har försörjningsstöd själv prioritera sin norm som de vill. Det är en del i att ta ansvar och det är en del i att få förtroende. De får normen de är berättigade till och den ska räcka för allt de behöver den månaden. Om en person väljer att inte köpa kläder eller dagstidning eller lägga pengar på fritidsaktiviteter och i stället vill använda pengarna till cigaretter är det väl den personens ensak.

För det andra är det svårt att kontrollera, det enda sättet är att begära in kvitton på alla utgifter som alla sökande har och bara godkänna de utgifter som samhället anser vara bra. Det skulle dels vara väldigt tidskrävande och kosta betydligt mer i arbetstid än vad det skulle spara, dels skulle man också få fundera på vad annat som skulle begränsas. De som lägger pengar på TV-spel? En flaska vin? Läsk? Chips? Höga mobilräkningar?

För det tredje är detta människor som av en eller annan anledning inte får ihop sin ekonomi, oftast under en kortare period, men även ibland långvarigare. I och med ansökan om försörjningsstöd begränsas friheten ganska mycket och jag anser inte att det är rimligt att de ska bli skärskådade in i minsta detalj.

Det finns säkert ett för det fjärde också, men just nu är jag nog nöjd med dessa tre vinklar på debatten. Tycker ni något? Kommentera!

Till alla socialarbetare!

I tidningarna, på stan och lite här och var ser vi hur lärarna börjat strida för högre löner och för en bättre skola. En hedervärd kamp som skapat debatt och opinion. Det är också roligt att de faktiskt fick ett bättre avtal än många andra i årets avtalsrörelse.

Under de år som jag jobbat inom socialtjänsten har jag noterat ett allt mer växande missnöje som i mångt och mycket liknar det jag kan se hos lärarkåren. Under det senaste året har jag noterat att även vi börjar mobilisera kraft och energi för att stå upp för oss och inte minst för våra klienter.

Vi är välutbildade och skickliga. Vi arbetar med att ta hand om det som människor inte vill se, vi blir utsatta för hot. Vi hjälper människor till ett bättre liv. Vi är duktiga på det vi gör.

Det som man kan se nu är inte att socialarbetarna samlar sig för högre löner, och då inte sagt att vi inte skulle vara förtjänta av det. Vi går samman för bättre arbetsförhållanden, lägre arbetsbelastning, mer resurser. Vi ser att läget idag är ohållbart, vi kan inte fortsätta ha en socialtjänst där tjänstemännen går på knäna. Där vi känner att vi kunde gjort så mycket mer om det bara fanns tid.

Kampen för bättre arbetsförhållanden poppar upp här och var, den har synts i Stockholm, Göteborg och Malmö, men även på mindre orter. Det är så bra att vi börjar säga ifrån. Det är ingen annan än vi som vet hur det är att jobba med det vi gör. Kampen är ännu i startgroparna, och har kanske inte gett så mycket resultat, och inte heller fått så mycket uppmärksamhet i media. Men så länge vi kämpar så finns det hopp om förändring.

Det finns massa sätt att delta i kampen:
* Vid skyddsronden på jobbet kan vi nämna att arbetsbelastningen är ett stort arbetsmiljöproblem.
* Vi kan i likhet med socialsekreterarna i Malmö samlas i manifestation.
* Vi kan ständigt påminna våra överordnade om vad vi kunde gjort om vi hade möjlighet.
* Vi kan bli bättre på att berätta hur bra vi är.
* Vi kan prata om våra jobb i alla sammanhang.
* Vi kan engagera oss i facket.
* Vi kan blogga(!)
* Vi kan samla oss på Facebook.
* Vi kan vara stolta över våra jobb.

Jag vill också hylla alla socionomer som drar sitt strå till stacken. Tillsammans kan vi göra underverk! Vore det inte härligt om det i nästa avtalsrörelse är vi som tar plats på samma sätt som lärarna gjort i denna?

Vem ansvarar för mig?

I gårdagens inlägg skrev vi om en föreläsning om barn, ohälsa och fattigdom som vi lyssnade till under eftermiddagen. Min kollega skrev en del om Elisabet Näslunds del av föreläsningen. Jag kommer idag att filosofera lite kring ett spår i Frank Lindblads föreläsning.

Frank Lindblad forskar bland annat kring varför barn mår så dåligt i ett land där vi har det så bra. Hans forskning är sammanfattad på framtidskommissionens hemsida. Han menar att den allt mer utbredda ohälsa vi ser hos unga människor, alltså unga som är fysiskt friska, men som ändå lider av sömnsvårigheter, huvudvärk och stresskänslor, beror på bieffekter från välfärdssamhället. Han menar, som jag förstod det att välfärdssamhället och de insatser som finns oftast är har en välriktad tanke bakom, men ibland kan få bieffekter som vi inte väntat oss och som påverkar oss på mindre bra sätt.

En av de spår han tog upp var att vi skolas i att lita på samhället i alla möjliga lägen och att vi därmed också har en tendens att lägga över ansvaret på samhället. Vi tycker i allt större utsträckning att det borde finnas någon myndighet som tar tag i alla bekymmer. Detta gör att vi blir maktlösa inför våra egna liv.

Jag har funderat i samma banor i många år. Jag kan uppleva dessa tankar både hos mina klienter, mina kollegor, mina kompisar och inte minst hos mig själv. När det gäller försörjningsstödet har jag starka åsikter om att folk behöver ta sitt ansvar och planera för sin ekonomi. Men på andra områden kan jag vara lika ansvarslös som jag ibland upplever att några av mina sökande är. Jag vill därmed poängtera att jag tror att vi alla är något drabbade av detta.

Det är jätteviktigt och centralt att vi har en fungerande välfärd, som är till stöd när vi inte riktigt räcker till. Jag vill inte på något sätt nedmontera välfärden. Men jag tycker att Frank Lindblad har en poäng när han säger att baksidan av myntet kan vara en passivitet inför vårt eget ansvar. En förväntan att någon annan (en myndighet) alltid träder in.

Så frågan som jag hänger ut här ikväll är om vi kan hitta en medelväg. Ett välfärdssystem som vi kan lita på när vi verkligen behöver det, men också en känsla av att jag själv klarar av att vara ytterst ansvarig för mitt liv.

Tillgodoses på annat sätt

"Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt."

Detta utdrag från socialtjänstlagen är, som vi skrivit om tidigare, centralt för vårt arbete med försörjningsstöd. Idag fördjupar vi oss i "få dem tillgodosedda på annat sätt". Vad i hela fridens namn betyder det. Antingen klarar man väl sig eller så gör man inte det. Det är väl inget att krångla med?

Försörjningsstödet är allra sista utvägen för att få pengar. Det innebär att alla andra möjligheter ska vara uttömda. Jag fördjupar mig inte i säljande av bilar, bostadsrätter, fonder eller liknande i detta inlägg, eftersom detta faktiskt är att själv tillgodose behovet.

I stället tittar vi på andra sätt att få inkomster. Det solklaraste är lön om man har ett arbete. Att jobba så mycket man kan om man har en timanställning så att man behöver så lite försörjningsstöd som möjligt.

Har man inte arbete, men har haft det kan man ansöka om A-kassa eller alfa-kassa. De flesta som får detta behöver inte försörjningsstöd. Men hellre än att söka försörjningsstöd ska man söka A-kassa eller alfa-kassa.

Får man barn kan man få föräldrapenning, barnbidrag och om man är ensamstående även underhållsstöd. Föräldrapenningen ska tas ut med 7 dagar i veckan. Barnbidraget kickar vanligen igång automatiskt. Barnfamiljer och de under 29 år kan också ansöka om bostadsbidrag.

Den som är sjuk kan ansöka om sjukpenning om man har arbetat tidigare. Om man är långvarigt sjuk kan man ansöka om aktivitetsersättning eller sjukersättning.

Det finns säkert flera andra bidrag och ersättningar som man kan få, men just nu kommer jag inte på dem och det är egentligen inte poängen. Poängen är att det finns en mängd annan hjälp att få och att de ska föregå behovet av försörjningsstöd. Det innebär också att försörjningsstödet minskar lika mycket som den ersättning man får från andra instanser.

Expert på sociala utredningar

"Socionomer är experter på att utreda sociala förhållanden"

På en föreläsning om professionen på socialhögskolan häromdagen fick vi bland annat höra detta. Jag känner att det sätter fingret på skillnaden mellan socionomer och andra professioner, såsom jurister och psykologer. Det är också den expertisen som ligger till grund för de bedömningar vi sedan gör kring hjälpen som människor ansöker om.

Så hur gör vi då?

Kort sagt pratar vi med människor och frågar dem om det som är viktigt för att vi ska kunna göra en riktig bedömning. Som verktyg har vi en mängd teorier och tekniker som vi lärt oss genom utbildning, erfarenhet och handledning.

Det är värt att se detta från några olika vinklar.
För det första är det viktigt hur vi pratar om våra klienter, att vi faktiskt kommer ihåg att vi inte vet allt om dem, utan bara den begränsade bild som de vill visa. Och så tycker jag att det ska vara. Det är den sökandes ansvar att ge mig de uppgifter jag behöver för att kunna göra en rimlig bedömning. Det är mitt ansvar att berätta för personen i fråga vilka uppgifter jag behöver och varför.

För det andra är det viktigt att vi ställer samma frågor kring samma ansökningar och inte drar slutsatser kring sådant vi inte vet något om. Att vi inte förutsätter att alla som är missbrukare inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande, eller att alla ungdomar som flyttar saknar all hemutrustning. Vi behöver ställa frågor kring allt vi inte redan vet för att de som söker ska få så rättvisa och rättssäkra bedömningar som möjligt.

För det tredje tycker jag att det är viktigt att vi inte rotar i det vi inte har med att göra. Vi behöver respektera våra sökandes integritet och bara utreda det vi faktiskt behöver för att kunna hjälpa dem med det som de vill ha hjälp med.

Det finns säkert fler vinklar på det här med vår expertis kring sociala utredningar, men just nu nöjer jag mig med detta.

Jag blev riktigt, riktigt arg

Det var länge sen sist. Riktigt ordentligt arg var jag. Dessutom på en klient. Det händer sällan, mycket sällan. Ofta är min förståelse och mitt tålamod för desperationen och diverse olika nedsättningar i förmågan stor. Jag kan bli frustrerad, irriterad, besviken, ledsen, orolig, glad eller trött på människor jag möter. Men ordentligt arg, nej, det är jag sällan.

Kanske kan det förklaras med ordet temperament, kanske med ordet yrkeskompetens? Jag tror att tålamod är ett nödvändigt verktyg när man arbetar med utsatta och pressade människor. Både för klienternas skull och för socialarbetarens. Vi som arbetar inom socialtjänsten och i vårt fall med myndighetsutövning är inte bara tjänstemän, vi är människor också (om ni ursäktar uttrycket). Och vi är allt som oftast pressade under hård arbetsbelastning och med många och tunga ärenden. Att tålamodet inte alltid räcker kanske inte är så förvånande. Det viktiga är att kunna vara professionell och respektfull trots trytande tålamod.

På min arbetsplats och säkert på fler socialkontor sätts stort värde på kontinuitet för klienten, att ha kontakt med samma socialsekreterare hela sin tid på socialtjänsten sägs vara för brukarens bästa. Ofta håller jag med om det. Idag funderar jag dock på om det kan finnas en nackdel med denna kontinuitet.

Kvinnan som jag blev arg på har jag haft tät kontakt med i flera år. Vår relation existerar förvisso endast på socialkontoret men hon har fäst stor vikt vid den och har jämfört mig med en syster. Det händer att de människor jag möter uttrycker liknande familjära känslor som jag inte kan besvara. Det är fint att vara viktig för folk men också en risk tycker jag.

Min och kvinnans långa relation var kanske inte hela men definitivt en del av skälet till att jag blev så arg. Jag vet ju att hon är klok och kompetent. Ändå väljer hon att göra tvärtemot de regler som hon vet gäller och försätter sig därmed i en mycket svår situation som hon helt kallt förväntar sig att socialtjänsten skall lösa.

Eftersom jag känner henne och vi har varit igenom mycket tillsammans under åren så blir min reaktion på hennes felaktiga val mycket större än om det varit en människa som jag inte känt. Med okända människor brukar jag ha lättare att hålla distans. I den här kvinnan har jag investerat mycket tid och energi för att försöka hjälpa henne och jag hade (måhända naivt?) förväntat mig ett klokare agerande från hennes sida. Jag vet ju att hon besitter förmågorna att göra rätt val.

Här vill jag göra ett litet tillägg, jag tror i stor utsträckning på att människor reagerar på strukturella omständigheter och vi är alltid mer eller mindre ansvariga för att vi försätter oss i den situation vi hamnar i. Jag tror inte att alla tillsynes märkliga val har strukturella förklaringar, ibland spelar individens egen prioritering huvudrollen.

Jag kan vara rak och tydlig gentemot kvinnan i det här exemplet att jag är arg och besviken på hur hon betett sig. Att visa en ärlig reaktion tror jag kan vara bra. Det förstärker upplevelsen av att det är en "riktig" människa man möter och inte en känslokall och fyrkantig myndighetsrepresentant som rabblar regler. Det gör något med mötet för både henne och för mig. Jag som individ behöver det för att inte fullständigt bli en överkörd dörrmatta.

Som tur är har jag en kompetent kollega med i ärendet som hjälper mig att hålla mig lugn och professionell. Jag får också förståelse från min ledning och mina andra kollegor, vilket jag tror är nödvändigt för att kunna vara professionell i mötet med klienten. Det var min svåraste utmaning på jobbet på mycket länge att ta mig igenom två möten med denna kvinna samtidigt som jag var så arg. Jag vet inte om jag lyckades. Antagligen förstod hon att jag var mycket arg. Förhoppningsvis kan hon förstå varför, åtminstone lite. Och har jag riktig tur så gjorde det till och med något gott för vårt fortsatta samarbete framåt. Det får tiden utvisa.

Jag hoppas så klart att hon tar sig igenom denna kris, med eller utan en arg socialsekreterare, och jag är övertygad om att jag kommer bli skickligare i mitt arbete om jag får lite andrum att analysera min reaktion och hitta strategier för nästa liknande tillfälle, om (när) det händer igen. Jag analyserar det hela nu som ni märker. Men strategier för att hantera en så arg socialsekreterare, det behöver jag nog lite hjälp med. Ilska är som sagt inte en känsla jag är så van vid. Jag ser med längtan fram emot nästa handledningstillfälle!

Dagens ungdom!

Igår pratade jag med en ung vän till mig. Hon studerar på högskola och vi pratade om vad hon har för planer inför sommaren. Hon hade sökt något jobb, som hon hoppades på att få och konstaterade att hon alltid kunde läsa någon sommarkurs eller bara vara ledig annars. Men att hon i så fall skulle ha det lite svårt med försörjningen. Jag nämnde lite halvt på skämt att hon alltid kunde komma till mig på jobbet och söka försörjningsstöd.

Min vän sa då att hon absolut inte ville söka försörjningsstöd eftersom hon har föräldrar som hjälper henne om det krisar, och att hon inte vill vara en sån som utnyttjar systemet när det finns andra som behöver det bättre!

Så kloka ungdomar det finns idag!

Skyddsnätet ska finnas när vi behöver det, men behöver vi det inte så vinner alla på att vi inte överutnyttjar det.

Inte kan man vilja göra karriär.. väl?

Vi har för närvarande den stora äran att få ta hand om en socionomstudent som har sin terminspraktik hos oss. Det är roligt, svårt, utmanande, spännande och framförallt lärorikt.

I veckan pratade vi en del om det här med socionomkarriären. Finns det någon sådan? Det jag fick höra när jag gick på Socialhögskolan var att de flesta socionomer måste börja sin karriär inom socialtjänsten och troligen då med Försörjningsstöd. I detta resonemang var det också underförstått att ingen kunde tycka att det var kul och spännande med arbete inom socialtjänsten i synnerhet inte med ekonomiskt bistånd. Nej, det är bara något man måste genomlida ett par år innan man kan söka sig vidare till andra mer attraktiva tjänster, som kurator eller något annat mer spännande.

För mig (som också började min karriär inom försörjningsstöd) är det en självklarhet att jobbet med försörjningsstöd bör vara lika högt värderat som alla andra socionomjobb och lika värt att satsa på.

Det är ett svårt och kvalificerat arbete och jag tror att det hade varit våra sökande till gagn om det inte sågs som ett förstajobb på väg till något annat. Jag skulle personligen kunna tänka mig att arbeta med försörjningsstöd ett bra tag till och lära mig mer, men ofta önskar jag också att det skulle löna sig för mig att vilja satsa på mitt jobb på samma sätt som det lönar sig för min vän som jobbar som it-konsult. Jag skulle vilja ha mer utbildning så att jag kan bli ännu vassare, jag skulle vilja bli tillfrågad att göra projekt inom arbetet och jag skulle bli väldigt glad för ett litet tillskott i lönekuvertet som tack för mitt engagemang.

Ofta hör jag mig själv säga att detta inte är ett jobb som jag valde för lönen, utan att jag är nöjd med att få ägna min arbetstid åt att hjälpa människor. Men faktum är att jag på riktigt tycker att det jobbet jag gör borde värderas högre och avlönas på samma nivå som exempelvis bygglovshandläggarna eftersom det är minst lika kvalificerat, kräver en högskoleexamen och är en kommunalanställning. Så vari finns skillnaden? För jag har inte samma lön som de har och det tycker jag inte är okej. Inte för att jag inte överlever på min lön, utan för att jag tycker att det jag gör är svårt och kräver stort ansvar och kompetens.

Så hjälp oss att höja våra röster för att vårt arbete ska värderas högre!

Det är dyrt med hemlöshet

Idag fortsätter jag funderingarna kring hemlöshet.

I runda slängar kostar en månads boende på hotell för en individ i vår kommun ca 20 000 kr, och då är det är inte stadens tjusigaste hotell vi talar om. (Utgifterna för det hade inte varit försvarbart för skattebetalarna.) Priset för en månads boende på hotell kan säkert variera beroende på var i landet man befinner sig. De senaste åren har jag, ungefärligen fattat beslut om mellan 5 och 10 stycken sådana hotellräkningar per månad, det blir mellan 100 000 kr - 200 000 kr/månad. På ett år blir det, högt räknat, 2 400 000 kr. Och det är bara min tjänst... Jag har flera kollegor.* Det är så klart svårt att säga något om summan utan referenspunkter. Fast jag tycker att det är mycket pengar oavsett, jag är också skattebetalare. 

Trots kostnaden är det dock ingen lyx att bo på hotell när socialtjänsten betalar. Det är den sista utvägen och den förväntas vara tillfällig i väntan på en annan lösning. I vår kommun bor dock flera medborgare på hotell, eller motsvarande, under många månader. Det är inte särskilt bekvämt för individen. Framför allt inte om det finns barn med i bilden. Det går långt ifrån alltid att laga sin egen mat och det går inte att ha med sig mer än sina kläder. På hotell kan du som bekant varken möblera eller dekorera med dina egna ägodelar i någon större utsträckning. Skulle individen eller familjen få arbete när de bor på hotell så får de hjälpa till att betala hotellfakturan och blir i själva verket inte alls självförsörjande utan måste fortsätta leva på riksnormen och behålla sin kontakt med socialtjänsten tills de hittar ett eget boende eller har råd att betala hela kostnaden själv.

För att bevilja försörjningsstöd till så dyrt hotellboende vill vi se att individen gör vad han eller hon kan för att själv avhjälpa situationen och i stor utsträckning ser till att undvika att situationen alls uppstår. Om han eller hon genom sitt beteende liksom påskyndat en process mot hemlöshet så får man också själv ta ett stort ansvar att försöka lösa den situationen. Så ser verkligheten ut och jag kan tycka att den är rimlig. Vuxna människor bör kunna ta ansvar för sina handlingar och förstå att de val de gör får konsekvenser. (Ja, jag vet också att det finns vuxna människor som har svårt att se de sambanden och de behöver mer hjälp och stöd.) 

Jag skriver ovanstående med anledning av att i vissa få, tämligen unika fall, är det svårt att få hotellen att fullfölja en bokning med socialtjänsten. Det finns en liten grupp individer som dessvärre förstör både för sig själva och för andra som behöver vår hjälp. Lyckligtvis är de inte många. Hotellen tar ofta referenser från varandra. Visar det sig då att den potentiella hotellgästen har dåliga referenser så förvånar det inte längre mig om det aktuella hotellet plötsligt blir fullbelagt. Om den potentiella hotellgästen av något skäl har gjort sig svår i tidigare akuta boendelösningar blir det svårt för oss att rekommendera dem. Vi kan inte ljuga för hotellpersonalen om de frågar.

Som socialsekreterare på försörjningsstöd blir man ibland, nog i stundens hetta, en liten smula ensam ansvarig för allt som ingen annan kan lösa och om inte vi heller kan lösa det så... ja, vad händer då? Då råder det frustration i leden kan man säga. 

Bostadslöshet sprider desperation långt utanför den individ eller familj som inte vet var de ska sova någonstans. Med rätta! Det är ett obehagligt socialt problem som vi i Sverige gärna vill tro att vi är befriade från.

Nog för ikväll, mer om hemlöshet i vårt arbete blir det garanterat en annan dag! 

* Jag tänker inte gå in på våra exakta siffror för kommunen eftersom det egentligen inte är relevant för diskussionen. Poängen är att hotellboende kostar pengar och det gör det överallt. 

Hur ska vi minska antalet barn som vräks?

Under hösten har det pratats och skrivits en del i media om att det är för många barn som vräks runt om i vårt avlånga land. Vad som är för många är så klart relativt men en nollvision borde inte vara en orimlig tanke eftersom inget barn ska behöva uppleva hemlöshet.

Barnombudsmannen (BO) och Kronofogdemyndigheten (KFM) kräver nu lagändringar för att socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande mot vräkning av barnfamiljer. Ett antal kommuner har varit inblandade i samtal kring frågan och detta har lett fram rekommendationer på både lagändringar och insatser i kommunerna:

- Fler resurser ska avsättas hos kommunerna för att förebyggande kunna söka upp de barnfamiljer som har en eller flera hyresskulder för att erbjuda hjälp att reda ut de ekonomiska bekymren.
- Det rekommenderas också att hyresvärdarna blir skyldiga att genast skicka varningsbrev till socialtjänsten när en barnfamilj inte betalat sin hyra för att familjen tidigt ska kunna få stöd av kommunen.
- Ytterligare en önskan är att socialtjänsten blir bättre på att tala med de barn som riskerar att drabbas av vräkning. Både för att få en förståelse för hur barnen påverkas av vräkningen och för att förklara för barnen vad som händer.

BO och KFM å sin sida föreslår två lagändringar, eller tillägg till socialtjänstlagen:
- Socialtjänsten ska vara skyldig att arbeta uppsökande när barn riskerar att bli vräkta, en så kallad vräkningsbestämmelse.
- Det föreslås också att socialtjänsten ska ha möjlighet att säkerställa att hyran betalas direkt till hyresvärden när det är en familj som redan uppbär försörjningsstöd som riskerar att vräkas.

Förslagen är inte oskäliga. Sedan folkhemmen med sin då förhållandevis höga standard byggdes upp för ett halvt sekel sedan har bostadsbrist åter blivit ett förvånansvärt stort socialt problem i Sverige. Det är därför inte konstigt att socionomer i större utsträckning också arbetar med bostadsfrågor på olika sätt för att komma tillrätta med problemen. Även om det kan tyckas konstigt eftersom socionomer varken bygger eller handlar med hus. Idag meddelar hyresvärdar sin socialnämnd eller motsvarande när en hyresgäst blir uppsagd, sen ser det olika ut hur socialtjänsten arbetar vidare med frågan. Med stor sannolikhet kommer en insats varje gång en barnfamilj inte betalar sin hyra att resultera i ännu mer arbete för de flesta kommuner.

Det är onekligen så att förslagen kommer att kräva omorganisering av resurser eller tillsättning av personal i många kommuner. Det är ett omfattande arbete som föreslås. Om det gör skillnad för våra barn så är det bra. Om det går att genomföra utan att de socialarbetare som ska arbeta med ovanstående får en orimlig arbetsbelastning är det också bra.

Jag vill lämna dig, kära läsare, med en liten tankeställare. Debatten kring de vräkta barnen har i viss mån handlat om att kommunerna (socialtjänsten) inte tar sitt yttersta ansvar för barnen. Syftet med den här bloggen är att, när det behövs, visa på en annan sida av myntet. Ofta (jag har inga exakta siffror, men så är det i vår kommun) har socialtjänsten varit inblandad i de familjer där barn riskerar att bli vräkta och arbetat hårt för att avhjälpa problemet. I vissa fall lyckas dock socialtjänsten inte. Det kan ha många orsaker. Det kan handla om faktisk oförmåga hos föräldrarna och då måste vi socialarbetare bli bättre på att ge det stöd som behövs för att föräldrarna ska lyckas. Det kan vara fel ställda krav på olika sätt och då måste vi socialarbetare bli bättre på att ställa rätt krav. Men det kan också handla om föräldrar som inte är intresserade av att samarbeta och bidra på sitt sätt. Dessa föräldrar finns och är en svår grupp att arbeta med. Lagstiftningen är baserad på frivillighet och då kan också en del människor komma i kläm, tyvärr, eftersom glappet till tvångsinsatser är stort. Det är viktigt att det egna ansvaret inte glöms bort. Jag tror inte att svenska folket vill ha en socialtjänst som inte ger individen ett eget val och ansvar för sin situation. Då tror jag att vi dels skulle riskera att få en "curling-socialtjänst" och dels skulle de medmänniskor som vi vill hjälpa tappa initiativförmågan och makten över sitt eget liv. Med det sagt är det bra att socialtjänsten har ett tätt samarbete med hyresvärdarna i sin kommun. Det kan göra stor skillnad för barnen.

Du kan läsa mer här.