Hejdå!

Som ni vet är vi två som bloggar här. Nu är det dock dags för mig att säga hejdå till bloggen,  anledningen är att jag inte längre jobbar med försörjningsstöd, utan sedan ett par månader tagit mig an nya utmaningar på Försäkringskassan.





När jag tittar tillbaka på mina sju år inom försörjningsstöd inser jag hur mycket jag lärt mig och att jag bär med mig en stabil grund att stå på i resten av mitt arbetsliv. Men jag vill speciellt passa på att faktiskt skriva om några av de viktigaste sakerna.

1. Jag har fått en mycket större förståelse för hur de ekonomiska förutsättningarna påverkar våra liv på så himla många andra områden; hälsa, boende, självförtroende, arbete och sociala kontakter blir lidande när man inte kan försörja sig själv. Det är bland annat därför det är viktigt med en fungerande socialtjänst som kan stötta upp i detta, hjälpa dem som har det ekonomiskt tungt att inte rasa djupare än de behöver.

2. Bostadslöshetsfrågan måste lösas på ett bättre sätt. Det är inte rimligt att människor ska behöva vara utan bostad och det är inte heller rimligt att skattebetalarna ska behöva pröjsa för hotellboenden som blir semipermanenta lösningar. De lösningar som används idag är inte tillräckligt effektiva. Kanske kan bostad först vara en bra lösning. Jag vet inte, men en förändring behöver ske.

3. Socialsekreterarna som jobbar med försörjningsstöd är oerhört skickliga. De håller många bollar i luften samtidigt, de agerar spindeln i nätet och hjälper de sökande med så mycket mer än bara ekonomin. De är ofta engagerade i sina klienter och försöker på alla tänkbara sätt stötta så mycket det går.

4. Att vara myndighetsperson är en viktig roll, vi representerar demokratin. Det är en roll där man ha makt att förändra människors situation, men också har ett ansvar för att detta sker i enlighet med lagar och förordningar. Det är viktigt att inte agera godtyckligt. Medborgaren ska i så stor utsträckning som möjligt kunna förutse vad som ska hända när de behöver vara i kontakt med myndigheterna. Jag har fått en stor respekt för den rollen och försöker hålla mig ödmjuk inför dem jag möter.

Det har varit väldigt roligt att blogga här. Vi får mycket positiv respons. Men jag tror att det är bra att faktiskt jobba med försörjningsstöd för att kunna ge en rättvis bild av det. Kanske kommer jag tillbaka och gästspelar någon gång, men nu är det dags att lämna över stafettpinnen till min vän och kollega. Jag tror också att det kommer att komma en efterträdare till mig inom kort.

Samboskap på olika villkor

Om jag ska gissa vilket som är det vanligaste fusket så tror jag att det är personer som råkar glömma att de är sambo. Säkert hälften av mina sökande bor inneboende, ofta hos föräldrar, men inte helt sällan hos en vän. De allra flesta är säkert bara inneboende, det är en tuff bostadsmarknad därute, och på många orter är det svårt att få ett förstahandskontrakt.

Det är inte så lätt att kontrollera om en person bara är inneboende eller om han eller hon är sambo. Det finns några tillfällen när det ter sig sannolikt att vi har med ett "äktenskapsliknande" förhållande att göra. Ett sådant är när en ensamstående kvinna blir gravid och pappan visar sig vara hyresvärden.

Någon gång varje månad ringer det också personer som vid telefonsamtalet uppger att de är sambo, men som så snart de fått information om det ömsesidiga försörjningsansvaret blir ovänner och inte ska vara tillsammans längre, men de ska bo ihop som kompisar.

Detta är en fråga som jag brottats med under hela min karriär, men som jag oftast bara får finna mig i att hantera. Det kommer alltid finnas försök till att komma undan försörjningsansvaret, och jag vill inte vara en sån som misstror alla mina sökande hela tiden.

Det finns en aspekt till på detta som jag vill belysa och det är en fälla som jag faller i jämt. När en person bor inneboende hos en person av motsatt kön händer det nästan undantagslöst att jag tänker tanken att det kan vara så att de har ett förhållande, MEN när det är två personer av samma kön tar jag det för självklart att de bara är vänner som bor tillsammans. Jag är fantastiskt dålig på att tänka på att den som ringer kan vara HBT-personer. Det innebär att jag säkert omedvetet kränker människor när jag tar för givet att deras partner är av motsatt kön, men det innebär framförallt att jag inte är rättvis och det blir en lucka i rättssäkerheten.

Detta är något som vi socialarbetare behöver prata mer om och lära oss att uppmärksamma, inte för att sätta dit de samkönade paren, utan för att vara rättvisa.

"Din jäkla åsna!"

En av baksidorna med vårt jobb är de hot som förekommer emellanåt. Under hösten har vi på vårt jobb haft en allvarlig hotsituation som medförde stora diskussioner kring säkerhet och mycket känslor av otrygghet.Så stora och omfattande hot skakar naturligtvis om och är obehagliga. Det tar lite tid, men sen lägger sig lugnet över kontoret igen. Om än kanske med något större vaksamhet.

Som väl är sker dessa grövre hot inte speciellt ofta på vårt socialkontor. Det händer dock med jämna mellanrum att vi tar emot hot som inte resulterar i stora säkerhetsåtgärder men som kan vara nog så obehagliga ändå. Det vanligaste tror jag är "Om jag inte får pengar till det eller det så är det ditt fel om jag rånar/stjäl/misshandlar." Det händer nog någon gång varje vecka att någon av kollegorna får höra den typen av hot. Jag tycker att det är svårt att hantera. Ska jag bara låta det passera och se det som ett uttryck för frustration? Eller ska jag bemöta det på ett eller annat sätt? Kanske beror det på vilken klient det är, hur bra jag känner honom eller henne och hur situationen i övrigt ser ut?

En annan diskussion som kan föras är om alla hot oavsett grad ska anmälas. På ett sätt kan jag tycka att det är en tydlig markering, precis som att alla bidragsbrott anmäls så borde alla hot anmälas. För det är faktiskt inte okej att hota andra människor i det här landet. Det är inte okej oavsett hur sjuk eller förvirrad eller frustrerad man är. Hotdiskussionen är ett återkommande dilemma som på sätt och vis blir symtomatiskt för en socialarbetare med myndighetsutövning. Vi arbetar alla för att hjälpa människor i svår kris och vi vill följa lag och ordning. Vi vill att samhället skall vara så rättvist som möjligt och vi vill inte göra någon annan människa illa. Samtidigt möter vi ideligen människor som av olika anledningar har svårt att förstå det.

Jag förstår absolut att min goda vilja som socialarbetare och grunden för mina beslut kan vara svåra att greppa när man som sökande är mitt uppe i en egen livskris. Från socialarbetarens perspektiv är det ändå slitsamt att så ofta kämpa i motvind och lägga energi på att försöka vinna över den misstroende och sårade människan på min sida, trots att jag från början är på min sökandes sida. Det är absolut en del av vårt arbete och vi är ganska bra på att hantera det, men jag tror att det är ett av skälen till att inte alla socialarbetare trivs som myndighetsutövare. Man är inte enbart "the good cop" utan ofta också fienden. Det passar inte alla.

Kommunanställd

Jag är anställd i en politisk organisation. Det har sina bra sidor och sina lite mer utmanande drag. Det är speciellt att jobba i en organisation som till största delen bara kostar pengar, då tänker jag inte bara på själva försörjningsstödet, utan även på personalkostnader och material och it-kostnader och allt annat som kostar pengar på en arbetsplats, det är samma sak om man jobbar inom förskola eller sjukvård eller skola eller äldreomsorg. Då jobbar man i en politisk organisation som kostar mer än den inbringar.

Jag tänker inte diskutera själva försörjningsstödet i det här inlägget, det är en stor utgiftspost i kommunen, men när jag handlägger mina sökandes ärenden tänker jag aldrig på kostnaden utifrån att jag måste spara till kommunen, utan utgår alltid från lagstiftning och riktlinjer samt vilka behov som den enskilde har.

Men att jobba i kommunal verksamhet innebär att det kan komma oväntade sparbeting från ett kommunfullmäktigesammanträde till ett annat. Det gör att vissa verksamheter som vi samarbetar med kan läggas ner och att man som anställd behöver tänka om kring hur vi ska hjälpa våra sökande. På gott och ont.

Det innebär också att det är svårt som enskild arbetstagare att förhandla sin lön eftersom arbetsgivaren är så mycket större än man själv är. Där finns så klart facket till hjälp, men ibland undrar jag om de har så mycket att säga till om.

Det innebär också att det inte finns incitament till att prata om effektivitet på samma sätt som i vinstdrivande företag. Vi kostar ju lika mycket oavsett hur effektiva vi är. Jag skulle i och för sig inte vilja tidrapportera varje minut av min arbetstid, men ibland funderar jag på om det inte skulle finnas mer effektiva sätt att använda min tid.

Det finns många fler exempel på varför det är speciellt att arbeta i kommunal verksamhet, en del är utmanande, men det är också en stor ära att få vara en av dem som får företräda samhället och som får möjligheten att hjälpa dem som behöver hjälp. Att få vara en av dem som jobbar med att omfördela resurserna i samhället så att det blir aningen mer rättvist.

"Snart gör vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!"

I den kommun där vi arbetar har det under 2011 gjorts ett försök bland socialsekreterarna att använda en särskild metod för att hitta eventuellt missbruk och riskbruk av alkohol och droger hos de individer vi träffar. Metoden består i två korta formulär som heter AUDIT - Alcohol Use Disorders Identification Test och DUDIT - Drug Use Disorders Identification Test. Användandet av dessa formulär är tänkt att vara en del i att utveckla förvaltningens evidensbaserade praktik.

Jag ska vara ärlig och säga att jag har varit skeptisk till metoden. Jag kommer fortfarande inte överens med den och jag har inte varit så duktig på att använda den. Som många andra socialarbetare nu för tiden arbetar vi i en lösningsfokuserad anda och jag trivs mycket bra med den andan. Det passar mig att fokusera på det som fungerar och att göra mer av det istället för att prata om vad som inte fungerar. På det viset kan man komma långt i förändringsprocesser både i sin egen utveckling och i jobbet att hjälpa andra.

I slutet av året skulle vi sammanfatta hur vi tyckte det hade varit att arbeta med metoden. Jag gav kritisk feedback med huvudet fullt av förklaringar (läs undanflykter) till varför jag inte skulle behöva ägna min och mina sökandes värdefulla besökstid åt att misstänkliggöra fullt friska, kapabla människor för något så stigmatiserande som missbruk. "Man kan faktiskt behöva tillfällig ekonomisk hjälp av socialtjänsten utan att vara missbrukare! " Menade jag bestämt. "Många av de jag träffar är nykterister och dricker inte alls, varför ska jag då ställa frågorna?" grunnade jag och påtalade samtidigt att vi har så mycket annat att utreda vid besökstillfället också; hur har barnen det? hur fungerar planeringen mot arbete? finns det någon hotbild? finns det någon psykisk ohälsa? fysisk ohälsa? hur ser boendesituationen ut? hur ser ekonomin ut, några skulder? vilka andra kontakter är viktiga för individen? etc. "Det var primärvården som skulle använda den här metoden men de låter bli och därför hamnar det på socialtjänstens bord istället. Varför ska vi göra det som inte de gör?" Undrade jag och lät som en sur femåring. "Snart utför vi väl vaccinationer och hälsoundersökningar också!" Ni hör själva. Jag var lätt skeptisk.

Men, jag är inte sämre än att jag kan ändra mig. Jag hade ett kort samtal häromdagen med en kollega till mig. Det räckte för att jag skulle komma ihåg de skäl som finns för att fortsätta och ge metoden en ordentlig chans. Metodanvändningen är en del i att göra vår myndighetsutövning och vårt sociala arbete så bra som möjligt. Det beslutet vilar alltså på ett etiskt ställningstagande. Vi arbetar med de mest utsatta grupperna i samhället och vi ska helst inte skada de individer och familjer vi försöker hjälpa. För att vara så säkra som möjligt på att inte göra det bör vi i så hög utsträckning som möjligt arbeta efter vetenskapligt beprövade metoder. För hur väl vi än vill våra sökande och hur hårt vi än arbetar för dem så är det inte alltid bättre att göra något än att inte göra något alls!

Det är väl inget nytt, tänker du, att arbeta efter vetenskapliga metoder. Men det är det visst när det gäller socialt arbete. Vi socialarbetare tillhör en ung forskningsdisciplin med ca 100 år på nacken. Jämför vi det med till exempel läkekonsten, vars födelse kan dateras till 1900-talet FÖRE vår tideräkning, så förstår vi också varför läkare idag kan transplantera hjärtan och bota cancer medan socionomer inte riktigt lyckas rädda alla utsatta barn och utplåna fattigdom. Läkekonsten har ett litet försprång på ett par tusen år. Lyckligtvis tenderar utvecklingen att gå fortare nu än vad den gjorde på egyptiernas tid.

Socialt arbete som vetenskap är fortfarande i sin vagga och vi som tillhör yrkeskåren har en skyldighet att göra vårt bästa för att hitta så rätt sätt som möjligt att hjälpa utan att stjälpa trots att vi inte har hunnit med att evidensbasera så mycket av vår forskning och våra metoder ännu.

Vi har också det etiska dilemmat om vi för forskningens bästa ska experimentera på till exempel socialt utsatta barn för att se om de mår bra eller dåligt av en viss insats för att sedan börja om och prova en ny metod om det visar sig att barnen mådde dåligt. Eller är det inte är försvarbart ur individens synvinkel?

Att vara med och se utvecklingen av en helt ny vetenskap och att vara med och utöva den i praktiken är en svår men rolig utmaning! Det är också helt nödvändigt för myndighetsutövningen av socialt arbete om du frågar mig. Socialstyrelsen påtalar att socialtjänstens insatser är bland de mest ingripande som samhället förfogar över och kostar också en del skattemedel och det ser inte bra ut om de insatserna är baserade på goda avsikter och önskemål från våra brukare.

Här kan du läsa mer om evidensbaserad praktik i socialtjänsten.
Här kan du läsa mer om AUDIT och DUDIT.
Här kan du läsa mer om lösningsfokuserad metod.